hoppas en gång kommer honom till måtta, helst käada tänkesätt i den vägen, såsom nogsamt är bekant, gälla åtminstone! lika med ett cum laude 1 pastoralexamen. Hela detta häfte synes också utgifvet i ändamål, att ingen må vidare kunna tvifla på, hvad andas barn han är. Men uti det ifrågavarande stycket har han, likasom ia nuce, framlagt denna sin trosbekännelse och hittat på ett vida radikalare medel, än sjelfva indragniugsmakten lemnar, att bli af med sådan konstitutionelt ogräs som tidningar. Det är den gamla renhåriga kyrkans metod emot kättarne, nemligen att bränna dem å båle. Det vore utan tvifvel en orättvisa mot Hr F. att tro, det hans förslsg, i detta afseende är endast på, skämt eller få ro skull framställdt. Det synes tvertom af denna gambla visan,, att hans hat emot tryck svärtan i detta afseende är så bhjertligt, öppet och ridderligt, hans nit så rent oeh obemängdt, utan alla konsiderationer, att han icke en gång gjort undantag för Freja, Granskaren eller sj:liva Minerva, oaktadt det kunde tyckas vara synd med den sistnämnda, då hon, såsom vi nyss anmärkte, bidragit ull spridande af Hr F:s egna verser. Detta stycke är för öfrigt, utan jemförelse, det sq fö f JE -— — MM — ; bästa i hela samlingen, emedan Forfattaren der gifvit fritt lopp åt bela sin naturliga känsla. Den gammaldags stylen är icke illa hållen, diktionen enkel och passande dertill och tankan genomförd. Refrängen å hvar vers: Brann them å båå-. le, Såå blef wii aff mz Hin Håle, är, såsom läsaren ser, tydlig och kraftfull, utan någon arrigrepense som behöfver uttydas. Särskildt är läsaren Hr F. förbunden, för det! han efter denna visa bifogat en förklaring eller! ett slags lexikon öfver vissa af de gammeldags orden, dem enfaldigom att förehålla. Der får man bland annat veta, att bekjändten betyder, bekantav — TWidendern — Tidningar, körkjutopp — kyrkotopp, ,myckin — mycken; ,mäste öjgonnan — de fleste ögonen; gambelb — gammal; ,tåcken — sådan, samt nökn — häst. Den sistnämnde förklaringen hade väl icke behöfts, emedan ordet ök än i dag nyttjas; men förf. har sannolikt ansett nödigt införa den, på det att läsaren ej måtte falla på en möjligen menlig och alltför fri öfversättning. Efter detta stycke kommer ett så kalladt Spörsmål, i hvilket förf. gör m,tidsanden, ett par samvetsfrågor, hvilka denne likväl ej finner för godt att besvara, hvaröfver förf. råkar 1 en så hflig harm, att han utropar: Du tiger. Du vise! Du tiger — —o, då din vishet för dig du behålla må. ian båtar mitt hjerta så fögan. Det enda man här kunde fråga, är hvarföre förf. skulle vara så emträgen i sina spörjsmål, då han var så lika nöjd att få svar? — I samma stycke står: Jag såg ej berg uppå jordens klot så nögt, att icke menniskofot har fläckat de glimmande hallsr., Här förekommer det likväl Ree., som om antingen Hr F. eller g:ografien skulle begått ett misstag, ty den sednare, som till och med läses i flickskolor, påstår ju bestämdt, att sådana berg finnas, till hvilkas spets eller hallar, ingen menniskofot någonsin hunnit. Nu följer Oppositioashjelten,, sammansatt af fyra verser. te tre första angå Lagman Thorgny, och den fjerde forf. sjelf. Hvilken här är oppositionsbjelten, förstår Rec. icke fullkomligt, msn hin kan ej neka sig nöjet att meddela de tveune sista verserne. Om Thorgnys hjessa heter de!: Hell silfrig hjess:! Helig hon hållas bör, ty guld göms, godt och gammalt, derinnenför, så skinande, så skärt och s-ffradt innugt och yppert, åt äran offradt,, Man får här vete, att Thorgvys hjessa var af silfver och hjernan af guld. Huru många karat denna silfverbeslagna guldhjerna hållit, har förf. ej utsatt, men att det varit af äkta sortens guld, i jemförelse hvarmed andra bjerner endast äro af pinsbach, det ser man deraf, att förf. gifvit det i släptåg ej mindre än följande Sju egenskaper, memligen godt, gammalt, skinande, skärt, soffradt, (med 2 f för att få rim på offradt) innugt och yppert. — Vidare säger förf. om sig oeb sina kamrater: Men vi, som endast äga det utanpå, I lasnkanc alane eeh avnvllaoenlt allmmearda co 4r2