laglig iuskränkning i spisqvartersrörelsen vid marknader ech auktioner. — Hefrätten proöfvade derföre skäligt att ogilla och upphäfva kungörelsen, samt ålägga Konungens Befallningshafvande att om detta upphäfvande utfärda serskild kungörelse. Häroöfver besvärade sig Landshöfdinge Bergenstråhle i Högsta Domstelen, som infordrade advokatfiskalens i Götha Hofrätt, Lagman He denstjernas, förklaring, samt Hofrättens utlåtande, och afgaf sut Utslag den 9 sistlidne November. För de flesta läsare torde en beskrifning öfver sättet, huru Högsta Domstolns utslag tillkommit böra föregå sjelfva utslaget, vi göra således början med denna beskrifning. Då målet första gången föredrogs, vart. f. justitiekauslern, lagman Nerman, närvarande och faun för godt, att å embetets väguar göra följande sammandragea avmärkning: Klagan öfver ifrågaverande kungörelse hade bordt anföras i Handelsoch fnans-expeditionen enligt 64 Y. af kungsrelsen d. 19 Juni 1835 (som ger denmma besvärshänvisning för Konungens befallningshafvandes beslut om bränvinsminuterings-rättigheter och krogars indragning eller omflyttning); Hofrätten äger väl enligt 8 kap. Rättegångsbalken att döma öfver Konungens befallniugshafvandes embetsfel, men icke att såsom nu skett afmäta och begränsa befallningsbafvandes verksamhet, hvarförutan Kongl. circulairet den 17 nästlidne Mars gifvit Konungens befalloningshafvande rätt att gifva föreskrifter em krogar och bränvinsminuterings-stallen ; på grund häraf yrkade t. f. justitiekanslern, att Hefrä:tens utslag måtte undanrödjas och handlingarne öfverlemnas till handelsoch finans-expeditionen, för att i Kovungens konselj föredragas. Då målet sedermera föredrogs till dem voro i H. Domstoln, närvarande: JustitreStatsministern grefve Roseublad samt Justine-råd;irne Themptander, Stråle, Bredberg, Nybleus, Engelhardt, Snoilsky och Sparre. Deras yttrande i sammandrag lyda som följer: Sparre: Kungörelsen innefattar ej något i Förordn. 1807 afsedt stadgande, och kan ej heller hänföras till embetsförseelse: HefRättems beslut bör derföre undanrödjas. (Snoilssys yttrande imnefattas i sjelfva uwtslaget). . : Engelhard:. Då HefRätten ej ålagt Landshöfdinge B. något ansvar, utan endast upphäfvit en K:s Bef:hdes embetsåtgärd, finner jag im tet afseende böra fästas å Landshöfdingens klagan, men handlingarne böra öfverlamnas till Just. Kanslers-embetet för den åtgärd detta mål finna nödigt. Nybleus fann HofRätten rätteligen hafva bordt pröfva målet, men ansåg dess utslag böra ändras så vida, att blott 5 och 6 punkterna, som göra rättigheten till spisningshållamnde vid auktionen beroende af K:s Bef:hfde, ogillades. JustitieStatsministern förenade sig med grefre Sparre, men Justitie-rådet Bredberg med Justitierådet Engelhardt, Justitierådet Stråhle med Justitierådet Sneilsky, och Justitierådet Themptander med Justitierådet Nyblxus. Då således I de flesta ledamöterne ansågo HefRättan hafva! varit behörig domstol ech grefvarne Resenblad och Sparre således måste ingå i pröfning af bufvudsaken, förenade de sig med grefve Snoilsky, hvacan följande sammandragna utslag uppkom. H. D. anser HofRätten hafva varit ebehörig att bedöma, huruvida den åtalade Kungodrelsen varit af behofvet påkallad, eller em deruti befintliga föreskrifterna varit i allmänhet lämpliga elier icke,, och ogillade derföre HofRättens yttrande i denwa del; deremot anser H. D. HofRätten hafva varit behörig att upptaga frågan i. om Kungörelsens strid mot lag, emedan denna fråga innefattade frågan om ett K:s Bef:hfds em -; betsel och således borde tillhöra HofRättens pröf, ning. — Hvad hufvudsaken angick, fann Högsta Domstolen kungöre!sens 7:de punkt ej öfverskrida k hvad Konungens befallningshatvande haft rätt!r att reglera; men 3 och 6 punkterna ansågos t deremot kunna leda till den slutföljd, att man F utan Kenungens befallningshafvandes tillstånd ej !n vid auktioner finge sälja mat äfven då bränvin L ej dervid utdelades; men då landshöfdinge Bergenstråhle medgifvit, att rättighet att hålla spisning I vore obegränsad, och af detta medgifvande le: syntes, att hans afsigt icke varit, att inskränka fö denna rättighet, så fann H. D. att det anställda åtalet ej borde leda till vidare afseende, än, att Konungens befallningshafvande ålades ge-lu pom en kungörelse förklara, att omnämnde 3 ih Oh näunlterna at kyundcarelsen icke lade hinL i l f I -— -R —a Om — mm we