(Insändt.) Carlstad d. 8 Nov. 1837. Från härvarande länshäkte rymde, under fö: liden sommar, trenne grofva brottslingar. Se dermera hafva öfver tjugu gröfre stölder för sports inom Länet, de flesta förenade med ir brott, samt flere af dem i kyrkor. Wermlanc Tidning för d. 4 Okt. hade den fägnande un derrättelsen, att de blifvit gripna, hvilken doc befanns förhastad. För att imedlertid uppmun tra en hvar, att söka bidraga till vinnandet a ett så önskvärdt ändamål, som att åter få fas dessa för samhället vådliga menniskor, vill mar berätta, huruledes desamma, för någon tid sedan — så när blifvit gripne. I en trakt a östra Wermland, der nyligen flere djerfva stöl. der föröfvats, och man således var ovanlig uppskrämd, hvilade, en vacker dag, på sin soffa, en välbeställd Patron, i den lofliga afsigten att taga sig en middagslur. Nu: inlopp underrättelse, att man långt bort i skogen, sett en eld och omkring densamma flere misstänkte personer, samt en stor hund. Hos vår man, känd som hjelte på harjagt, vaknade nu en krigisk anda och han beslöt, att, genom en coup de main, bemäktiga sig fribytarne. Slumpen gynnade så vida hans afsigt, att en auktion i granskapet församlat en mängd allmoge, som fanns villig att deltaga i äfventyret. Alla gevär, som funnos i rustkammarer, framtogos och utdelades, Sjelf beväpnade vår Patron sig med ett Par pistoler, en sabel och sin dubbelbossa. Sålunda uirustad var han ej olik Bayard, Riddaren utan fruktan och förebråelse,, då denne drog ut att kufva våldet och beskydda oskulden. Hans afsked från sin maka erinrade om Hector och Andromache. Han mönstrade sin trupp, som befanns 30 man stark, tilltalade fol-! ket med några kraftord — aå la Napoleon — och tågade af. Planen var väl anlagd, nemligen att, genom ett så kalladt knäppskall, beröfva de anfallna hvarje utväg till flykt. I midten gick anföraren, omgifven af några handfasta adjutanter. het, men den vaksamme hunden röjde, något i förtid, de ovälkomna gästerna. Vid hundens dofva skall, påstås det väl, att anförarens omgifning förmärkte en lindrig dragning åt blekbet i hans ansigte; men, vare härmed hur som Man nalkades med yttersta försigtig-; helst, han lärer dock varit den förste, som ru-) sade fram, under ett dundrande tillrop af: ,gifo! ven eder! J ären kringrände.n Nu begaf sig, att, samma dag, på morgon-i: stunden, tvenne pigor vandrat af åt skogen, för att plocka lingon. Lille Phylax följde med. Vid middagstiden blefvo de något atunga,, såsom det ibland plägar hända pigor. De gjorde derföre upp en brasa och lade sig i godan ro att sofva. Det var ur denna sömn de plötsligt blefvo väckta af vår moderne Bayard. Förskräckta af hans hotande uppsyn, sökte de undkomma. Den ena lyckades, men den andras hår hade kommit i oreda, och Bayard grep henne i de sväfvande lockarna, alldeles som Satyren grep den sköna Corisca), men vår nymf var ej så lycklig, som denna, att hafva löshår. Hon måste derföre bida; och som Bayards mod stigit långt öfver sina naturliga gränser, var en afledare af högsta nöden. Pigan fick alltså, med några dugtiga slag af flata klingan, umgälla — att hon icke var en tjuf. Så ändades denna märkvärdiga expedition, men om det verkligen varit rymmarne, så — ho vet om icke endera partiet sprungit sin väg?! ) Se Guarini: El Pastor Fido. H. 1 —PA br no. AA