DROTTNING VICTORIA. I en skrifvelse från London, meddelad i Fränkischer Merkur, heter det: Drottning Victoria är af medelmåttig växt, snarare liten än stor — hennes ögon äro stora och temligen väl formade, hennes panna förråder intelligens, hennes hy är blekgul, men antager ibland en frisk rodnad. Vid första anblicken synes hon kall, och det allvarsamma i hennes hå!luing mildras knappast genom det småleende, som de offentliga fröjdebetygelser, för hvilka hon är ett föremål, aflocka henne. Hon har en enkel, god smak, den hon visar vid sin toilett vid alla tillfällen, då ej stats-ceremonier tvinga henne att anlägga en kostym, som är öfverlastad med sirater och nästan gränsar till det löjliga. Hennes släta hår är vanligen lagdt i flätor, och hennes prydnader äro desamma, som en ung elegant, men enkel, flickas, hvilken i omsorgen att förhöja sina behag vida mera räknar på sina 18 år, än på satt diadem. Jag har flera gånger sett Drottning Victoria, och helt nyligen såg jag henne, då hon, ljuft rörd, dröjde under blomsterfestoner, med hvilka man smyckat en skön äreport, och denna gången frapperades jag af hennes vexlande ansigtsfärg och ingenting mindre än fasta helsa. I afseende på Drottningens karakter, kan jag icke lika bestämdt yttra mig. Om man dock får tro hvad som berättas om henne, så skulle hon i allmänhet hafva samma förtjenster och fel, som man oöfverhufvud tillägger de engelska qvinnorna. Hon är tillbakahållande, kallblodig och äger, såsom det påstås, i förvånande grad hvad man här i landet så högt värderar: förmågan att beherska sina känslor och idder. Det är hvad som här kallas sjelf-preservation. Man tillågger, at hon har en sällsynt fasthet i viljan; de, som vilja