UCSPpOUcl UVPpet IeUUvi9 OREIICl I UUYSHS UTN att dessa omätligt rika hof äro stora centralinstituter för brott och liderligbet, och att undersåtarnes vildhet eller försoffning, allt efter tillfälliga inflytelser vexer med deras utarmning; att civiliserade och välmående samhällen blifvit förda till sitt fall genom egendomens ojemna fördelning, och att de krig, som återställt dem, l: .allud återställt egendomens jemnare fördelning; se Egypten, se Grekland, se Rom, och säg oml icke historien förlägger deras lycka till den tid, ! då egendomen var jemnt fördelad och arbetaren sin lön värd! Än Eldslandets invånare, som söka lifvets uppehälle bland snäckorne på strunden! De frestas visst icke af öfverflödet på nödvändighetsvaror, och icke äro de mönster af kraft och sedlighet. Men detta Ebogland, som aldrig citeras oftare än då man vill framdraga dess lyten, månne det verkligen, såsom en och annan påstått, har att för sin industii tacka de höga prisen på lifsmedel? Det fanns en tid, då England ägde en i jord ännu mäktigare aristokrati och en deremot svarande ännu armare beroende befolkning än det nu äger: och likval residerade industrien på fasta landet, och just der en rik jord och republikarska grundsatser gynnade låga priser på lifsmedel, och egendomens fördelning efter arbetet. Hvem tilltror sig nu visa, att Englands inträdande i den iadustriella och politiska konkurrensen varit en följd af de höga priserna på lifsmedlen, eller att Englands öfvervigt genom dessa priser blifvit beredd eller underhållen? Historien vittnar, att hvarje folks kraft utvecklas i samma mån som den ledes till något visst och medvetet syfte, och en! bick på Englands historia visar, att denna erfarenhet i afseende på just detta land åger all önsklig tillämphghet. Här är ej stället att ingå i detaljerad undersökning af orsakerna till utvecklingen af Englands krafter, men väl att erinra, att denna utveckling varit föranledd at: helt annat än höga priser på nödvändighetsva-:! ror, att icke alla nödvändighetsvaror utan blott lifsmedlen i England varit dyra, och att denna dyrhet varit föranledd just af den utan allt för-! hållande stora produktionen af andra varor. Utom denna ofverstora produktion skulle Englands jordaristokrati ej önskat, ej förmått, genomdrifva ett monopolium på jordproduk-! ter, ty. det är icke ur Englands jord utan från alla jordens delar de skatter blifvit uppgräfna, som hälva sig i det stolta Albion. Med ; ett ord, Statstidningen har här, om ock icke ensam, förblandat orsak och ve;kan och tarfvar erinran om den gamla skilnaden mellan guoique och parceque, eller derom att Englands industri stigit oaktadt men icke förmedelst de höga prisen på lifsmedlen. Och för att ännu ett ögonblick uppehålla oss vid England, hurudan är der den populace, som kommit i den ställning att den icke utan yt!ersta ansträngning kan lifnära sig? Statstidningen plägar just con amore orerå om denna populace, hvarföre glömma den nu? Må den dervid tillika erinra sig, att den stora, den för sedlighet utmärkta, delen af Englands arbetande klasser, är i den stållning, alt de kunna tänka på att förvärfva, att lägga ihop, icke blott på att spara, såsom förhållardet är hos ess) Än i det fiia Nordamerika? Ar det väl en knapp tillgång på nödvändighetsvaror, som der skapat och underhållit en snart sagdt omåttlig flit att förvärfva och en exemplarisk sedlighet. ::er,; hvarest arbetet betalas så högt, smittas sjelfva: den europeiska af armod och förtryck alstrade håglösheten af den inföddes lust att förvärfva, att äga mer, vida mer än man för dagen behöfver. Mäånne denna förvärfnimgslust skulle tagit samma fart, om den arbetande varit nödsakad att dela sin arbetsförtjenst till personer,! som vilja tära utan att arbeta, om han der funnit sig hållas en haleine af dagens behof och! icke ägde utsigt att lägga ihop och komma vill! välstånd och oberoende. I Och i Sverige, i vårt eget kära fädernesland, hvad säger oss erfarenheten der? Hvar är det trefligast, hvar är det sedligast: ibland dem, som kunna räknas till de arbetande klasserne, inom den välmåen de bondens hus, der belåtenheten på matmoderns ansigte tydligen säger, att skafferiet är fullt, och att hon icke fruktar för morgondagen, och der mannens lugna uppsyn förkunnar, att han icke väntar hvarken fogde eller länsman, eller i den tryckta hofgårdsbondens stuga, der hustrun oroligt sammansöker det ) I allmänhet misstager man sig mycket på de klagomål öfver brist, som ej sällan skönjas