fins i hela kejsarlömet? Hans kurer äro alldeles
underbara, och det finn:s intet slags galningar,
icke en gång Engelsmän, de värsta af alla, som
icke han botat.n
Följande dagen gick jag till Doktorn; jag
fann honom midt ibland sina patienter.
Vill Ni nu,, sade jag, förklara mig den o:
troliga historia, Ni berättade i går?n
Rätt gerna. Hon är alstret af den då:es in:
bilining, som Ni ser dernere. Det sanna är,
att han ruinerat sig på spel och för en känslo-
lös skönh-t; men hans duell har icke ägt rum,
annat än i hans hufvud, samma dag han ble!
forafskedad af sin sköna, då han angreps af en
sjukdom i bjernan, till följ: hvaraf man nödga-
des afklippa hans hår och inspärra homom. Äf-
venledes är det sanning, att han en dag lycka-
des rymma, och att han, efter sin återkomst
till detta hus, uppgräfde sina hårflitor, fordem
hans stolthet, samt att han försökte hänga sig
i den snara, han flätat deraf. Nu är han ändt
ligen bättre, och vi hoppas snart återföra ho-
nem till hans familj.,
Men hvarföre icke förtälja oss detta helt en-
kelt, i stället för denna vidunderliga och be-
dröfliga historia, alstret af en sjuk hjerna?u
pFör det första, emedan den är oändligen in-
tressantare än den torra verkligheten, och fö
öfrigt, emedan jag märkt, att på en dåre, elle:
på en som är nära bli det, verkar ingenting så
mäktigt, som ea annan cåres yttranden eller
uppfioningar. — Jag är läkare, och har uppdrag
att vårda alla vansinniga här på orten, allt-
så bör jag söka att lära känna dem, och folj-
aktligen, då jag i går berättade min historia,
var det ett röa, som jag anställde. — Inser Ni
icke nu, att den första, hos hvilken jag märkt
några symptomer, hade jag låtit inspärra.w
Det är någonting ganska nyttigt, tänkte jag
för mig sjelf, att kunna bota vansinniga, och
någonting ännu bättre, att med nit använda ve-
tenskapen; men har ieke allting likväl sina
gränser?n