Vg
sortens drinkare. Att Nils Månsson fruktade
något dylikt 1 afseende på sig sjelf, bevisas al
hans, under sista riksdag, fattade och med verk-
lig sjalsstyrka utförda föresats att draga sig un-
dan förledande tillfällen och vårda sin helsa —
ty något annat notades aldrig hes honom af
dryckenskap. Alla, som under den tiden dag-
ligen sågo honem, kunna intyga sanningen af
denna uppgift. Detta bemödande synes sjelfva
Hr T. erkänna; och det är således oväntadt,
kanske något värre, att han framdragit detta fel
i en stund, då endast en hårdnackad, oförbät-
trelig last bör kunna framhafvas till allmänt å-
skådande.
Så mycket om de andligt presterliga dom-
sluten öfver Nils Månsson.
Vi få ytterhgare betrakta Nils Månsson under
andra synpunkter, då vi nu gå att kasta er
blick på de politiskt presterliga omdömena om
honom.
Då man tager Prosten Wieselgrens minnes-
teckning i handen, är man beredd på ett af
dessa panoramalika fantasistycken, der tussn-
tals förblandningar, ordvändningar och salti mor-
mortali uppbjudas, för att göra någet riktigt
märkligt efter — författarens sinne. Allt hvad
som råkar under Aans hand, måste bevisa hans
satser. Han är derföre icke eärlig; men han
har ännu aldrig fattat ett bevis annorlunda
änsåsem ett medel att komma till, hvad han
radan långt för detta trott. Passar det icke till
detta ändamål, så antingen kastar ham det un-
der bordet, eller tummar det så länge, tills han
sjelf tycker, att det passar. Och det är icke
blott förnuftsslut, logiska operationer, som han
sålunda på fri hand handterar; faeta äre inga-
lurda bättre deran.
Sålunda passar det sig ou oförlikneligem i
stycke att saga, det Nils Månsson i hela sitt lif
var ställd till och med nedom den rikdomsgrad,
ofvan hvilken allena tidens berömde frihetshjel-
tar vilja inrymma Riksdagsmannarätt;u men öf-
vertygade äro vi, alt han, nästa gång det be-
höfves, skall med sina trosfervandter förekasta
stidens berömde frihetshjeltar, det de vilja göra
val- och riksdagsmanna-rätten allmän. Vikun-
na icke tre, att en så ifrig fiende till dessa fri-
hetshjeltar frångår den allmännaste ech, som
man tyeker, mest dräpande föorebråelsen mot
dessas demokratiska läror.
Evligt Hr W:s åsigt skall oppositienen säga
nej af harm met de måktige,, men Nils Måns-
son hafva sagt det naf kärlek till både dem
och folket.v Här hafva vi nu uppränningen till
denna skillnad, som Hr W. nödvändigt vill upgöra
mellan Nils Månssen och oppositionen — en dikt,
grundad på en dikt. Det skule vara intressant
att en gång kunna förmå dylika politiska dikta-
re, som Hr W., att bestämdt uppgifva, hvad
han föreställer sig då han talar om en epposi-
tion, och Avarpå han grundar sin föreställning.
Det är icke svårt att slå omkring sig med obe-
stämda ord, t. ex. att de, som man ville bränn-
märka, ,utkasta sina nät på venstra sidan, se-
dan de fått intet på den högrav o. d.; men att
tydligt utsäga och tillfredsställande bevisa, hvad
man insinuerar under dessa ord, det torde de
flesta gånger falla sig något svårare. Ar me-
ningen, att alla, som hört till den 3. k. eppo-
sitionen — med undantag naturligtvis af Nils
Månsson — samtligen äro eller varit drifna
blott af bedragna enskilda förhoppningar? Må
då minnestecknaren, utsäga detta, så att de fål:
försvara sig. Är meningen att harm mot delv
mäktige är enda anledningen till all annan op-
position än Nils Månssons? att icke kärlek till)
folket eller andra ingått i någon opposition mer
än hans? Och sedan, hvad är harm met den
mäktige? Månne blott den afundsjukes harm
öfver att icke sjelf vara den mäktige? Förmår
Hr W. icke tänka sig en harm met de mäktige
uppkommen just af kärlek till folket? För en
dylik karm var äfven Nils Månsson tillgänglig,
det kunna ganska många vittna med oss; och
protokollerne innehålla täta vittnesbörd derom.
Men hvar och en som närmare kände mannens
lynne, kan förklara sig, hvarföre han i orden
var mindre skarp än mången annan. Detta är)
dock en fråga endast om form, om sätt, iekelx
om sak; och den tänkande må väl kunmna förbi-(
se det likgiltiga skalet och pröfva kärnam. Ic-
ke äro bekännarne af samma lära alltid utru-
stade med samma sätt och ton vid dess fram-!
ställande; men endast den korttänkte tror dem -
derföre vara af olika trosbekännelse. För öf-!
rigt kan ingen se hos menniskan annat än hen-
nes handlingar; och Nils Månsson talade oeh vo-
terade alltid med oppesitionen. Att se längre
oc bo Fo nen . a . es
mA ben fe dt RK — - 0 A OL ÖV
Am LL
xx BM MA AA