ren, och består uti förmågan att bedöma arbeItet i dess helhet och till dess användbarhet, frår I handfärdigheten hos arbetaren i enskilta förrättvingar. Det är i synnerhet dessa olika slag af intellektuel och mekanisk konstfärdighet, som Ityckes ligga till grund för skilnaden mellan falorik och handtverk. I det sednare tillverka: legintligen blott på beställning omedelbart a konsumenten, och efter dervid gifven föreskrift En fabrikation af varor i förråd innefattar dercmot vanligen mera olikartade arbeten, som fordra särskilt skickhghet, och derfore fördelas på särskilta händer, hvilkas verksamhet förenas a fabriksägarens intelligens. Min ställning såsom näringsidkare har icke lemnat mig tid och tillfälle till spekulationer öfver de allmänna grunder för nöringarne, med hvilka Föreningen nu en tid bortåt sysselsatt sig, och jag har alltid föreställt mig, att det vore blott öfver vissa inom min erfarenhet liggande fall, som kommiten velat höra min tanka, Då nu likväl kommiten behagat hedra mitt namn med att fästa det vid en alltomfattande opinionsyttring, som må vara mycket välvilligt uttänkt, men hvars värde jag icke förmår bedöma, så torde dcet vara billigt, att jag särskilt får yttra mig i hvad jag, med bästa eftertanka, finner min egen erfarenhet vara alldeles stridande emot kommitåas åsigter. Jag anhåller derföre också att få göra en anmåarkning vid föreskriften om läroår. Det har gått mig mycket till sinnes, att i ett offentligt blad se mig framställd såsom meduppfinnare till ett näringstvång, som det icke hötves mig att äska. Jag har, utan att kunna åberopa läroår inom något skrå, blifvit industriidkare, genom några ieför Kongl. Kommerse-kollegium , i andra idkares närvaro, aflagda prof. Det är mig icke obekant, att läroåren blifvit af Kommiten foreskrifoa för att göra idkaren så mycket mer sjelfständig, och jag kan icke nog värdera Kommitteen för denna dess omtanka, ehuru jag icke begriper medlen. Mig förekommer det likväl såsom hade jag aldrig varit mindre sjelfständig, än om jag, efter förvärfvad insigt i mitt yrke, fåfängt skulle tiggt hela verlden om rättighet att utöfva det, derest icke Kongl. Kommersekollegii upplysta åsigter, dem jag alltid tacksamt erkänner, !emnat mig skydd. Om jag, i stället att finna ett sådant, först måst göra redo för läroår, inom skråembete, dernäst aflägga prof inför mastare, som voro mina naturliga vederparter, och af: hvilka få torde förmått bedömma de likväl visst icke stora insigter, som grundlagt min framgång; om det vidare berott på dessa mina vederparter att mota ut mig från hvarje stad i mitt fosterlard, eller åtminstone från den enda, der mitt yrke med någon utsigt kunde drifvas, och om jag slutligen tillhört ett skrå, hvars medlemmar kunnat vid alla tillfällen förfölja mig och broderligen tillbakahålla min verksamhet, så synes mig, att min sjelfständighet för tillfället varit ganska ringa, och att jag troligen ännu varit nödsakad att vandra omkring för att tigga arbete af dem, som intet arbete hafva, emedan de sällan aga drift och skicklighet att sig detsamma bereda. Jag förväntar af Föreningens rättvisa, att dessa mina anmärkningar äfven blifva intagne uti Föreniogens Vidskrift, i betraktande deraf, att, om Foreningen tickts anse en opinionsyttring af mig förtjena afseende, det är nödigt att den! cke innefattar mer, och icke annat, än hvad ag verkligen tänker och tilltror mig kunna försvara. Stockholm den 6 Dec. 1837. Victor Sjöberg, Fabriksidkare och Sprutmästare ; i hufvudstaden.