Ha PL SHR
ATERSLICK PÅ DEN NYA SKOLAN,
i anledning af ÅAtterboms skrifter.
Fjerd: Arviikeln
En tysk filosof har om vetenskapliga expe-
rim:nter sagt, att naturen svarar på frågor, men
att man också bör förstå att fråga henne, ty an-
nars svarar hon antingen förvändt eller också
alls intet. Precist detsamma kan man säga om
Vetenskapen: mana måste försla at förelägga
hesne, hvad man will hafva besvaradt; hon
presterar icke bade problem och lösning. A-
ven på det enklaste problem svarar hoa icke,
eller svarar orimligheter, om jag ej besitter den
förmåga, som nemligen vetenskapen sjelf al-
drig ger, fastän möjligen uppöfvar, att uttänka
sättet, hbvarpå vetenskapen får falt uti mina
fråga. Det måste således i menniskosjalen ligga
en omedelbar åskådning, eller känsla, e ler hvad
men vill kalla det, som skall icke blott föregå,
utan oaflåtlisen i hvarje ögoubhick af vetenska-
ens funktion samverka med henne, om hon
icke skall blifva en tom exe:cis, ett blott form-
rubbel. Detta gros bon sens, om man så
vill kalla det, bör först öfvas och stärkas ge-
nom bhbekantskapen med de yttre fenomenerna,
med lifvet; och sedan detta skett, då först är
menniskan mogen för vetenskap ; då först blir
den sann och lefvande, emedan stoff finnes alt
öfva henne på. Problemer finnas, hvilka trän
ga sig på sinnet och ropa på lösning.
Derfore se vi så mycket löjligt och eländigt
väsende af vissa drithusväxter, hvilka begynna
med försök att lösa, innan de hafva något att
lösa. Innan man t. ex någonsin sett samhälle
och stat röra sig och verka, ianan beholvet af
svar på de först genom denna iakttagelse möj-
liga frågor således kan låta känna sig, begynnes
ett lärdt fäktande med glosor, eller hvad man
behagar kalla ideer, för att konstruera en stat;
och följden blifver hvad man dagligen ser, ett
sammelsurium af lufibilder, tillyxade af perso-
ner, som blifvit instängda i en vrå och träne-
rade från vaggan att blo:t och bart filosofera —
konstruera — med ett ord, mala utan någon
mäld. Mycket machineri nötes, mycket vatten
förrinner, det skall Gud veta, utan att det nå-
gonsin blifver något mjöl.
Förhållandet är enahanda i fråga om konsten
som i politiken. Plantor finnas, hvilka drifvas
med filosof och theorier, till dess de äro ge-
nomträngde af reglor och former, De veta namn
på hvarje själens funktion vid ett konststyckes
frambringande ; de äro sadelfasta i ordandet om
subjektivitem och nobjektivitetv, om sjelfåskåd-
ning, om pverldsåskådning,, om det rent
mensk iga, om det grekiska nodet, om tusende
andra ting; de veta alla reglor för det skönas
uppenbarelser. Och så tro de sig äfven bered-
da att sjelfve producera det.
Det är usderbart men saont (såsom Geijer
Säger), att i alla epoker, då heorier för poe-
sien begynt allmännare sysselsätta verlden, har
vanliger poesien förlorat sig. Så kallade Sk2-
lor hafva u, pkommit, ur hvilka utgått dussin-
män, visserligen med siörre eller mindre för-
måga, men alla ändock betraktande hvarannan
inbördes såsom vederlikar, såsom mästare i sam-
ma skrå, och tjenande hvarandra inbördes med
loford eller — som också icke är exempallöst
— sönderslitande hvarannan med hela förbitt-
ringen af jalousie d måter. Fråga blef kvap-
past om snnat, än hvem som bäst kunde hand-
tera maneret. Underligt är icke, att så sked-
de; hvar och en, som feljt skråbildningens gång,
vare sig i handtiverk eller fria konster, måse
hafva sett, att under deuna allt forsteuas till
maner, och att den lefvaude ande, som möjli-
gen till en början grundlade skrået, ofelbart till
slut vikit för ett tomt skal, en yltire form.
Lyckligtvis har dock emellanåt, och uär ofoget
blifvit för ergt, något stort snille uppträdt och
håoleende söndersliut spindeväfven, hvari havs
högre kraft skolat fångas; och genom det hil,
som han gjort derpå vid s:n flykt, har det lyc
kats många andra att komma ut Desse fri-
mästare hafva seden njutit sin frihet, tilldess
de furnit, att den numeriska styrkan icke läag-
re förmådde betäcka deras individuella svaghet;
mA 3 hf da 3 orm vrå väfvit en ny väf.
i