Ha PL SHR ATERSLICK PÅ DEN NYA SKOLAN, i anledning af ÅAtterboms skrifter. Fjerd: Arviikeln En tysk filosof har om vetenskapliga experim:nter sagt, att naturen svarar på frågor, men att man också bör förstå att fråga henne, ty annars svarar hon antingen förvändt eller också alls intet. Precist detsamma kan man säga om Vetenskapen: mana måste försla at förelägga hesne, hvad man will hafva besvaradt; hon presterar icke bade problem och lösning. Aven på det enklaste problem svarar hoa icke, eller svarar orimligheter, om jag ej besitter den förmåga, som nemligen vetenskapen sjelf aldrig ger, fastän möjligen uppöfvar, att uttänka sättet, hbvarpå vetenskapen får falt uti mina fråga. Det måste således i menniskosjalen ligga en omedelbar åskådning, eller känsla, e ler hvad men vill kalla det, som skall icke blott föregå, utan oaflåtlisen i hvarje ögoubhick af vetenskaens funktion samverka med henne, om hon icke skall blifva en tom exe:cis, ett blott formrubbel. Detta gros bon sens, om man så vill kalla det, bör först öfvas och stärkas genom bhbekantskapen med de yttre fenomenerna, med lifvet; och sedan detta skett, då först är menniskan mogen för vetenskap ; då först blir den sann och lefvande, emedan stoff finnes alt öfva henne på. Problemer finnas, hvilka trän ga sig på sinnet och ropa på lösning. Derfore se vi så mycket löjligt och eländigt väsende af vissa drithusväxter, hvilka begynna med försök att lösa, innan de hafva något att lösa. Innan man t. ex någonsin sett samhälle och stat röra sig och verka, ianan beholvet af svar på de först genom denna iakttagelse möjliga frågor således kan låta känna sig, begynnes ett lärdt fäktande med glosor, eller hvad man behagar kalla ideer, för att konstruera en stat; och följden blifver hvad man dagligen ser, ett sammelsurium af lufibilder, tillyxade af personer, som blifvit instängda i en vrå och tränerade från vaggan att blo:t och bart filosofera — konstruera — med ett ord, mala utan någon mäld. Mycket machineri nötes, mycket vatten förrinner, det skall Gud veta, utan att det någonsin blifver något mjöl. Förhållandet är enahanda i fråga om konsten som i politiken. Plantor finnas, hvilka drifvas med filosof och theorier, till dess de äro genomträngde af reglor och former, De veta namn på hvarje själens funktion vid ett konststyckes frambringande ; de äro sadelfasta i ordandet om subjektivitem och nobjektivitetv, om sjelfåskådning, om pverldsåskådning,, om det rent mensk iga, om det grekiska nodet, om tusende andra ting; de veta alla reglor för det skönas uppenbarelser. Och så tro de sig äfven beredda att sjelfve producera det. Det är usderbart men saont (såsom Geijer Säger), att i alla epoker, då heorier för poesien begynt allmännare sysselsätta verlden, har vanliger poesien förlorat sig. Så kallade Sk2lor hafva u, pkommit, ur hvilka utgått dussinmän, visserligen med siörre eller mindre förmåga, men alla ändock betraktande hvarannan inbördes såsom vederlikar, såsom mästare i samma skrå, och tjenande hvarandra inbördes med loford eller — som också icke är exempallöst — sönderslitande hvarannan med hela förbittringen af jalousie d måter. Fråga blef kvappast om snnat, än hvem som bäst kunde handtera maneret. Underligt är icke, att så skedde; hvar och en, som feljt skråbildningens gång, vare sig i handtiverk eller fria konster, måse hafva sett, att under deuna allt forsteuas till maner, och att den lefvaude ande, som möjligen till en början grundlade skrået, ofelbart till slut vikit för ett tomt skal, en yltire form. Lyckligtvis har dock emellanåt, och uär ofoget blifvit för ergt, något stort snille uppträdt och håoleende söndersliut spindeväfven, hvari havs högre kraft skolat fångas; och genom det hil, som han gjort derpå vid s:n flykt, har det lyc kats många andra att komma ut Desse frimästare hafva seden njutit sin frihet, tilldess de furnit, att den numeriska styrkan icke läagre förmådde betäcka deras individuella svaghet; mA 3 hf da 3 orm vrå väfvit en ny väf. i