koappa förrådet, för att bortsändas med man-
en, som af daggryningen erinras, att han skall
inställa sig för den stränge rättaren? Hvilket af
dessa båda hushåll tänka mest på att spara,
och i hvad afsigt? Erfarenheten säger, att den
belåtne bonden spar för att lägga ihop, för at!
lemna i af, att hofgårdsbonden sällan spar, och
om han gör det, blott för att undvika nöden,
och att hvar detta icke inträffar, der inträffar
ett undantag. Hvar är trefligast, hvar är sed-
ligast, hos torparn, som, försäkrad om besitt.
ningen af sin torfva, anser sin lilla ladugård
såsom ett års förråd, och har ett par fri.
dagar i veckan, för att med sin häst till-
äfventyrs kunna förtjena en slinkstyfver; el-
ler hos städernas daglönare, der förrådet är
tomet hvarje afton, der modern hvarje mor
gon stänger dörrn om den skrikande barn
ungen för att måhända till middagen stilla
hans gråt med en bit greft bröd, der den o-
vissa förtjensten aldrig lemnar rum för tanker
på att för någon afsigt spara, der man efter er
lyckligare dag använder öfverloppsförtjensten.
för att göra sig en glad aftom, och der mar
efter en olycklhgare borgar sig ett rus för at
döfva bekymren?
Det är ett gammalt ordspråk, att aptiter
kommer under det man äter, och erfarenheter
visar, att detta rätt väl lämpar sig till håger
att förvärfva. Den derföre, som vill väcka håg
för förvärfoingslust och det deraf följande obe:
roende bos den arbetande klassen, bör främs
önska ett måttligt pris på lifsmedel, eller som
är detsamma, höga arbetslöner, på det den ar-
betande må äga utsigt att genom sin sparsam-
het förvärfva.