Köttet lärer hafva vägt 2 lispund.
Norrlands Tidningar lemna nedanstående när-
mare berättelse om den förut omnämnda strand-
ningen, utanför Gnarps masugn.
slupen Troheten, förd af Skepparen Holm, med
trenne mans besättning, och lastad med jern, samt
tillhörig Åvike Bruksägare, strandade på de så kal-
lade Hvitöarne, belägna i mil från Gnarps masugn,
i öppna sjön, den 4 Oktober kl. 10 på attonen, un-
der en häftig nordvestlig storm och ett ihållande
regn. Sedan skeppare och besättning, under ihärdi-
ga ansträngningar, tillbragt hela den inbrytande nat-
ten, hvilken mörkret gjorde ännu rysligare, med att
söka lossa fartyget från de dolda klippmassor, hvar-
på det befann sig, och bvarunder de måst tillgripa
det vanligtvis sista steget, att kappa masten och ka-
sta en del af lasten öfver bord, upptäckte Styrman-
nen, Säll, omkring kl. 5 på morgonen, eller i dag-
ningen, en ofvan vattnet stående, på något afstånd
befintlig, kal klipphälla. Då någon räddning ej syn-
tes möjlig, om man qvarstannade på fartyget, som
hvarje ögonblick våldszmt törnade emot stenarne,
och slutligen sönderslogs så, att dess öfre del skil-
des ifrån kölredningen, kastade sig Säll och Matro-
sen Michaelsson i vågorna och lyckades, efter myc-
ket kämpande, genom simning uppnå nämnde klippa.
Vid mastens kappande hade kocken, en mindre gos-
se, fastnat i en tross och med den blifvit af stormen
slungad öfver bord, hvaremot Skepparen, som ännu
varit qvar å vraket, då Säll och Michaelsson lemna-
de det, men af ansträngningar och förskräckelse för-
lorat all sinnesnärvaro, någon stund derefter för-
svunnit, sannolikt under försök att följa de förres
exempel, hvarunder han, så väl som kocken, funnit
sin gref i böljorna. Säll och Michaelsson saknande
numera krafter att begifva sig åter till skeppsvraket,
för att derifiån afhemta det nödvändiga till lifvets
uppehälle, afbidade nu, och under det stormen och
regnet med få afbrott fortforo, det ögonblick, då
hunger och köld skulle göra slut på deras lidanden,
då, på tredje dygnet efter deras ditkomst, och lik-
som Försynen skulle ansett dem hafva då bestått
sitt hårda prof, en störtvåg uppkastade till dem en
koffert, innehållande, jemte något kläder, äfven eld-
don och ett stycke fnöske. Sedan detta sednare
gjorts af Säll antändbart genom torkning mot de de-
lar at kroppen, som ännu behöllo någon värme, upp-
tändes af några skeppsvrakets spillror, som ätven
ditflutit, en eld, som vederqvickte deras stelnade
lemmar; kort stund derefter, och nästan samtidigt,
tillfördes dem likaledes af en störtsjö en mjölsäck,
en låda med ljus, samt ett fragment af en koppar-
skål, hvilka saker vid skeppsbrottet förmodligen blif-
vit kastade på något närbeläget stengrund; och de
olycklige skyndade naturligtvis att af mjölet, det
salta halsvatinet och talgen bereda en anrättning,
som, utom det den utan tvifvel var den mest väl-
smakande, de någensin ätit, räddade dem itrån den
eljest hotande hungersdöden. I nära än.u 3 dygn
närdes de af denna spis, eller till den 10.de mid-
dasstiden, då en af dem upprest nödflagg upptäcktes
från nämnde Masugn, och de hade den oförmodade
lyckan, att erhålla räddning ur denna sin belägen-
Het, at folk, tillhörande Masugnen, hvilka samma
dag ankommo och afhemtade dem.
Såsom ytterligare bidrag till det sällsamma i den-
na tilldragelse, bör ej lemnas obemäldt, att, då de
tvenne fartyget åtföljande oxar, hvilka voro bundne
vid masten, erhöllo, vid dess kappande, sin frihet,
den ene af dem invecklade sig med hornen uti tack-
laget och fick der, i hängande ställning, sin bane,
hvaremot den andre blef de skeppsbrutnes följesla-
gare, och delade med dem ett i alla omständigheter
Lika öde. Detta djur företedde en fullkomlig kon-
trast mot det obändiga sinne och mod, som plägar
utmärka dess naturel; det tycktes förråda omisskän-
neliga uttryck af ömhet och deltagande, hyllade sig till
sjöfolket, isynnerhet Säll, hvars alla rörelser det lika-
som den trogna hunden följde, och gjorde, då ma-
troserne kastade sig i vattnet, äfven på samma gång
ett hopp från fartyget i det upprörda elementet,
hvarur det, jemte de förre, uppnådde klippan, der
det blef de skeppsbrutnas enda, men trogna säll-
skap; och man skulle kunna säga, att, då den olyck-
lige seglaren upphörde att vara till, den lemnade
sina ötverblifne detta djur till underpant på den
vackra egenskap, hvars namn den bar,