I en sådan krisis är en djerf och beslutsam po-
litik den enda kloka, den enda som ger utsigt
till framgång. Med denna är äfven misslyckan-
det ärofullt. Allt försök att blidka flenden, att
folja en dagtingande politik, tillhörer deremot
den svage anden och leder till förderf, åtföljes
alltid af vanära. Huru mimstrarne komma att
hancla, tilltror jag mig ej att säga; men jag
bekänner, att mina farhågor äro större än mina
förhoppningar. Ehuru mörka det liberala par-
tiets utsigter för den närmaste framtiden således
visa sig, är jag dock ingalunda frestad att miss-
trösta eller ens ett ögonblick tvifla om den go-
da sakens slutliga seger. Jag hyser en fast
förtröstan till folkets klokhet. Jag är öfvertygad
om de liberala grundsatsernas framsteg hos mas-,
sorna. Men massorna hafva ännu icke vant sig
att lita på sig sjelfva; de hafva från urminnes
tid varit illa styrda af de aristokratiska klasser-
na och nodsakade att taga sina ledare endast ur!
dessa klasser, Dessa ledare hafva förrådt dem;
och då massorna ännu aldrig vetat, hvar de
skulle få ledare, befinna de sig i en politisk
modlöshet. — Lyckligtvis försvinna med hvar dag:
deras fördomar om nödvändigheten af aristo-!
kratisk styrelse. Den helsosamma öfvertygelsen
utbreder sig dagligen allt mera ibland dem, att
både den del af aristokratien, som tidtals till
en viss grad bekänner liberala tänkesätt och
kallar sig moderata reformvänner, och äfven!
den andra fraktionen, som öppnare erkänner!
sin fieadtihghet mot folket och sin fruktan för!
populär makt — att så väl den ena som den,
andra, i anseende till sina fördomar, sin ego-.
ism och sin brist på sympati med folket, aldrig
skall göra något för folkets sak, och att båda
följaktligen äro lika otjenliga att styra denna sto-
ra nation. Den period skall komma — och ,
hvarken faktionernas småguabb eller individer -
nas politiska skamlösa tilltagsenhet kan hindra
dess snara ankomst — då folket skall sätta sin
förtröstan till sig sjelft och vilja sina ledare,
utan afseende på aristokrati; och då skall den
populara sakens verkliga seger inträffa.
Hr Leade7 yttrade sig vid samma tillfälle.
Den tid ar förbi, sade han, då allmänna ange-
lägenheter diskuterades endast i de rikes och
mäktiges salar, då styrelsen var ett mysterium doldt
för allmänhetens blick, då handhafvandet af
folkets affärer betraktades såsom ett aristokra-
tiens enskilda och utzslutande privilegium. Den!
na tid, dst säger jag med gladje, har försvuonit
för att al!rig mera återkomma. Och om än fol-
ket icke ännu har bestyret med sina angelägen-
heter, om än underhuset är långt ifrån an I
representera den stora pluralitet af folket, hvars
hus det med begabberi kallas, om än styrelsens
tömmar ännu ligga i aristokratiens händer; så
vinner dock folket med hvar dag större med- I
vetande af sin egen makt; det vaknar till käu-
sla af det onda, en aristokratisk styrelse tillfo-
gat det, och af nödvändigheten att sjelf taga
en verksam del i skötandet af sina egna ange-
lägenheter. Genom ömsesidig undervisning, ge-
nom kombination, genom täta möten och med-
delande af tankar, bereder det sig att yrka och
betrygga, hvad det anser för sina obestridliga rät-
tigheter. Ett bland de säkraste medel att be-
reda tolket en tillbörlig kontroll öfver allmänna
ärender är en fri press, för att så allmänt som
möjligt sprida grunderna för god styrelse, jem-
te täta offentliga sammankomster, der offentliga
personers förhållande undersökes, allmänna åt-
gärder pröfvas och samhällets tanka oförfalskad
kommer i dagen. De båda stora partierna, re-
formvänner och refo:mfiender, väga ögonskenli-
gen nära jemnt. Reformpartiet består utaf mi-
nisteren, medelklasserna i hela landet, den obe-
roende allmogen (Yeomen) i grefskaperna, samt de
arbetande och producerande klasserna. Antire-
formpartiet består af lordernas pluralitet, af pre-
sterna, magistraturen, uppbördsmän, pensions-
tagare, parasiter af alla serter, expektanter på lö
ner och all sorts a!lmän plundring, af de rädde
rike, som dåraktigt inbil!a sig, att de arbetan-
de klasserna vilja röfva sig till deras egendom,
af de sorglöse och liknöjde, som äro färdige
att underkasta sig allt för att få lefva i fred,
och af forderfvade uslingar, som ropa att vår
herrliga konstitution och vår vördnadsvärda
kyrka äro i faran, på det folket må afhållas i-
från att forska uti konstitutionens och kyrkans
missbruk och ferledas till den tron, att dess
egaa fördelar, fri- och rättigheter äro innerligt
förenade med den ,goda gamla tidens, sedva-
ner. Under det dessa föregifna vänner, dessa
den fatiiges tribuner, dessa konservativa refor-
matarer raegera mlanmdaa AAhK apel. IA os
bh HM - KH MM