stigning, som Pohlens häfder vinna vigt för all:
männa historien, Olyckligt var, att den store
om också stundom svage, Casimirs bemödander
att lyfta de lägre folkklasserna ur deras elände
skulle misslyckas; måhända hade Pohlens histo-
ria då fått ett annat utseende. Men det mec
Jagellonska ättens uppträdande utvidgade slafve.
riet gjorde Pohlens tillstånd ohjelpligt, och Li.
thauens förvärfvande kunde ej ersätta denna o-
lyeka. Mot Jagello har förf. varit nog skon.
sam. Det är bekant, att denne furste före sir
öfvergång till kristendomen var en vild tyrann
en förrädare mot sima egna slägtingar. För vå-
ra seder ferekommer förvånande, då prin-
sessan Hedvig, för att slippa den förhat.
liga lithauiska fursten, öppet erkänner, att hor
inrymt dea tidigare fästmannen äktenskapets rät-
tigheter, utan att detta hvarken bevekte stän-
derna eller afskräckte den medgörlige Jagello,
samt hvad förf. vidare derom berättar. Dere-
mot har förf. ej varit rättvis neg mot Casimi
IV — en furste, som de störste historieskrifva
re gifvit rang blamd sitt tidehvarfs störste re-
genter, som genom tyska riddarnes förödmju-
kelse och Preussens underkufvande så betyd-
ligt ökade sitt rikes glans.
Redan den tiden var Poblen kornbod för er
ster del af Europa. Båda Sigismusdernas sty-
relse är väl tecknad. Lithauens definitiva för-
enieg med Pohlen skedde under Sigismund II
Augast. Förf. glömde nämna, att en bland
orsakerna till Iwan Wasiliewitsch II:s rysliga
härjningar i Pohlen var det plumpa skämt, Poh-
lackarne tilläto sig, då de i stället för prinses-
san Catharina Jagellonica, till hvilken han fria-
de, sände honom ett hvitt sto med brölleps-
prydnader. — Då Stephan Bathori anklagas för
jesuiternas insläppande i Pohlen, en sak, som
han svårligen kunde himdra, så bör nan, till
hams välförtjenta loford, icke glömma, att han
var den siste pohlske konung, som visste bibe-
hålla allmän tolerans och religionsfrihet, i följd
af sitt sköna valspråk, att det endast tillhör Gud
att beherrska mennmiskors samveten. Omsorgs-
fullt och fullständigt är den svage Sigismunds
regering teeknad, som gjorde början till Poh-
lens förfall, och hvars olyckor ej kunde afhjel-
pas genom hans sons, Uladislai talanger, isyn-
nerhet då denne furstes planer att förbättra ri-
cets försvarsverk, äfven på sin civillistas bekest-
nad, tillintetgjordes af den sjelfrådiga adeln,
hvilket förf. besynnerligt nog ej anmärkt. Fruk-
en visade sig också i Kossackernas affall och
Pehlens ödeläggelse af Svenskar och Ryssar un-
ler jesuiten Johan Casimir, och anarkiens höjd
(enom införandet af Liberum Veto. Till ech
ned en Johan Sobieskys hjeltekraft (hvilken
orf. mog strängt bedömer, då han till och
ned ogillar Wiens frälsning från Turkarna) kum-
:e ej bringa ordning i detta chaos, och sach-
iska konungaätten gaf blott Pohlen ett sken af
örfinivg, wuder det kraften förslappades. Så
walkades Pohlen underj sin frihetsdvala den tid-
sunkt, då det skulle bhfva ett rof för våldet
ch roflystnaden. Förf:s beskrifning af Stanis-
ai Augusti tidehvarf är väl utarbetad, och hvar-
e läsare skall här följa det styckade, blödande
ohlens öde med innerligt deltagande.
De få anmärkningar, vi hafva gjort, må åt-
ninstone vittna, att vi följt förf. med uppmärk-
amhet, och vi heppas med tillförsigt, att hvarja
isare med oss skall erkänna arbetets värde.