hafva visserligen också icke framställningar till dess fördel saknats, och de hafva då utan tvifvel gjort sin behonrga effekt. Men just derföre att en sådan verklig ministeriel press här möter så stora svårigheter, just derföre fiena vi det ganska naturligt och förundra oss verkligen, att Allehanda, med den erfarenhet det bör äga, kan finna det annorlunda, att man tager sin tillflykt till en solarierad press, sådan som den nu existerande. Den som vet sig hafva rätt, och kan med skäl och bevis försvara sig, blir aldrig så förbittrad äfven öfver de svåraste misstydningar, som den, hvilken inom sig känner sin svaghet, blir derofver, att se sig vederlagd, emedan den forre alltid har sitt försvar tillhands. Den sednare söker 1medlertid naturligtvis också, att värja sig så godt han förmår, och nar detta ej kan ske genom direkt försvar i sak, så tycker han ändå att något är vunnet, om han kan nedsätta och förtala motpartiet, för alt på den vägen minska dess inflytelse. Alla medel, tycker han, äro goda i kiig. Destia år en så gammal och känd sak, och att offentliga personer, eller alla de, som hafva något inflytande på opinionen, i alla tider varit föremal för samma taktik, visar historien så på hvarenda sida, att åtminstone vi för vår del, ifrån det ögonblick vi egnade oss åt publicistyrket, aldrig blifvit frapperade af sjelfva saken, om än någon gång af den höjd, till hvilken kalomnisystemet och personligheterna kunnat sträcka sig. En serskild fråga blir, om detta betyder något för den oberoende pressens iuflytande i allmänhet, och vi skole häråt serskilt egna några betraktelser. (Slutet följer.)