tjenstemanna-klassen, hafva examina vid Universiteten blifvit betydligt skärpta. Men oaktadt Styrelsen sålunda synes handlat efter sina bästa insigter, qvarstår dock i förra hänseendet det faktum, att det lägre befalets löner i det hela icke äro mera tillräckliga än förut, och i det sednare, att palliativet med de skärpta examina endast gjort, att yngliogarne mera anstränga sin flit, men icke att de återgå till de nämnde klasserna. Dessutom äro nästan alla Styrelsens reformförslag och regleringar vanligen åtföljda af begäran om nya anslag, då cet likväl vore just en lindring i de närvarande utgifterna, snarare än en förökning, som nationen behöfde. Uppenbarligen måste således i detta likasom i flere andra fall, hvari Styrelsens reformer misslyckats eller förblifvit utan verkan, sådant bero deraf, att en djupare statsmeannablick och en närmare kännedom af förhållanderna erfordras, än dess medlemmar haft tillfälle att inhemta. Orsaken t. ex. hvarföre så många ströma till embetsmanna2 klassen irån de närande yrkena, caktadt det större och behagligare oberoende, sem de sednare skulle tyckas erbjuda, ligger, med få ord sagdt, deruti, att de, som arbeta med händerna, i vårt land stå i ett alltför underordnadt förhållande i samhället till dew, som hetas arbeta med hufvudet, både till materiella vilkor och anseende, men detta åter beror icke af en enda orsak, utan af ganska många sammanverkande, hvilka icke kunna afbjelpas utan en i vissa fall förändrad riktning af bela systemet; och felet ligger just deri, att Styrelsen icke synes förstå eller icke tror på behöfligheten af de grundsatsers antagande, som kunna leda till denna förändrade riktning. Härifrån är det som man egenthgen kam härleda orsaken, att, på sätt tidningen Minerva nyligen litet oförsigtigt råkade yttra, många reformer, som blifvit försökta under nuvarande administration, misslyckats. Vi taga oss då friheten fråga, om icke i allt detca ligger ett giltigt skäl för den önskan, att Styrelsen oftare måtte rådgöra med folkets representanter än som nu sker, och att ett verkligt konstitutionelt regeringssätt, med en solidarik ansvarighet hos rådgifvarne, behöfde införas. Detta förblifver elltid den enda pålitliga väg, på hvilken folkets önskningar kunna låta höra sig i sammanhang, emedan de då äga ett bestämdt anspråk att vinna afseende från Regeringens sida. Dessutom, oaktadt alla de många och stora brister som vidlåda det närvarande representationssystemet, i följd af de splittrade intressena och det tunga arbetssättet, kan man likväl icke underkänna den obestridliga sanningen, att alla de framstez, som inrättningarna här i landet gjort i sednare tider, och de förändringar i lagstiftningen, hvaraf det allmänna dragit någon fördel, icke först kommit från Styrelsen utan från Rikets Ständer, hos hvilka iddferna derom blifvit väckta och varit föremål för uppmärksamhet, innan de blitvit upptagna af Rageringen; och att detta förhållande kunnat inträ att nagot godt kunnst vinnas med ett så ytterst bristfälligt representationssätt och så liten sammanhåällning, som emellan våra Stånd, är ett af de starkaste bevis för det representativa systemets nytta, och visar, att den mindre kostnaden afriksdagarna icke bör afses vid jemförelse med det goda de kunna uträtta och de större förluster de böra kunna förekomma, om folket blott vill draga all den nytta, som kunde hemtas deraf. För ett sådant resultats vinnande är det alldeles nödvändigt, alt den verkställande makten behofver minskas, eller majestätet förlora i sitt anseende. Det kan ej vara förödmjukande för denna makt att se regeringens offentliga handlingar underkastade nationens ombuds kontroll och en konstitutionell ansvarighet, såvida den verkligen vill, att dess åtgärder skola vara, hvad som ligger i idgen af en lagbunden styrelse, ett uttryck af folkets behof och önskningar. Ben tid är i alla fall numera förbi — de mortuis nil nisi bene — då konungamakten betraktades af folket såsom ett slags Öde, af hvilket undersåtarne illbedjande emottogo godt och endt med samma preligiösa devouement,, som de skicklser, Försynen sänder menniskan, och denna tid lär iwldrig återkomma. Att finna sig i omständigireterna och den den tid som är, blir derföre utan tvifvel för alla det klokaste, och det som felbart skall gagna både folket och styrelsen. a, Assessor Romans Gärdesgårdar. (Ur Wermlands Tidning. forte från N:o 258)