TEATERN. Familjen Riquebourg. Komedi i 1 Akt. För en trettio år sedan stod en fattig yngliog af detta namn i småkrämarbod, på jag minnes icke hvilken anspråkslös gata i Marseille, och gjorde stiutar, sålde peppar och vigde såpa. Okönd på orten, utan gynnare och beskydd, utan någon gammal amerikansk onkel, fö bisågs han, som de flesta i hans stolluing, af hela verlden, ech hvem skulle då ha sagt, att af den der stackarn från bondlandet skule blifva den rike bankier Riquebourg, som i dag ser markiser och vikomter tränga sig i formaket af hans präktiga parisec-hotell? Se der, hvad lyckan, deunz af alla beräkningar och omständigheter ob:roende makt, förmår, i förening med rörlighet och drift, ett godt hufvud och ihärdig vilja! Herr Riquebourg är numera utam tvifvel en man af miljoner och kastar uäftals louisdorer ut på lysande fewer, på spektakler och nöjen, på möblemanger, garderober och präktiga ekipager; men detta sker dock endast för hans gemåls skull. Bankiren sjelf är ännu i dag samma tarflige och rättframs, hjertans hederlige och gode, men något hvad man kallar rådbarkade varelse, som den fordna bodgossen i Marseille, och han älskar miudre den stora verldens fina och kriösliga supcer, än att sans facon få sitta hemma och språka — ty språka är den goda herrns lif, — allt hvad som faller honom på tungan vid ett glas ärligt, starkt, godt vin i sällskap med den förstkammande, till exempel, hvad skulle ni säga derom? med — sin kammartjenare. Det der är Mr Riquebourgs ,opinion,, som Fransosen säger, och en herre till millioner får opåtaldt göra hvad han vill. Men monsieur har en madame. Ung, skön, talangfull, har Hortense, dottern af en högtföruäm familj, men hvilken genom revolutionven sett sig bragt till tiggarstafven, blifvit af sina slägtingar såld till den redan något till åren komne bankieren. Säljas till hustru för bröd! O, den fina verldens slafbandel!... Ew mönster af dygd och karakter, som hon är, har likväl Hortense snart tagit det förståndiga partiet att fivaa sig i sitt öde; hon har lärt ati hogakta sin mans mänga goda egenskaper, och att göra sig bliud för ett missförhållandge i bildning och seder, som tyvärr i alla andras ögon är alltför påfallande. Också skulle en qvinua verkligen vara bra litet filosof, för att icke finna lifvet åtminstone någorlunda dräghgt med en man, bvilkan så som herr Riquebourg uppbjuder all sin förmåga för att göra sin hnstrus dagar glada, hvilken af så godt hjerta söker förekomma ai!la hennes önskningar och böjer siu gamla rygg eft hvarje ros, som han tror skall göra henne et nöje. Det är likväl just i närvarande stund någonling, som Hortense önskar, men som Hr Hiquebourg omöjligen vill bifalla. Den unga gemålen har nemligen gång efter anvan föreslagit, att de på någen tid skulle lemna staden och bege g ut på silt landtgods. Ingenting vid första våseendet lättare att villfara, ingenUung vid närnare begrundande mera svårt. Hur skulle banieren kunna lemna på god tro ett så stort konor, så maktpåliggande affarer helt och hållet någon bokhällares händer, åtminstone på ner än el par dagar? Och om han läte in hustu vistas ensam ute på landet, han skule ju förgås af ledsnad de jiänga aftnarne efter vosttimman, hvilken han hittills allud varit van it i Hortenses förmak tillbringa under äkten