hoppas en gång kommer honom till måtta, helst
käada tänkesätt i den vägen, såsom nogsamt
är bekant, gälla åtminstone! lika med ett cum
laude 1 pastoralexamen. Hela detta häfte synes
också utgifvet i ändamål, att ingen må vidare
kunna tvifla på, hvad andas barn han är. Men
uti det ifrågavarande stycket har han, likasom
ia nuce, framlagt denna sin trosbekännelse och
hittat på ett vida radikalare medel, än sjelfva
indragniugsmakten lemnar, att bli af med sådan
konstitutionelt ogräs som tidningar. Det är den
gamla renhåriga kyrkans metod emot kättarne,
nemligen att bränna dem å båle. Det vore utan
tvifvel en orättvisa mot Hr F. att tro, det hans
förslsg, i detta afseende är endast på, skämt eller
få ro skull framställdt. Det synes tvertom af
denna gambla visan,, att hans hat emot tryck
svärtan i detta afseende är så bhjertligt, öppet
och ridderligt, hans nit så rent oeh obemängdt,
utan alla konsiderationer, att han icke en gång
gjort undantag för Freja, Granskaren eller sj:li-
va Minerva, oaktadt det kunde tyckas vara synd
med den sistnämnda, då hon, såsom vi nyss
anmärkte, bidragit ull spridande af Hr F:s egna
verser.
Detta stycke är för öfrigt, utan jemförelse, det
sq
fö
f
JE
-— — MM —
;
bästa i hela samlingen, emedan Forfattaren der
gifvit fritt lopp åt bela sin naturliga känsla. Den
gammaldags stylen är icke illa hållen, diktionen
enkel och passande dertill och tankan genom-
förd. Refrängen å hvar vers: Brann them å båå-.
le, Såå blef wii aff mz Hin Håle, är, såsom
läsaren ser, tydlig och kraftfull, utan någon ar-
rigrepense som behöfver uttydas.
Särskildt är läsaren Hr F. förbunden, för det!
han efter denna visa bifogat en förklaring eller!
ett slags lexikon öfver vissa af de gammeldags
orden, dem enfaldigom att förehålla. Der får
man bland annat veta, att bekjändten betyder,
bekantav — TWidendern — Tidningar, kör-
kjutopp — kyrkotopp, ,myckin — mycken;
,mäste öjgonnan — de fleste ögonen; gambelb
— gammal; ,tåcken — sådan, samt nökn —
häst. Den sistnämnde förklaringen hade väl icke
behöfts, emedan ordet ök än i dag nyttjas; men
förf. har sannolikt ansett nödigt införa den, på
det att läsaren ej måtte falla på en möjligen
menlig och alltför fri öfversättning.
Efter detta stycke kommer ett så kalladt
Spörsmål, i hvilket förf. gör m,tidsanden, ett
par samvetsfrågor, hvilka denne likväl ej finner
för godt att besvara, hvaröfver förf. råkar 1 en
så hflig harm, att han utropar:
Du tiger. Du vise! Du tiger — —o, då
din vishet för dig du behålla må.
ian båtar mitt hjerta så fögan.
Det enda man här kunde fråga, är hvarföre
förf. skulle vara så emträgen i sina spörjsmål,
då han var så lika nöjd att få svar? — I sam-
ma stycke står:
Jag såg ej berg uppå jordens klot
så nögt, att icke menniskofot
har fläckat de glimmande hallsr.,
Här förekommer det likväl Ree., som om an-
tingen Hr F. eller g:ografien skulle begått ett
misstag, ty den sednare, som till och med lä-
ses i flickskolor, påstår ju bestämdt, att sådana
berg finnas, till hvilkas spets eller hallar, ingen
menniskofot någonsin hunnit.
Nu följer Oppositioashjelten,, sammansatt af
fyra verser. te tre första angå Lagman Thor-
gny, och den fjerde forf. sjelf. Hvilken här är
oppositionsbjelten, förstår Rec. icke fullkomligt,
msn hin kan ej neka sig nöjet att meddela de
tveune sista verserne. Om Thorgnys hjessa he-
ter de!:
Hell silfrig hjess:! Helig hon hållas bör,
ty guld göms, godt och gammalt, derinnenför,
så skinande, så skärt och s-ffradt
innugt och yppert, åt äran offradt,,
Man får här vete, att Thorgvys hjessa var af
silfver och hjernan af guld. Huru många ka-
rat denna silfverbeslagna guldhjerna hållit, har
förf. ej utsatt, men att det varit af äkta sortens
guld, i jemförelse hvarmed andra bjerner endast
äro af pinsbach, det ser man deraf, att förf.
gifvit det i släptåg ej mindre än följande Sju
egenskaper, memligen godt, gammalt, skinan-
de, skärt, soffradt, (med 2 f för att få rim
på offradt) innugt och yppert. — Vidare sä-
ger förf. om sig oeb sina kamrater:
Men vi, som endast äga det utanpå,
I lasnkanc alane eeh avnvllaoenlt allmmearda co 4r2