MV LARS SI MM
hans straff.
I detta förfärliga ögenbliek inträdde i hålan
en man, hvars ansigte betäcktes af en mask.
Banditerve mottego honom med tecken till un-
dergifvenbet. Hau närmade sig Donna Isabel-
la, utsträckte hauden mot henne, till tecken att
bon kunde påräkna beskydd, och sade, med en
sträf och stark ståmma:
nUnderstån eder icke, att lägga kand på detta
fruntimmer., i
Ni är vår höfding, svarade kanditerne, men
våra lagar gälla högre än ni. Det är ej eder
tillitet att rycka ifrån oss vårt byte. En fån-
gen qvinna är vår gemensamma tillhörighet.,
Men jag vill göra denna fånge till min hu-
stru; jag gilier mig med henne.n
Gifta er med mig!, utropade markisinnan.
Ja, min fiu, alt är färdigt för ett bröllop
på slottet Monienesro; vigseln skall gå för sig,
om ni behagar; ingeuting avnat skall törändras,
än brudgummen, den blir ung i stallet för gam-
mal, en röivarehofdivg i stallet för guvernör i
Sevilla, men röfvarehöfdingen är adelsman och
kan beträda en bättre bana. Besluta er. Om
pi försmår den hand, jag tillbjuder er, måste ni
uudergå vanäran och en grym död; om ni
moitager den, blir ni, äfvensom er oukel, fral-
sade
Aldrig! aldrig skalljag bli hustru till en röfrar-
höfding.,
Nå väl! I sådent fall, mina vänner, tillhör
den fångna er; behandlen henne tills i morgon
efter ert godtfinnande, och skiljen hastigt ur min
åsym den der gamla skälmen till guvernör.n
Bon Antonio kastade sig ned för markisin-
nans fötter. Gift er med honom, sade khan
med en smärtfull röst. Af barmhertighet, min
dyra nitce, gift er med honom. Betänk, hvil-
ket grymt öde man bereder oss! Betänk, att
man skall döda mig under edra ögon. Ha! med-
ligande med mig och er sjelf.
Fyra röfvare, väpnade med skjutgevär, be-
mäktigade sig Don Antonio, i det de röto till
hovom .enpå knä! pi skall skjutas., De öfrige
fattade i markisinnan, om hvilkem de sinsemel-
lan forbittradt tvistade; fasansfulla ord blefvo
uttelade. MarkisioBan, halidod, ropade: jag
samtycker, jag vill förena mig med er hofdirg.
En half umma efier detta upptrade voro Don
Antonie, Denna Isabella och tolfröfvare på vä-
gen till slottet Montenegro.
Vid den första betänklighet, vid det första
becrägliga ord, förkunnade em af banditerne,
som höll den darrande guvernören fast under
sin arm, skjuter Jag er för pannan. På köpet
vilja vi mörda notaien och prest.n, hvilkas
bled skall falla öfver er, som förorsakat deras
död, och j skolen således komma att lida straff
för kyrkans vanhelgande, ett brott, som j tvun-
git oss att begå.
Jag var en lagens tjenare, imuan jag började
praktisera den på landsvägen, yttrade en annan
bandit, och jg ämnar iörestafva mnotarien ett
annat kontrakt.
Röfrarne bade nu antagit adelsmäns skick,
ochnetarier tredde sig vara midt i det för-
träffligaste sällskap. Man lät honem förstå, att
han borde skrida till någen amnman förrättning.
Han fattade pennan, och den lagferne banditen
dikierade för hemom punkterna i kentraktet.
För brudgumm:sns namn lemmades ett tomt :um.
En meniog i kontraktet var sålunda affattad:
Jag, undertecknad, Don Auatonio Terquella,
guvernör i Sevi!a, förklarar, att jag, såsom brud-
gåfva åt min högtälskade niece, Donna Isabella,
förärar benne mitt slott Monteregre med tillydande
jord, äfvensom en penningsumma af ett hundre
tusen fullvigtiga piastrar.
Don Antonio studsade, der han satt, och kun-
se icke tillbakahålla ett Ifligt utrop; men genast
hörde han bakom sig bullret af en pistol, som
spändes, och ham hastade att säga med ett lat-
sadt behag:
nSådam är min vilja: mitt slott ech hundra-
tusen piaster åt bruden. , Derpå undertecknade
han kontraktet och öfverräekte pennan åt Don-
na Isabella, som med darrande hand skref sitt
namn. Under ceremonien till detta besynnerli-
ga bröllop syntes markisinnan slagen af häpnad;
hen var blek och ororlig; hennes blick var för-
vi rad, förståndet hade öfvergifvit henne. Man
förfogade sig till kapellet; presten fullbordade
vigseln, och då markisinnan hade uttalat sitt
olycksfulla ja, vero hennes krafter uttömda;
hon neddignade vid feten af altaret. Man bar
henne afdånad till brudkammarn.
vv . 2 ee aa