återremiss af frågan, deltagit i Bruksägares de putation inom b rgslag vid den kongl. resan, afhört den adress, då frambars, och det svar Kongl: Maj:t då lemnade, och sedan jag nu sednast fått tillfälle att läsa en tillärnad adress från Bergslags-bruksägare i deras aoda och intresse, samt en cito till och med på Franska från utom bergslag belägne Bruksägare, och så ledes rakt motsatt den förra och förrådande en anskrykning af den erassa egoism och den nationalodygd, afunden, dem privilegiisystemet beklagligen hos oss naturaliserat; och sedan jag af allt detta ej kunnat sluta till något annat, än att man genem alla dessa åtgärder och tillställningar ej vunnit mer än den öfvertygelsen, att man al!deles icke ämnar föreslå något annatin tresse än sitt egna, utan afseende på någon annans; — så vet jag intet bättre råd än att in för den större allmänheten torgföra mina åsigter, för att om möjligt erfara, bvad afseende de der må kunna vinna, och huruvida det ännu är någon utsigt, att rättvisan skulle kunna besegra det egna intresset. Kanhända skall jag derigenom få upplysning om andras bättre vetande och således med Baron Boye anledning att tacka Gud för det jag r ed hvar dag blir klok:re. Då man snart nog kommit till det resultatet, att den del af våra smidesprivilegier, som utgör Erisäplet emellan de olika intresserade jerntillverkarne, endast består uti den förmån, den ene erhållit att öfva intrång på den endras egendom och arbetsförmåga, och de så kallade bergslagsprivilegierna, numera med undarteg ef ektra i stället för ordinarie rotering, äre alldeles inga; så synes mig, som vore tiden ist att framställa den orebbliga, men för mängdens vidskepelse färskräckonde sanningen, att det allmänna, staten, jernhandteringen ech äfvon de förskräckte skullo påtagligen vinna genom lessände af alla de band, som nu trycka åorne ksndterivg, och de hieder för dess utvidgavde, som genom godtyekliga författninger, välförstående med behörig uppmärksamhet på en lifligare tillverknings ökade skattebidrag; de der obestridligen skulle uppkomma genom allas lika rätt att disponera sin egendom, utan att den e ne sjelfegande i sin verksamhet vore den andra underlagd, men alla hvar i sin stad staten. Att vilja föreskrifva för den ena: du skall bruka tack jern och intet annat, din ort skall kallas bergslag och intet annat; för den andra: du får smida stångjern, emedan du ej har uträkning vid att tillverka tackjern; för den tredje: du skall, ehuru du är fullkomligen ägare af din. egendom och som sådan erlägger dina skatter ändock blott till bestimd ort, bestämdt bruk! eler yrke öfverlåta dine kol — allt detta är, man må föorfäkta det aldrig så ifrigt, båue erättvist och opohtiskt, och detta önskar jag tro symbarligast må ådagaliggas, om men till exempel framställer mot hvarannan just de skäl, hvarmed de stridiga interessena förfakta sin sak. Bruksägaren utom bergslag siger: vi få ej tackjern; vi kunna ej smida, om bergslagerne ej tillförbindas att tillverka till äckligt deraf; våra skogar bli oss onyttige, vår egendom, grundad på välförvärfvade urgamla privilegier, förlorar allt värde, om nya smiden i bergslagerne medtaga skogen der, och desse för vår existens nödvändige menmskor och orter ej tilhållas till det, för hvilket de fått bergslagsprivilegier; redan begynna bergslagsskogarne förminskas, och hvart skall det väl taga vägen för oss, då deras ägare få hushålla dermed efter behag, eller för annat ändamål än att tillverka tackjern? Bruksägare inom bergslagerne och bergsmännen deremot säga: hvad rimlig rätt han j att lefva på det tvång, j viljen åligga oss? Den framställningen, att sekelsgamla privil:gier åt edra egsndomar gifvit en häfd, som utan orättvisa ej kan dem fråntagas, ar ju ett intrång i vår lika heliga äganderätt, om den åtgärden blifvit oss ålagd, eller ock ett misstag om enm rätt, j icke ägt. Således skulle vi tro, dels att de hundraå-iga förmåner j njutit på bergslagens bekostnad, böra rättas, men ej befäistas, dels att det ej står så alldeles heit till med de der af eder åberopade rättigheter; sådane kunna af forntida regeringar vara edre egendomar gifae såsom tillåtelse för tackjernseller kolhandel, utan att någon pligt derigenom kunnat oss åläggas. Vi begäre ej, att något hinder må laggas för edra privilegier att förkofra eder, blott det ej sker på vår bekostnad. Vi erkäane Kongl. M:ts upplysta varsamhet, att med en viss helgd anse häfdvumna förhållanden; men icke kunna de hindra, alt ju vi ock må få nu lika utvidgade friheter. som i fordom fingen, så vida de