fp Ternström har fått de notiser, han hehaga
dkungöra.
Bland en samling af elika tänkande och til
-lett mål arbetande personer, måste icke blot
blråda olika grader af uttryckets skärpa, utan af-
elven förkärlek hos den ene för ett ämne, hos
-Iden andre för ett annat. Sålunda hade Nils
ålMånsson, från första stunden af sin riksdags-
elmannabana, vändt sin håg med största ifver åt
- I näriogsfriheten. För denna lefde han och ver-
tlkade. Ehuru ståndets stora förtroende ofta
alville använda honom i vigtigare ämnen, lät han
eldock alltid invälja sig i Ekonomi utskottet, för
flatt der få kämpa för sitt älskade mål; och i
- I detta utskott, hkasom i ståndet, då näringsfrå-
-I gan förevar, fiogo ofta både de små och de
-Imäktige, känna udden af hans harm. Att den-
floa harm ofta gifvit sig luft äfven i annat, har
-Isjelfve Hr W-. visat; eller huru vill han annars
fl kalla, hvad han anförer om Nils Månssons tal
a loch åtgärder vid 1818 års riksdag (pag. 92)?
Icke förändras förhållandet eller minskas har-
ll men genom framställande af ett par principer,
-Isom kunna likaväl stå tillsamman med harm,
-Isom vittna om dess frånvaro. Att mecke sträc-
ka sina fordringar för långt,, för att icke för-
lora ändamålet, är på sin höjd en klokhetsre-
gel, den erfarenheten ofta bevisat vara falsk,
rjmen som Hr W. gerna må anse vara sann,
Jutan att den ändock bevisar något af hvad han
dermed vill bevisa. Alldeles enahanda är för-
hållandet med den andra satsen, att stärderna
Tborde förfäkta principerna, men ej detaljera-
eIde förslager., Nils Månsson insåg sjelf seder-
I mera, hvart detta den s. k. menlösa tidens
valspråk måste leda.
Här må vara stället att uttala vårt omdöme i
allmänhet om den politiska ställning, som an-
visades Nils Månssen af hans lynne och karak-
terspragel. Han var för idylliskt vek, för att
någorsin stå i spetsen för ett parti, eller ens
för ex dagens opinion; men haus ovanliga för-
måga, att ljust och redigt icke blott uppfatta,
utan äfven uttrycka en saks sammanhang, gjor-
de honom ull evärderlig, såsom sina vänners
talare. Oppositionen — om hvilken något me-
ra till slut — satte alltid högt värde på honem,
såsom sin både mest öfvertygande och öfverta-
lande tunga. Han saknades aldrig uti de fri-
sinnades öfverläggningar, och skilde sig aldrig
från deras åsigt i någon fråga af vigt. Men
hans själsriktning förde homom icke till att kun-
na eller ens vilja stå i spetsen för sina vänners
politik. — Endsst i ett par enstaka frågor (huf-
vudsakligen den em näringsfriheten) tog han
ledningen, och verkade såsom på visst sätt
chef, ehuru då aldrig genom kombimatien och
plan (hvaraf hans poetiska själ var inkapabel,)!
utan endast genom de medel, dem hans öfver-
lägsna talareformåga för ögenblicket framställde.
Hans imaginatien eeh känsla gåfvo honom nå-
gon gång till pris åt öfverraskningen, t. ex. dål
han underskref Biskop Tegners namnkunniga
anförande, såsom Utskotts betänkande, hvar-
till det visserligen var det minst tjenliga, man
kunde tänka sig. Hr W. har fullkomligt erätt,
om han tror, att frågan om de enödiga helg-
dagarnes sekulariserande var en fråga mellan
aministere och opposition. Deruti röstades
fullkomligt utan afseende på politisk färg; men
det passar Hr W. så oförlikneligen, att kunna
väcka äfven det andäktiga hatet met oppoesitio-
nen; och många finnas utom henom, som, e-
huru sjelfve ingenting mindre än andäktige,
dock gerna se denna sammanblandning af kyr-
ka och stat, Den uppsätter åtminstone en ny
kraft bredvid dem, som icke älska, att det allt
för noga tittas in i staten, oeh sem inse, att
detta dock icke i längden kan undvikas.
Hr Wieselgren älskar att tala i gåtor. Några
kan man lösa, mågra deremot icke, troligen ic-
ke Hr W. sjelf. Något delphiskt kraftigt lärer
han imedlertid mena, fast det stumdom faller sig
något platt och enfaldigt. Såsom exempel vilja
vi anföra följande kraftsoppa om 1318 och 1823
årens opposition, — förklare det hvem som
vill: —
aDe olympiske magterne hade imedlertid ned-
stigit i Philemons tjält, och det — till föga
gagn för ,folket Nils Månsson skref redan
den 20 April 1818 till sin ömma maka: nJag
när så ledsen af Riksdsgen nu, att jag ej kan