AO SCEN MED INFÖDINGARNA I SÖDRA AUSTRALIEN, Engelska bladen innehålla en del af ett tal som öfverdomaren, Sir John Jeffcott, hållit ti Stora Juryn i Södra Australien. Denna bit in nefattar en interessant målming af ur-infödingar nes lynne. Ingen ting, säger Sir John, ka vara mildare och oförargeligare än de infödin gars lynne och uppförande, hvilka hittills våga sig bland oss; och jag äger allt möjligt hopp att vi med tiden skola lyckas civilisera och gö ra dem nyttiga för oss tillbaka, alldenstund d synas ingalunda obenägna att arbeta; och, en ligt allt hvad jag förstår af fysiegnomi och kraniologi, tryter dem icke förståndskraft. Vid sista domstolssessiom vero mågra af våra arbetare anklagade att hafva stulit en jacka och några andra saker från en af infödingarna; och tjufvarne hade blifvit gripna. Imedlertid gjorde en felaktighet i vittnesmålet, att de frikändes för tillfället, men måste sätta säkerhet för att en annan gång inställa sig till my rättegång. Invrånarne hade fått veta em rättegången; och jag ansåg mig böra för dem förklara orsaken, hvarföre tjufvarne icke genast blefvo dömda. En engelsk måätros, som lidit skeppsbrott några år förut på Kanguru-ön och sedermera lefvat bland dem och lärt deras språk, telkade. Fyra infödingar, vackra athletiska figurer med lingt svart bår, som icke var ulligt, utan föll i lockar nedåt skuldrorna, tindrande ögon, höga panner och elfenbenshvita tänder, inställdes inför mig. Jag förklarade för dem, hvarföre de hvite männen, som stulit deras saker, icke kunde straffas den gången; men jag sade dem, att tjufvarne icke skulle undgå sitt straff, emedan det var de hvites föresats att skydda infödingarna och behandla dem såsem bröder, samt icke tillåta någen att förolämpa eller skada dem. Då tolken öfversatte detta for dem, logo de och syntes mycket möjda. De visade sina hvita tänder och pratade tillsamman, synbarligen roade af hvad jag sade. Jag försökte då att förklara för dem hvad eganderätt vill säga, och sade dem, att likasom vi ämnade respektera deras egendom, hoppades vi, att de skulle respektera vår, hvartill mina mörklagda vämner nickade och skrattada bifall, och sade telken, att de icke wile tjufva. Jag sade dem sedermera, att när häldst deras landsmän komme bland de hvite, skulle de bliva vänskapligt behandlade, och att vi skulle ge dem föda och kläder och skydda dem mot ovädret. Delta syntes äfven behaga dem; och såsom någon rabatt på deras glädje tillade jag, att, såsom vedergällning för födan och kläderna jag lofvade dem, hoppades jag, de icke skulle neka att arbeta litet för de hvite, såsom att bära ved och vatten och emellanåt gräfva i deras trädgårdar. Detta lofvade de att ärligt göra; och jag sade dem då, att hvad som var dem frånstulet, skulle de antingen återfå, eller ock dess fulla värde i samma slags varor. Då tolken förde dem bort, sade de honem, det de hoppades, att jag icke måtte straffa de hvite denna gången; de (infödingarme) önskade, atti tjufvarne måtte få förlåtelse, och att de säkert icke skulle göra så mer.