återremiss af frågan, deltagit i Bruksägares de
putation inom b rgslag vid den kongl. resan,
afhört den adress, då frambars, och det svar
Kongl: Maj:t då lemnade, och sedan jag nu
sednast fått tillfälle att läsa en tillärnad adress
från Bergslags-bruksägare i deras aoda och in-
tresse, samt en cito till och med på Franska
från utom bergslag belägne Bruksägare, och så
ledes rakt motsatt den förra och förrådande en
anskrykning af den erassa egoism och den na-
tionalodygd, afunden, dem privilegiisystemet be-
klagligen hos oss naturaliserat; och sedan jag
af allt detta ej kunnat sluta till något annat, än
att man genem alla dessa åtgärder och tillställ-
ningar ej vunnit mer än den öfvertygelsen, att
man al!deles icke ämnar föreslå något annatin
tresse än sitt egna, utan afseende på någon an-
nans; — så vet jag intet bättre råd än att in
för den större allmänheten torgföra mina åsig-
ter, för att om möjligt erfara, bvad afseende
de der må kunna vinna, och huruvida det ännu
är någon utsigt, att rättvisan skulle kunna bese-
gra det egna intresset. Kanhända skall jag der-
igenom få upplysning om andras bättre vetande
och således med Baron Boye anledning att tac-
ka Gud för det jag r ed hvar dag blir klok:re.
Då man snart nog kommit till det resultatet,
att den del af våra smidesprivilegier, som ut-
gör Erisäplet emellan de olika intresserade jern-
tillverkarne, endast består uti den förmån, den
ene erhållit att öfva intrång på den endras e-
gendom och arbetsförmåga, och de så kallade
bergslagsprivilegierna, numera med undarteg ef
ektra i stället för ordinarie rotering, äre allde-
les inga; så synes mig, som vore tiden ist
att framställa den orebbliga, men för mängdens
vidskepelse färskräckonde sanningen, att det all-
männa, staten, jernhandteringen ech äfvon de
förskräckte skullo påtagligen vinna genom les-
sände af alla de band, som nu trycka åorne
ksndterivg, och de hieder för dess utvidgavde,
som genom godtyekliga författninger, välförstå-
ende med behörig uppmärksamhet på en lifli-
gare tillverknings ökade skattebidrag; de der o-
bestridligen skulle uppkomma genom allas lika
rätt att disponera sin egendom, utan att den e
ne sjelfegande i sin verksamhet vore den andra
underlagd, men alla hvar i sin stad staten. Att
vilja föreskrifva för den ena: du skall bruka tack
jern och intet annat, din ort skall kallas bergs-
lag och intet annat; för den andra: du får smi-
da stångjern, emedan du ej har uträkning vid
att tillverka tackjern; för den tredje: du
skall, ehuru du är fullkomligen ägare af din.
egendom och som sådan erlägger dina skatter
ändock blott till bestimd ort, bestämdt bruk!
eler yrke öfverlåta dine kol — allt detta är,
man må föorfäkta det aldrig så ifrigt, båue erätt-
vist och opohtiskt, och detta önskar jag tro
symbarligast må ådagaliggas, om men till exem-
pel framställer mot hvarannan just de skäl,
hvarmed de stridiga interessena förfakta sin sak.
Bruksägaren utom bergslag siger: vi få ej
tackjern; vi kunna ej smida, om bergslagerne
ej tillförbindas att tillverka till äckligt deraf;
våra skogar bli oss onyttige, vår egendom, grun-
dad på välförvärfvade urgamla privilegier, för-
lorar allt värde, om nya smiden i bergslagerne
medtaga skogen der, och desse för vår existens
nödvändige menmskor och orter ej tilhållas till
det, för hvilket de fått bergslags- privilegier; re-
dan begynna bergslagsskogarne förminskas, och
hvart skall det väl taga vägen för oss, då de-
ras ägare få hushålla dermed efter behag, eller
för annat ändamål än att tillverka tackjern?
Bruksägare inom bergslagerne och bergsmännen
deremot säga: hvad rimlig rätt han j att lefva
på det tvång, j viljen åligga oss? Den fram-
ställningen, att sekelsgamla privil:gier åt edra
egsndomar gifvit en häfd, som utan orättvisa
ej kan dem fråntagas, ar ju ett intrång i vår
lika heliga äganderätt, om den åtgärden blifvit
oss ålagd, eller ock ett misstag om enm rätt, j
icke ägt. Således skulle vi tro, dels att de
hundraå-iga förmåner j njutit på bergslagens
bekostnad, böra rättas, men ej befäistas, dels
att det ej står så alldeles heit till med de der
af eder åberopade rättigheter; sådane kunna af
forntida regeringar vara edre egendomar gifae
såsom tillåtelse för tackjerns- eller kolhandel,
utan att någon pligt derigenom kunnat oss åläg-
gas. Vi begäre ej, att något hinder må laggas
för edra privilegier att förkofra eder, blott det
ej sker på vår bekostnad. Vi erkäane Kongl.
M:ts upplysta varsamhet, att med en viss helgd
anse häfdvumna förhållanden; men icke kunna
de hindra, alt ju vi ock må få nu lika utvid-
gade friheter. som i fordom fingen, så vida de