VA VV SR DO
Det är ganska. tydligt hvad som utgör huf-
vudfärgen 1 förestående skildring. Den går
lnemligen nästan hela vägen igenom ut på, att
lafmåla äfven den oberoende pressen sådan, att
visserligen de servila och salariezade bladen,
icke skulle kunna framställa den i en sämre da-
ger. Vi förbigå, hvad slags takt det visar hos
en tidnings-redaktion, som angifver sig sjelf så-
som äfven utgörande en del af den oberoende
pressen, att sålunda predika om densamma på
ett sätt, som inmesluter den sjelf i fördömel-
sen; men huru förhåller det sig med sjelfva
uppgifterna?
1:o Är det verkligen sant, att tidningsutgif-
vare-kallet förlorat sitt moraliska anseende? Att
den servila pressen söker göra hvad den för-
mår, att utbreda en sådan opinion genom sin
dåliga top och sina insinuationer emot antago-
nisterne, är väl obestridligt, likasom att den
dei kraftigt understödjes af sådana oberoenden
tidningar, som sjelfva hafva den blvygsamheten
att göra chorus med dem i denna del. Likaså
är det naturligt, att alla lycksökare och Sty-
relsens närmaste omgifning skola anse det höra till
sin roll, att tala illa om och affektera en metvilja
mot tidningarna och deras utgifvare. Det vore till
och med barnsligt att vänta annat från det hållet;
men uti hvad krets som helst i öfrigt, som ic
ke står i relationer till eller närmare umgänge
med hofvet och de högsta embetsmännen, hafva
vi aldrig kunnat förspörja, hvad Allehanda öf-
verklagar, utan snarare tvertom. Vår egen er-
farenhet i detta fall är, att långt ifrån, att allt
det bandhunds-ovett och de lögnfulla dikter,
hvarmed en hyrd liga denna sommar sökt att
öfverhopa oss, gjort oss någon skada, har man
tvertom från alla håll förklarat sin vämjelse
dervid.
Man kan ock vara temmeligen öfvertygad, att
äfven de, som äro minst vänner af tryckfrihe-
ten, och i yttre måtto draga sig förn och låtsa
undvika dem som tillhöra oppositionspressen,
med ett ord, som spela den roll, hvilken deras
ställning påkallar, ja! att afven de högst uppsat-
te i samhället, i sjelfva verket, inom sig hafva
långt mer aktning för en oberoende skriftställa-
re, än för vede:böramdes egna satelliter, om de
än bjuda de sednare till sitt bord, eller på ett
eller annat vis batala eller understödja dem.
Mångfaldiga exempel härpå kunde lätt framtes ,
men Daghgt Allehanda är sjelf bättre än någon
annan i tillfälle att lemna ett sådant ganska färskt
af egen erfarenhet. Hade icke dess egen ledan-
de hafvudredaktör enligt hvad det berät-
tas, härom dagen dena hedern att blifva
kysst på kinderna af rikets högste digni-
tär, H. Exc. Justitie Statsministern Hr Grefve
Rosenblad, på en större middag hos H. Exc.,
till hvilken bemälte redaktör var bjuden, i egenskap
af en bland revisorerne i eivilstatens pensions-
kassa, äfveisom, att en ännu mycket högre
person, vid det företräde revisorerne hade, ser-
skildt yttrat sig till samme redaktör i ganska nå-
diga ordalag. (Dessa ordalag berättas hafva va-
rit: Je suis charmE de vous voir, Mr Dal-
man. Herr Dalman torde sjelf benäget upply-
sa om någon oriktighet förekommer i dessa upp-
gifter.) Man brukar just icke kyssa den, för
hvilken man förlorat aktmingsn, utan tvärtora
bruka kyssar och omfamningar vara tecken af
vänskap och tillgifvenhet, och Allehanda synes
således kunna vara trankilt öfver den oberoen-
de p essens ställning i detta hänseende. Ja,
det är till och med ganska osäkert, huruvida
Hans Exc. Hr Grefve Rosenblad skulle funnit sig
lika väl vid att kyssa redaktörerne af Granska-
ren eller Freja, som redaktören af Dagligt
Allehanda.
Hvad menar Alleh. vidare med den perioden,
att styrelsen tillintetgjort försöken, att i spetsen
för de oberoende tidningarna sätta personer,
som icke blott arbetade i tysthet och bakom
skölden af obekanta ,ansvarigen? Så vidt vi
känna, existerar alldeles icke hos oss ett sådant
förhållande. Om också de ansvarigen äro obe-
kanta, så finnes hkväl numera nästan ingen tid-
ning, för hvilken icke em bestämd hufvudredak-
tör uppträdt, som åtagit sig, och jemväl anses
äga responsabiliteten för bladets allmänna led-
ning, och någon sköld af obekanta ansvarige
kommer således ej i fråga, annat än vid åtal
inför domstol, derföre, att den egentlige redak-
tören, enligt tryckfiihetslagens orimliga stadgan-
de, icke sjelf får ansvars, om tidningen en
gång blifvit indragen. ?ådant är förhållandet
med det Trettonde Aftonbladet, bar ifrån bärjan
varit det med alla dess föregångare, och det till-
kännagafs redan i den första anmälan med ut-