DROTTNING VICTORIA.
I en skrifvelse från London, meddelad i
Fränkischer Merkur, heter det: Drottning
Victoria är af medelmåttig växt, snarare liten
än stor — hennes ögon äro stora och temligen
väl formade, hennes panna förråder intelligens,
hennes hy är blekgul, men antager ibland en
frisk rodnad. Vid första anblicken synes hon
kall, och det allvarsamma i hennes hå!luing mil-
dras knappast genom det småleende, som de
offentliga fröjdebetygelser, för hvilka hon är ett
föremål, aflocka henne. Hon har en enkel,
god smak, den hon visar vid sin toilett vid alla
tillfällen, då ej stats-ceremonier tvinga henne
att anlägga en kostym, som är öfverlastad med
sirater och nästan gränsar till det löjliga. Hen-
nes släta hår är vanligen lagdt i flätor, och
hennes prydnader äro desamma, som en ung
elegant, men enkel, flickas, hvilken i omsorgen
att förhöja sina behag vida mera räknar på si-
na 18 år, än på satt diadem. Jag har flera
gånger sett Drottning Victoria, och helt nyligen
såg jag henne, då hon, ljuft rörd, dröjde under
blomsterfestoner, med hvilka man smyckat en
skön äreport, och denna gången frapperades jag
af hennes vexlande ansigtsfärg och ingenting
mindre än fasta helsa. I afseende på Drott-
ningens karakter, kan jag icke lika bestämdt
yttra mig. Om man dock får tro hvad som
berättas om henne, så skulle hon i allmänhet
hafva samma förtjenster och fel, som man oöf-
verhufvud tillägger de engelska qvinnorna. Hon
är tillbakahållande, kallblodig och äger, såsom
det påstås, i förvånande grad hvad man här i
landet så högt värderar: förmågan att beherska
sina känslor och idder. Det är hvad som här
kallas sjelf-preservation. Man tillågger, at
hon har en sällsynt fasthet i viljan; de, som vilja