ENSO SAGA. MIA Adtla UARS3U5S: DUCN Chi
N har näktergalens stämma, och den andra haj
dess vingar. Applådera då, dArgency, tillad
han, i det han vände sig om; nå, du hör in
te; du har då återtagit ditt tråkiga och roman
tiska utseende! Hvad har du att betrakta på der
sidan? Åh, min sann, det är den täcka Angelique,
r
Iden sköna markisinnan dHervilliers, en knapp
utsprucken ros, som vår qvicke Dorat skulle
säga. Då man ser dina glödande blickar, skul-
le man tro dig vara kär 1 henne; akta dig, min
vän, du måste glömma henne och vända dina
ögon åt ett annat håll.,
Omöjligt! Att vända sina blickar ifrån den-
na engel, från denna förtjuserska!
Ah, du är fanatiserad , min olyckhge vän !,
Gör du mig ett nytt kapitel af Jeremie kla-
govisor? Hvad betyder det der jemrandet? be-
klagar du mig, för det jag vågar älska en
kustru? Tar du mig då för en vis, en moralist ?
du föro ämpar mig. Hvad betyder hennes äk-
tenskap! Våra förnäma damer ha väl många
löjligheter, men jag gör dem rättvisa, de ha åt-
minstone icke den att vara trogna mot sina
män. För öfrigt kan en 18 års flicka icke äl-
ska en gubbe om 68. Hvad betyder då dina
lexklamationer tala, jag darrar af otålighet. Har
jag kanske en rival?
Långt värre; du tror dig vara betagen i en
qvinna, som skall älska dig, åtminstone lika
mycket som den lilla Julie sina unge abbeE, och
då älskar du endast en staty utan själ, en qvin-
na beröfvad all känsla, hvars hjerta är ofull-
ständigt, ty det har aldrig klappat af kärlek;
en förtjusande varelse, det är onekligt , hvit
som parisk marmor, men kall som den.,
Tig, tig, jag tror dig icke. Ser du inte
denna drömmande ställning, dessa förvillade
blickar ?2n
Hon tänker på något. Fly, jag råder dig
det; nöj dig med att betrakta denna qvinna,
som en skön madonza-bild; gör, om du vill,
böner till henne och löften vid hennes namn,
men våga icke ett ord om kärlek, ty vet, att
jag, som här talar med dig, som qvinnorna an-
nars icke försmå, jag, som hofvets damer he-
dra med sina mildaste småleenden; jag, ba-
ron Tangis, jag har blifvit bortvist som en tölp,
jen landtjunkare. En poet, som jag beskyddar,
och som sett henne, har adresserat ett förtju-
sande madrigal, kalladt: Till Chloris, som
förnekade makten af kärlekens pilar. Fi-
nanciern Morin, Vicomt Forlains, alla dess till-
bedjare med ett ord, hafva icke heller varit
lyckligare.n
Vicomte dArgency förblef dyster och tank full
under det öfriga af spektaklet, och svarade!
knappt sin vän, som berättade för honom om !
sin moderna kaskett, som förtäljde for honom
de sednaste anekdoterna ur dagens skandalösa
krönika, hofvets nyheter, och snillenas på mo-
det sista bonmots; han frågade honom, om han i
kände visan om madame Favart och abbd Voise-
non, den vaudeville i fyratio kupletter, som ut- :
gjorde hofvets och stadens samtalsämne, fru !
Paters, en mycket modern, liten borgarfrus si- I;
sta eröfringar, och afbröt icke strömmen af sitt.
tal, annat än för att extasiera sig öfver Vestris
och mamsell Lanys Tyrcis och enleveer. O-
förmodadt hejdade han sig likväl midt i sin be-
rättelse, då han såg dArgency darra: i
Jag skämta med den kare markisen! Gud
bevara mig derifrån! Det är en af mina vän- 6
ner, en förträfflig man, som står mycket väl vid 4
hofvet, : en markis med röda klackar, som, se-!
dan lång tid, i Versailles salonger inhemtat ele-
gans och ariighet i sättet att vara, en utsökt!
höflighet, ett fint galanteri, men som för öfrigt
icke förtjente en så trogen hustru; det är en -
gammal rowve, en åldrig Adonis, som kurtiserat 1
mer än en Venus under Regencen; som blom-t
strat under madame Paraböres regering, börjat
vissna under madame de Chåteauroux, och som
lör närvarande ingår i ålderdomen, under vår
högt älskade markisinna Pompadours tid.
hö AA Ar JA
I
i
i
C
S
1
g
Pjesen slutades; d Argency skyndade bort urj!
sin loge, utan att ens vänta till dess aktörerne
hunnit annonsera nästa spektakel, och utan att
slömma att trampa baronens hvita silkesstrum-
por, hvilken följde efter honom haltande och
Svärjande. Han hastade ned i förstugan. för
att invänta Angelique, förmodligen för att hvi-
ska henne i örat några ömma fraser eller smyga
hennes hand en parfymerad biljett. Nej, visst
cke; så mycket behöfde ej den svärmande äl-
skaren, han var nöjd att få vidröra hennes
clädning, då hon gick förbi, och dervid darra
ef förtjusning. Hen såg henne komma upp-
CEST
CU OA