finlade hårlocken i sin portfölj. Adrian kunde
hkväl icke bli mästare öfver en sällsam ore.
I oKan ni säga mig, min herre, hvad ni vill
I göra med det der håret ?
vEn snara, för att fånga dårar, och om ni
någonsin mer skulle bli i behof af penningar,
I skall jag anse mig lycklig, att alltid erbjuda er
sådana på samma vilkor; men jag bör på för-
kand säga er, att håret aldrig växer igen på
det stäle, der min sax gått fram.n
Adrian ryste vid föreställningen att blifva
skallig. Men huru skall jag kunna träffa ev ?
frågade han.
Ni behöfver endast önska er min närvaro,
och jag skall gensst vara vid er sida.n
,Hvar bor ni?n
pDet skall ni få veta nästa gång, jag får äran
att se er.n
Den lyckligaste man i hela Prag var nu
Adrian von Egloffstein. En man, tänkte han,
som bär Peru på sina axlar, vore en narr, om
han eftertraktade den militäriska äran; han
tog derföre afsked, för att ej mer behöfva sys-
selsätta sig med något annat, än med sig sjelf
och sin vackra enka. Denna sednare begagna-
de sig af sitt välde öfver honom, och moltog
honom hvar dag allt vänligare, i mån af de
skänker han gaf henne. bSlutligen försäkrade
hon honom, att han skulle bli belönad för sin
långvariga träldom, om han skänkte henne ett
präkugt skrin, som länge, i brist på köpare,
varit utbjudet hos hof juveleraren. Kejsarin-
nan hade, som det påstods, vägrat köpa det,
emedan det var för dyrt. Adrian beslöt anro-
på sin hemlighetsfulla väns bistånd, för att slå
sin nval, grefve Diethelm, ur brädet. Den
sistnämnde var en ung ädling, nästan hka så
vacker som Adrian, och nästan lika långt kom-
men i enkans gunst som han, ehuru han aldrig
gjort henne någom skänk. Han var en man af
utmärkt tapperhet, och hans ögonkast hade l
mer än en gång förmått Adrian att nedslå si-
na. Adrian hatade honom, som de fege en-l:
dast kunna hata, men grefven skrattade åt ho-
non.
Han frågade på skrinet. Damen, som blif-
vit underrättad om den dyrbara skärken, som
var henne ämnad, såg på sin älskare med ett af
sina ljufvaste leenden; han hade imedlertid gif-
vit ut alla sina penningar och dertill gjort skul-
der, som hängde efter.
Huru skulle han bära sig åt, för att träffa
honom ännu en gång? Detta frågade han sig
en aften med ängslan.
Ni behöfver mig. Jag vet, att det skulle sål
gå, sade i detsamma en känd röst. Kom hem
till mig. — Adrian var alltför häpen att kun-
na fråga, huru han kommit in. Har ni behof
af någon betydlig summa?
Ofantlig,, ropade Adrian hänförd, valltför
stor kanhända !
Åh, ni behöfver inte räkna så noga i det
fallet. Ni har ännu så många vackra hårlockar.
Kom. .n
Adrian var alltför bestört, för att gifva akt
på de gator, torg och gränder, de passerade.
Slutligen kommo de till ett skört hus, beläget
utanför vallen; de gingo genom en trädgård,
uppfylid af de skönaste blommor. Porten,
hvarvid de stannade, var prydd med tvenne
stora stem-sfinxer, som Adrian tyckte kastade
på honom fruktansvärda blickar. Han sökte
likväl skingra sin förskräckelse och följde sin
ledsagare.
Jag förmodar, att ni nu vet hvem jag är!
Nej, jag har icke dena äran att känna ert
namn.,
,Men utan att känna mitt namn, kan ni ändå
förstå hvem jag är.n
En ganska vis filosof, mycket fiken efter
vackert hår; och emedaa ni är så klok, så kan
ni val säga mig, om det är sannmt, som man på-
står, att en skatt ligger begrafven i min träd-
gård.n
,Det är sannt; ni skall finna den vid den
gamla pilens fot, nära bryggan. Den innehål-
ler precist värdet af alla de penningar, jag vill
låna er. Således frukta ingenting, depensera
obekymradt, och när ni icke mer har något
qvar, så tag er ullflykt till skatten.
;Hur skall jag då ställa till, för att få den?
Under natten i månskenet.,
,Bör jag vara ensam? Jag bär alltid en viss
fasa för det stället.
Jag skall gora er sällskap, om ni så vill.
Under det främlingen så talade, lade han sin
hand på dess axel. Adrian svigtade under
Ph mA Ft me Fö
MM MM
BB AO Xr hy HN Bädd CE EE
Oja Cr
-—- pr 3
AA - Na VV Mj rm