sill klagomål vid detta tillfälle bör kunna åberopas. Stociholm d. 6 Sept. 1837. A. F.N. Gyldenstolpe. Ofverkammarh:rre.n I öfverensstämmelse med detta betyg hade ock Konungens befallningshafvande serskildt inhemtat, att ifrågavarande båda vagnar, så väl från Stockholm till Silfverdahlen, som derifrån till Rotebro, färdats skonsamt och oklanderligt; och då Johansson de jemte åberopade, att Hr Grefve Gyldenstolpe varit vid Rotebro vid samma tid som Le Cocq och Johausson, och icke af dem upphunnits förrän vid Werka qvarnar, hvaraf skulle slutas, att de icke beller från Botebro kört fort; anmärkte Hr kronofogden Edbom, att han icke eller angifvit, det farten skulle alhid varit lika våldsam, som vid de två tillfällen, hvarom nu hörde personer herättat, helst kreaturen omöjligt skulle kunnat dermed uthärda; dock trodde sig Hr kronofogden nu bafva fulleligen ådagalagt hvad han uppgifvit, och eriurade derjsm te, att, då Hr Grefve Gyldenstolpe afrest från Rotebro, om också en kort stund före Le Cocq och Jobansson, och desse tilhka gjort uppehåll under vägem, sådant gjorde nog förklarligt, att de deremellan kunnat köra öfvermålttan strängt. Uppå anmälan af Karth, att Eric E:ssons i Räfsta son, Eic, hvilken åtföljt vagnen N:o 10, äfven vore tillstides, blef han forekallad och afgaf, på tillsägelse, den beskrifning öfver tilldragelsen att det i början git så mycket hästarne orkade omkring 2, mil, hvarefter vagvarne hållit en stuni; derefter hade de åter satt i gång, ibland i fyrsprång och ibland i traf, med ofarminskad fart uppföre backarne, tills de vid Werka qvaruar på en stund åter stadnat. Johansson påstod denna beskrifning vara öfverdrifven, och uppfordrade gossen Eric att densamma med ed styrka, men underrättades att sådant destomindre kunde ske, som Eric var son till sgaren af de hästar, Johansson be gagnat. Expeditions-kronofogden Karth anförde slutligen, att, så vida han kunnat utröna samman hanget, hade egentliga anledningen till det häftiga körandet varit täflan att komma förut. Af denna orsak hade synbarligen affirden från Rotebro gått så brådstörtande, På andra sidan backen hade vagnen N:o 13 likväl kommit förut och visse ligen kört raskt, men dock ej hårdare, än att derföre anspände starka hästar kun de dermed hålla ut, men så snart tid ef er anpau vagnen N:o 10 gjort försök att komma förbi, hade farten ökats och hästarne för sistnämnde vagn, som varit svagare, hade ock här af blifvit kännbarast ansatte. I Då fråga slutligen väcktes om Eric Erssons i Räfsta anspråk på skadeersättning, och Johansson deremot anmärkt, att Eric Ersson, på sätt I expeditions-kronofogden Karth inberättat, en gång I forklarat någon skada icke vara skedd, och latt, om äfven hästernes nu uppgifne tillstånd kunde styrkas, efter så lang tids förlopp icke I kunde slutas att det tillkommit vid nu ifrågaI komna tillfälle, yttrade Eric Ersson med egne ord: ,Ja, det må då så vara hade hästarne stuI pat straxt, så hade skadan blifvit heirarnes; nu i må den bli min och hästarnes: valkarne och blodsåren hade de åtminstone i behåll. Men det ville jag ödmjukeligen be, att det inte måtte bli så framdeles. För nog är det bra ledsamt, att när fjerdingsman kominer med bud till kungsskjuts, så får en säga: Herre Jesus! skall jag nu jut på sådant. Gud låte nu bara hästarne inte gå ät. Och nog vet jag visst, att Hans Mej:t irte vill sådant. Hr grosshandlaren Palm förklarade sig instämma i Eric Erssons yttrande. Han hade sjell för några år sedan fått elt par goda hästar så z körda för en af hofbetjeningens vagpar, att hans dräng påstått dem sedermera icke hafva fullt återfått deras förra raskhet; och ehuru Hr Grosshandlaren försmått att väcka derom, kunde han dock ej annat än finpa i flere hänseenden obehagligt, alt landsbyggj dens irnevånare, som vid Hans Maj:t Konuni gens resor gerna skulle med egna händer fortskaffa honom, skola beara, att få sine kreatur misshandlade genom underordnade personers I sjel:svåld. Hr Grosshasdlaren anhöll dertöre, Ihika med E ik Ersson, om Hr Barons och LandsI hofdingens medverkan, att kvad nu händt måtite lända till framtida rettelse, ofve tygad att södant öfvereussiämde, så väl med Hans Maj:ts egen höga vilja, som den Herres önskan, i hvil