vildsinthet, hela den o!ycksaliga affödan af all förnedrings moder, dryckenskapen. Indianerne försvinna nu småningom från jordens yta. Eit bref från Washington af den 1 Oktober säger: Bland de ,höga resande,, som i dag ankommo, var en deputation af Sacoch Räfindianerna; och aldrig kom bland civiliserade menniskor en vildare hop af vildar. De utgjorde omkring femtio, af båda könen; och under det Hans Kongl. Höghet, i ett tilstånd af nästan fullkomlig nakenhet, klef uppföre gatan, stretade Hennes Majestät Drottningen framåt, bärande sin unge (papoose) i en låda på egen hög rygg, trefligt insvept i en filt. Hans Majestät, för att visa sm höga persons magt och värdighet, bar i sin mössa ett par born, fullkomligt stora nog för gamla herrn, som bor långt, långt nere. Hans Majestät, i fullheten af kunglig vårdslös kepris, lät sin filt hänga kring sina länder på sådant sätt, att ett par ofantliga, hvitmålade hander syutes tydligen på hans muskulösa rygg. Allas hufvuden voro rakade, med undantag af en liten tofs på hjessan, prydd med ormskinn och fjädrar. Hvar man bar redskaper för vild örlig; och i allmänhet voro de de förfärligaste figurer, man viile se. Då de vandrade gatan uppåt, hojtande sina krigssånger, flydde iwegrerne förskräckte hem till sina husbönder. Spektaklet var sannerligen tillräckligt att skaka äfven de starkaste nerver. Då den vilda truppen hann i grannskapet af Gadsbys värdshus, råkade den en klunga af Sivoux, som ställt sig på en hög och synbar plats, för att emottaga dem. Sioux vorn klädde i aflagda militär-munderingar och mokassiner (pjexor), dem krigssekreteraren, Hr Poinsett, i går utdelade åt dem. Då Sacoch Räf-indianerne nalkades, ville Sioux helsa på dem; men de mnykomne betraktade deras besynnerliga drägt med förakt och gingo förbi dem med stolthet, likasom hade de velat säga: J hafven u:bytt edra fäders och edra förfäders j drägt for edra förtryckares tomma ståt och grannlåt; och vi förakta er.v Sioux kände ögouskenligen det träffande af föreb åelsen oeh sågo skamflate ned. I De besökte spektaklet. Pjesen, som gafs, var The deep, deep sea. Då mamsell Nelson hoppade fram på teatern, syntes Indianerne slagne af förvåning öfver hennes skönhet. En Jowa-indian steg upp och kastade, med ett gladt utrop, sin fjädermössa på teatern, hvilket tolI ken förklarade såsom en kompliment för hennes skönhet. — Pjesen fortgick, och mamsell Nelson emottog skänken med synbart nöje. En I förtrollande aria framlockade åter en present på teatern från en annan Jowa-indian. Menm i följande scen, då den, i deras ögon, bländande skådespelerskan åter uppträdde med deras fjäder-skänker ihopsatta till vingar, kände deras enthusiasm inga gränser, fastän Sioux, deras I motståndare, sågo på med kallt förakt. En Itredje Jowa-höfding klef in på scenen och lade Isin granna pbuffelhudsrock för hennes fötter, med ett kort tal, som tolken öfversatte sålunda: Jag är ledsen att icke kunna tala på ditt språk ; men jag värderar dig så högt som min egen konungs söner. Hon öfverlemnade då åt hvardera af sina indianska beundrare en hvit strutsfjäder, hvarmed de prydde sina krigiska lIpannor. Så snait tolken öfvers it på indianska hennes tal, stego alla de indianska stammarne, Jtillika med alla damer och her:ar i logerna, upp och gåfvo ett bifallsrop, som skakade teatern. Högljudt och gällt, öfver allt annat, hörIdes det vilda krigsropet af en stam herrliga figurer, hvilken åt hela uppträdet gaf en nästan öfvernaturlig anstrykning, som a!drig, aldrig skall glömmas af de tillstädesvarande. Af buffelbudsrockar, ormoch råttskinn, skallerorms-bjällror, mössor, krigsklubbor, pjexor, skalperknifvar och vampuner begyntes genast en störtskur, som hotade att lemna Indianerna på några sekunder så nakna som deras fader Adam, allt af pur artighet och beundran för en vacker ficka. Till all lycka för damerna skulle mamsell Nelson just i detsan. ma, enligt pjesen, fara till himla; och hon uppsteg i skyarsa, under den wildaste, egnoaste, besaltaste, mest emthusiastiska och litliga scen, som någonsin förekommit i dramatikens historia. Dagligen hafva dessa vilda resande dansat sina krigsdansar, sjungit sina krigssånger och låtit skogarna återskalla af sina förfärliga och skakande hojtningar (whoops), i närvaro af tusental af Washingtons fina och bildade invånare.