VA VV SR DO Det är ganska. tydligt hvad som utgör hufvudfärgen 1 förestående skildring. Den går lnemligen nästan hela vägen igenom ut på, att lafmåla äfven den oberoende pressen sådan, att visserligen de servila och salariezade bladen, icke skulle kunna framställa den i en sämre dager. Vi förbigå, hvad slags takt det visar hos en tidnings-redaktion, som angifver sig sjelf såsom äfven utgörande en del af den oberoende pressen, att sålunda predika om densamma på ett sätt, som inmesluter den sjelf i fördömelsen; men huru förhåller det sig med sjelfva uppgifterna? 1:o Är det verkligen sant, att tidningsutgifvare-kallet förlorat sitt moraliska anseende? Att den servila pressen söker göra hvad den förmår, att utbreda en sådan opinion genom sin dåliga top och sina insinuationer emot antagonisterne, är väl obestridligt, likasom att den dei kraftigt understödjes af sådana oberoenden tidningar, som sjelfva hafva den blvygsamheten att göra chorus med dem i denna del. Likaså är det naturligt, att alla lycksökare och Styrelsens närmaste omgifning skola anse det höra till sin roll, att tala illa om och affektera en metvilja mot tidningarna och deras utgifvare. Det vore till och med barnsligt att vänta annat från det hållet; men uti hvad krets som helst i öfrigt, som ic ke står i relationer till eller närmare umgänge med hofvet och de högsta embetsmännen, hafva vi aldrig kunnat förspörja, hvad Allehanda öfverklagar, utan snarare tvertom. Vår egen erfarenhet i detta fall är, att långt ifrån, att allt det bandhunds-ovett och de lögnfulla dikter, hvarmed en hyrd liga denna sommar sökt att öfverhopa oss, gjort oss någon skada, har man tvertom från alla håll förklarat sin vämjelse dervid. Man kan ock vara temmeligen öfvertygad, att äfven de, som äro minst vänner af tryckfriheten, och i yttre måtto draga sig förn och låtsa undvika dem som tillhöra oppositionspressen, med ett ord, som spela den roll, hvilken deras ställning påkallar, ja! att afven de högst uppsatte i samhället, i sjelfva verket, inom sig hafva långt mer aktning för en oberoende skriftställare, än för vede:böramdes egna satelliter, om de än bjuda de sednare till sitt bord, eller på ett eller annat vis batala eller understödja dem. Mångfaldiga exempel härpå kunde lätt framtes , men Daghgt Allehanda är sjelf bättre än någon annan i tillfälle att lemna ett sådant ganska färskt af egen erfarenhet. Hade icke dess egen ledande hafvudredaktör enligt hvad det berättas, härom dagen dena hedern att blifva kysst på kinderna af rikets högste dignitär, H. Exc. Justitie Statsministern Hr Grefve Rosenblad, på en större middag hos H. Exc., till hvilken bemälte redaktör var bjuden, i egenskap af en bland revisorerne i eivilstatens pensionskassa, äfveisom, att en ännu mycket högre person, vid det företräde revisorerne hade, serskildt yttrat sig till samme redaktör i ganska nådiga ordalag. (Dessa ordalag berättas hafva varit: Je suis charmE de vous voir, Mr Dalman. Herr Dalman torde sjelf benäget upplysa om någon oriktighet förekommer i dessa uppgifter.) Man brukar just icke kyssa den, för hvilken man förlorat aktmingsn, utan tvärtora bruka kyssar och omfamningar vara tecken af vänskap och tillgifvenhet, och Allehanda synes således kunna vara trankilt öfver den oberoende p essens ställning i detta hänseende. Ja, det är till och med ganska osäkert, huruvida Hans Exc. Hr Grefve Rosenblad skulle funnit sig lika väl vid att kyssa redaktörerne af Granskaren eller Freja, som redaktören af Dagligt Allehanda. Hvad menar Alleh. vidare med den perioden, att styrelsen tillintetgjort försöken, att i spetsen för de oberoende tidningarna sätta personer, som icke blott arbetade i tysthet och bakom skölden af obekanta ,ansvarigen? Så vidt vi känna, existerar alldeles icke hos oss ett sådant förhållande. Om också de ansvarigen äro obekanta, så finnes hkväl numera nästan ingen tidning, för hvilken icke em bestämd hufvudredaktör uppträdt, som åtagit sig, och jemväl anses äga responsabiliteten för bladets allmänna ledning, och någon sköld af obekanta ansvarige kommer således ej i fråga, annat än vid åtal inför domstol, derföre, att den egentlige redaktören, enligt tryckfiihetslagens orimliga stadgande, icke sjelf får ansvars, om tidningen en gång blifvit indragen. ?ådant är förhållandet med det Trettonde Aftonbladet, bar ifrån bärjan varit det med alla dess föregångare, och det tillkännagafs redan i den första anmälan med ut