ÅR VISS LINIL Be) FÖRDELEN AF ATT VÅRA SVAGSINT. (Movell af Anais Scgalas.)i 1—1762. Ser ni inte, min bästa, hur den der ungt icern betraktar er!n Jag kan inte finna det.n Nå, ni lilla skrymterska! Ser ni då verklin inte, huru han redan i två timmar fästat a tindrande ögoa på er? En liten blick å ns sida, så skall ni få se, huru de verkligen sta gnistror. Den unge karlen är i sanning nska hygglig; hans ansigte är uttrycksfullt ra lite blekt och lite magert; se der, nu sti. r han upp och lutar sig vårdslöst mot en pe e; han är minsann väl växt; lång och smärt, t han ser något sjuklig ut. Ah, jag tycker i de vackra karlarne.n Tvenne unga fruar talade på detta sätt, unr det de visad: sin granna toilett och sina begi en loge på operan. ie voro tvenne af sens skönheter; tvenne blommor, omkring iika fjärilarne af år 1762 fladdrade. Den, n sålunda fäste musketärens uppmärksamhet, dena yngsta och vackraste; det var en kysk r blygsam skönhet, som, i Ludvig XV:s tiwvarf gjord: ett lysande undantag från den männa ordningen. Ingen af hennes tiljare hade förmått aflocka henne ett ord af choppning, eller kunnat läsa i hennes själ, ty n visade sig icke i verlden annat än under iden af förstånd och blygsamhet. Hennes stoblå ögon hade tillräckligt lifliga blickar, att aga andra till sig, men också nog stränga, att isa den dristige; hennes anlete hade regelidna och uttrycksfalla drag, men var snarare slöja för själens hemligheter, än deras spe; på hennes mun, fylld af tvenne perlrader, fvade väl ofta ett leende, men den förstod en att sluta sig tillsamman, när så behöfdesr a berömde hennes sköchet, men i synnerhet 2es grace, denna qvinnornas trolikonst. lämnade afton var hon, såsom alltid, förtjude, oaktadt sömmerskans och hårfrisörskans beräknade och omsorgsfulla bemödanden, göra henne riktigt afskyvärd. Ett snörlif, erdraget med brokad och besatt med paljet-. af åtskilliga färger, hopklämde hennes smala och besvärade dess rörelser. Hennes vidckta kjol utbredde sig öfver tvenne fiskbens ierer af ofantlig storlek; rosorna på hennes der voro öfversmetade med rödt smink och trödda med muscher, utklippta i form af rnor; hennes krusade hår, bildade omkring nan fyra våningar af stora puilrade lockar. f hvem skulle väl kunna tro, att detta hår e den skönaste cendre-färg! men på den tifunnos hvarken blondiner e!ler brunetter, dan pudret snöade på alla hufvuden. Allt a skulle likväl gjort föga figur, utom tygerrikedom, de långa örhängenas glans, juvelsrne i koefyren, den hvälfvande buketten, d vid venstra axeln och de täcka engagean2, som fladdrade omkring hennes hvita aren unge krigaren betraktade henne ouppigt med en uppmärksamhet, som var mer eundran; det var kärlek, det var passion. hade knappt känt henne ett par månader, opt träffat henne några få gånger i större kaper, och älskade henne redan med hela hjertas värma. När han inträdde i salon; förekom honom allt monotont; ljusen voro sa, och orkestern dof och skrällande; han släpade en ledsnad, hvilken tyngde honom en blymassa: men en laga änanadao. an