drägter, hvars glådtiga dansar gjorde ett så pittoreskt, ett så vördnadsbjudande afbrott mot det dystra sorgfloret vid hofven i Petersburg, Köpenhamn, Wien, Berlin och Haag, hvilket just då der bars efter denne samme Gustaf AÅAdolf..... Det var en bland den nya tidens lyckliga ingifvelser, att med munter ståt fira den hänsofne furstens missöden, och det till och med i semma berg, der hans olyckligt minnesvärda Hit tärdes och hans ärfda krona spraug i stycken; äfvensom det var en berömlig grannlagenhet hos vår diplomati på utländsk botten, att opåmint landsförvisa sig från främmande hof, der slägtskap och erkänsla änuu hade anspråk, dem sjelf va motgången ej mäktat utplåna (Bilagan N:o 15.) Medan de förtjusta gästerne vid ljudet af en berusande musik svängde sig i retaude dansar på Stockholms slott, rullade likvagoen, med sitt hemska buller och sitt andelösa byte, från St. Gallen till Mähren, och Sveriges minister i Wien hastade till grufvorna i Ungern, sannohkt fär att i deras djup uppleta — den filosofiska stenen. Efter den tredje skofveln mull öfver trasorna, då presten uppläst sitt pFader vår, och slutat välsignelsen, hitar ingen Nemesis mera vägen till tiggarens grifiplats. På purpurn i sin mar morkista må deremot likmasken och fö:ruttnelsen fräta huru mycket som helst, så framsläpa: i alla fall monsrkens namn inför efterverldens tribunal, dit minnet förföljer honom med sit oblidkeliga klander, eller vinkar med sitt helande Mfall. Eudast smickret förstummas Aär, och af den konung som låtit sig väl hehava att, medan han lefde, helsas för storp och nvis, och vädel och lyckosam, och v,välgörande,, qvarstår endast menniskobelätet, naket så som Adams i lustgården, men med fuktlös åtri efter något medlidandets fikonalöf. I motsats deraf får den fallna storheten dessfö.inman sällan tillgodonjuia ens rättvisa. Han fick det ej eller den furste, som blott andades för henne: han, hvars barndom och ynglinga-år öfverallt möttes af vördnaden, förheppningarna, bemödandet att ställa sig in, att vinna hans välvilja och ynmest: han, som vid hvarje fjät under sma äldre dagar trampades i hälarna af klandret, skadefröjden och det kalla hånet, med ett ord: Gustaf Adolf, hvars barndoms histeriska tafla vi börja med framläggandet af följande depattest: — — — Pressen