honom sin skatt och insomnade, drömmande
om skrinet och enkans vackra ögon. Följande
dagen tömde hana ur pungen, för att betala ju-
veleraren, då! 0 fasa! ett mennisko-hufvud
rullade för hans fötter, midt ibland florinerna.
Adrian darrade, men väpnade sig slutligen med
mod, tcg det förfärliga hufvudet och kastade
det af alla sina krafter ut i trädgården: hufvu-
det upphäfde en suck 1 luften. Imedlertid blef
juveleraren betald och skrinet skickadt till den
sköna, med många försäkringar om hans kär-
lek. Tvenne bret kommo till svar; det ena
från damen, sem underrättade honom, att bon
just då forafskedat grefve Diethelm, och det
andra från grefven, som utmanade sin lycklige
rival på duell,
Huru, ung, rik och lycklig i kärlek, och
just då stupa för en galnings hand, sådan som
grefven, det är omöjligt,, tänkte Adrian. Jag
skall rådfråga mig med min vän, han skall hjel-
pa mig.
Han begaf sig på vägen och kom slutligen
utom vallen; men han fann blott fyra hus och
icke nummer 203. Han vände sig då till N:o
202, klappade på en liten låg port, och fråga-
de en gubbe, som vårdslöst satt i ett hörn af
rummet: kan ni säga mig, hvilken er närmaste
granne är?
Min närmaste granne, det är en herre, som
vistas i fria luften.n
Ni förstår mig inte; jag kan icke få rätt på
nummer 203, och jag ber er säga mig, hvart
det är?n
,Nummer 203? men det finns inte något så-
dant, om det inte är den, hviken jag haft den
äran att nämna. Hvad honom angår, så är han
inte svår att få se, ty han döljer sig icke. Jag
vill visa er honom.,
Adrian gick ut, och såg åt det hållet, som
anvisades honom. Han såg inte annat än en
sträcka land, och några steg derifrån en kulle,
hvarpå han midt under nattens töcken blef var-
;e en byggnad af fantastisk form.
Det är der, sade gubben, i det han gjorde
tt tecken med handen; ,der placerade jag ho-
om föorliden vecka:, Det var en galge.
(Slutet följer).