sill klagomål vid detta tillfälle bör kunna åbero-
pas. Stociholm d. 6 Sept. 1837.
A. F.N. Gyldenstolpe.
Ofverkammarh:rre.n
I öfverensstämmelse med detta betyg hade
ock Konungens befallningshafvande serskildt in-
hemtat, att ifrågavarande båda vagnar, så väl
från Stockholm till Silfverdahlen, som derifrån
till Rotebro, färdats skonsamt och oklanderligt;
och då Johansson de jemte åberopade, att Hr
Grefve Gyldenstolpe varit vid Rotebro vid sam-
ma tid som Le Cocq och Johausson, och icke
af dem upphunnits förrän vid Werka qvarnar,
hvaraf skulle slutas, att de icke beller från Bo-
tebro kört fort; anmärkte Hr kronofogden Ed-
bom, att han icke eller angifvit, det farten skulle
alhid varit lika våldsam, som vid de två tillfällen,
hvarom nu hörde personer herättat, helst krea-
turen omöjligt skulle kunnat dermed uthärda; dock
trodde sig Hr kronofogden nu bafva fulleligen åda-
galagt hvad han uppgifvit, och eriurade derjsm
te, att, då Hr Grefve Gyldenstolpe afrest från
Rotebro, om också en kort stund före Le Cocq
och Jobansson, och desse tilhka gjort uppehåll
under vägem, sådant gjorde nog förklarligt, att
de deremellan kunnat köra öfvermålttan strängt.
Uppå anmälan af Karth, att Eric E:ssons i
Räfsta son, Eic, hvilken åtföljt vagnen N:o 10,
äfven vore tillstides, blef han forekallad och
afgaf, på tillsägelse, den beskrifning öfver till-
dragelsen att det i början git så mycket hä-
starne orkade omkring 2, mil, hvarefter vag-
varne hållit en stuni; derefter hade de åter
satt i gång, ibland i fyrsprång och ibland i
traf, med ofarminskad fart uppföre backarne,
tills de vid Werka qvaruar på en stund åter
stadnat.
Johansson påstod denna beskrifning vara öf-
verdrifven, och uppfordrade gossen Eric att den-
samma med ed styrka, men underrättades att
sådant destomindre kunde ske, som Eric var
son till sgaren af de hästar, Johansson be
gagnat.
Expeditions-kronofogden Karth anförde slut-
ligen, att, så vida han kunnat utröna samman
hanget, hade egentliga anledningen till det häf-
tiga körandet varit täflan att komma förut. Af
denna orsak hade synbarligen affirden från Ro-
tebro gått så brådstörtande, På andra sidan
backen hade vagnen N:o 13 likväl kommit för-
ut och visse ligen kört raskt, men dock ej hår-
dare, än att derföre anspände starka hästar kun
de dermed hålla ut, men så snart tid ef er an-
pau vagnen N:o 10 gjort försök att komma
förbi, hade farten ökats och hästarne för sist-
nämnde vagn, som varit svagare, hade ock här
af blifvit kännbarast ansatte.
I Då fråga slutligen väcktes om Eric Erssons i
Räfsta anspråk på skadeersättning, och Johans-
son deremot anmärkt, att Eric Ersson, på sätt
I expeditions-kronofogden Karth inberättat, en gång
I forklarat någon skada icke vara skedd, och
latt, om äfven hästernes nu uppgifne tillstånd
kunde styrkas, efter så lang tids förlopp icke
I kunde slutas att det tillkommit vid nu ifråga-
I komna tillfälle, yttrade Eric Ersson med egne
ord: ,Ja, det må då så vara hade hästarne stu-
I pat straxt, så hade skadan blifvit heirarnes; nu
i må den bli min och hästarnes: valkarne och
blodsåren hade de åtminstone i behåll. Men
det ville jag ödmjukeligen be, att det inte måtte
bli så framdeles. För nog är det bra ledsamt,
att när fjerdingsman kominer med bud till kungs-
skjuts, så får en säga: Herre Jesus! skall jag nu
jut på sådant. Gud låte nu bara hästarne inte
gå ät. Och nog vet jag visst, att Hans Mej:t
irte vill sådant.
Hr grosshandlaren Palm förklarade sig instäm-
ma i Eric Erssons yttrande. Han hade sjell
för några år sedan fått elt par goda hästar så
z körda för en af hofbetjeningens vag-
par, att hans dräng påstått dem sedermera
icke hafva fullt återfått deras förra raskhet; och
ehuru Hr Grosshandlaren försmått att väcka
- derom, kunde han dock ej annat än fin-
pa i flere hänseenden obehagligt, alt landsbygg-
j dens irnevånare, som vid Hans Maj:t Konun-
i gens resor gerna skulle med egna händer fort-
skaffa honom, skola beara, att få sine kreatur
misshandlade genom underordnade personers
I sjel:svåld. Hr Grosshasdlaren anhöll dertöre,
Ihika med E ik Ersson, om Hr Barons och Lands-
I hofdingens medverkan, att kvad nu händt måt-
ite lända till framtida rettelse, ofve tygad att sö-
dant öfvereussiämde, så väl med Hans Maj:ts
egen höga vilja, som den Herres önskan, i hvil-