aftorkade dem, och en blixt af stolthet efter
trädde dem.
Vet ni,, sade hon till dArgeney, med er
ton af täckt galanteri, ,vet ni, att jag var rät
vacker I
,Store Gud, jag har vetat det alltför mycket !
Men min aflidne man var också mycke
svartsjuk! också kunde väl få qvinnor skryt:
af att hafva sett för sina fötter en sådan skars
af tillbedjare.n
Hvilka minnen m återväcker hos mig!,
Hon började räkna på sina fingrar: Baror
Tangis, hofdamernas kapris; vicomt Forlins.
som parfyrmerade sig med ambra; poeten Ver-
nin, som hade en så trånande blick och skic-
kade mig rosendoftande madrigaler; grefve .
Och hvad ha de tagit vägen alla dessa vac-
kra tillbedjare?, frågade den stackars dArgency,
med en viss hågkomst af förtrytelse.
De hava allesammans flyktat vid den första
skrynklan, likasom svalorna vid den första köl-
den.,
;Hvad har det blifvit af den unga baron
Tangis
Han förlorade i går sin sista tand.,
Ack, hvarföre trodde jag icke denne för-
träfflige vän, då han sökte afråda mig från att
älska er! Hvad ni gjort mig olycklig, Ange-
lique! jag hade lagt min sällhet för edra fötter,
och ni har trampat henne derunder. Jag hade
velat äga någon att tro på här nere, som der
uppe; hafva något helgon på jorden, likasom
jag har en Gud i himmelen; ni förkastade min
dyrkan, och jag har deremot, sem en svärmare
under min hela lefoad, hemburit tårar och rö-
kelse, vid det toma altarets fot! Ack, om ni
älskat mig! Hvad säger jag, kunde ni det då?
Hade ni väl en enda guista i hjertat? Ni var
skapad af is och skönhet. Ni var bland alla
qvinnor, den likgiltigaste.
nÄr Di så säker derpå?m
O, min Gud! ni frågar mig det!
Hvem har sagt er, att icke äfven jag kunde
älska? Ack, min vän, svär icke derpå. Ni
känner icke alla de strider, jag utstått mot
mina brinnande känslor; jag, en stackars ader-
ton års flicka, gift med en sexti-åtta års gubbe,
jag, som skulle egnat en så ren kärlek, åt en
ung och älskvärd man! Ni kände qvinnan af
stora verlden, qvinnan i full toilett; ni såg
hezne endast i salongerna, när hennes ögon
voro to ra; men kände mi väl qvinnan i sin
sängkammare? Såg ni henne i sin enslighet, ;.
när hon klädde af sig statsdrägtem, och när :
hennes ögon flödade af tårar?
DArgency hörde henne med bestörtning;
hon förändrade i ett ögonblick hela hans lef-
nads föreställnipgar, och uppdagade för honom :
hemligheter, som han aldrig anat. :
Hör mig,, fortfor hon; äfven jag hade en;
idol, en man som jag älskade, till hvilken mina k
tankar hvarje ögonblick ilade, med brådstörtad s
flykt; en man, hvars röst anslog mitt hjertas G
strängar, och hvars närvaro på mig utöfvade
en trollkraft.
Huru, ägde jag då en rival!, ropade den v
fordne älskaren. -
I detta ögorblick var han verkligen svartsjuk,
men svartsjuk på den förtrollande Angelique,
som han såg i sitt minne, icke på den, som
stod framför honom. En rival! repade han
med vrede: säg mig hans namn, jag vill veta
det; hvem var det?n
Det var nilv
nJag, min Angelique!s ropade han med hän-
förelse och fattade hennes hand. ,Åck, ma-
dame,, återtog han, i det han släppte den
vissnade handen, hvarföre sade ni mig det
icke för 40 år sedan?!
Emedan en sådan bekännelse för 40 år se-!—
dan, skulle hafva kostat mig många samvets-
agg, hvaremot jag är säker, att den numera
icke skall störa någonderas lugn!
De båda gamla åtskiljdos. DArgency till-
bragte en sömnlös och plågsam natt. Han hade
forlorat sitt vansinne, men vansinnet var förly;
honom ungdomen och kärlekens hopp, ty tron jär
är nära detssmma som besittningen. Förnuftet
ade återkommit torrt och småaktigt, pekande de
ned fingret på verkligheten, hopkrympande ge
ans tankars verld och bortflägtande hans luft-)vä
slott. Hvad han var beklagansvärd! IngenÅsk
kärlek mer, inga drömmar, inga illusioner, inga
slöjor af purpur oeh guld, att kasta öfver tin-)y,
sens inneboende tomhet! all
;
P
t
d