(Insändt.)
Carlstad d. 8 Nov. 1837.
Från härvarande länshäkte rymde, under fö:
liden sommar, trenne grofva brottslingar. Se
dermera hafva öfver tjugu gröfre stölder för
sports inom Länet, de flesta förenade med ir
brott, samt flere af dem i kyrkor. Wermlanc
Tidning för d. 4 Okt. hade den fägnande un
derrättelsen, att de blifvit gripna, hvilken doc
befanns förhastad. För att imedlertid uppmun
tra en hvar, att söka bidraga till vinnandet a
ett så önskvärdt ändamål, som att åter få fas
dessa för samhället vådliga menniskor, vill mar
berätta, huruledes desamma, för någon tid se-
dan — så när blifvit gripne. I en trakt a
östra Wermland, der nyligen flere djerfva stöl.
der föröfvats, och man således var ovanlig
uppskrämd, hvilade, en vacker dag, på sin sof-
fa, en välbeställd Patron, i den lofliga afsigten
att taga sig en middagslur. Nu: inlopp under-
rättelse, att man långt bort i skogen, sett en
eld och omkring densamma flere misstänkte per-
soner, samt en stor hund. Hos vår man, känd
som hjelte på harjagt, vaknade nu en krigisk
anda och han beslöt, att, genom en coup de
main, bemäktiga sig fribytarne. Slumpen gyn-
nade så vida hans afsigt, att en auktion i gran-
skapet församlat en mängd allmoge, som fanns
villig att deltaga i äfventyret. Alla gevär, som
funnos i rustkammarer, framtogos och utdela-
des, Sjelf beväpnade vår Patron sig med ett
Par pistoler, en sabel och sin dubbelbossa. Så-
lunda uirustad var han ej olik Bayard, Ridda-
ren utan fruktan och förebråelse,, då denne
drog ut att kufva våldet och beskydda oskul-
den. Hans afsked från sin maka erinrade om
Hector och Andromache. Han mönstrade sin
trupp, som befanns 30 man stark, tilltalade fol-!
ket med några kraftord — aå la Napoleon —
och tågade af. Planen var väl anlagd, nemli-
gen att, genom ett så kalladt knäppskall, beröfva
de anfallna hvarje utväg till flykt. I midten
gick anföraren, omgifven af några handfasta ad-
jutanter.
het, men den vaksamme hunden röjde, något i
förtid, de ovälkomna gästerna. Vid hundens
dofva skall, påstås det väl, att anförarens om-
gifning förmärkte en lindrig dragning åt blek-
bet i hans ansigte; men, vare härmed hur som
Man nalkades med yttersta försigtig-;
helst, han lärer dock varit den förste, som ru-)
sade fram, under ett dundrande tillrop af: ,gifo!
ven eder! J ären kringrände.n
Nu begaf sig, att, samma dag, på morgon-i:
stunden, tvenne pigor vandrat af åt skogen, för
att plocka lingon. Lille Phylax följde med.
Vid middagstiden blefvo de något atunga,, såsom
det ibland plägar hända pigor. De gjorde der-
före upp en brasa och lade sig i godan ro att
sofva. Det var ur denna sömn de plötsligt
blefvo väckta af vår moderne Bayard. För-
skräckta af hans hotande uppsyn, sökte de und-
komma. Den ena lyckades, men den andras
hår hade kommit i oreda, och Bayard grep hen-
ne i de sväfvande lockarna, alldeles som Saty-
ren grep den sköna Corisca), men vår nymf
var ej så lycklig, som denna, att hafva löshår.
Hon måste derföre bida; och som Bayards mod
stigit långt öfver sina naturliga gränser, var en
afledare af högsta nöden. Pigan fick alltså, med
några dugtiga slag af flata klingan, umgälla —
att hon icke var en tjuf.
Så ändades denna märkvärdiga expedition,
men om det verkligen varit rymmarne, så —
ho vet om icke endera partiet sprungit sin väg?!
) Se Guarini: El Pastor Fido.
H.
1 —- PA br no. AA