32) NKalOlIn, GllIUSLURG II CH faUfgylev emd
och gifta sig med Maria. Max lofvar att tänka
på saken. Men til all olycka kommer i det-
samma en välbeställd kammartärna hos fröken
Tilly, som biuder honom på ett rendez-vous,
och hvem kan väl emotstå sådant? Han finner
häri ödets finger. Scenen förändras till fröken
Angelikas rum, hvilken berättar att hon utstyrt
sig såsom en brud, för att emottaga horgar-
sonen, samt yttrar några foraktliga ord om det
flyktiga slägte, som kallas karlar, och dit hon
äfven räknar sin herr farbror. Man skulle der-
före tro, det hon endast vill kokettera med
Max, liksom med siva öfriga tillbedjare; men
nej, saken är allvarsammare; hon vexlar ringar
med honom och låter honom vid krucifixet
svärja sig en evig trohet, ännu bortom grafven,
eller något dylikt. Hon hade likväl, stackars
fröken, en högst opålitlig kammarjungfu, som
icke bältre passat på dörrarne, dem hon skul-
le bevaka, än att tarb:odern sjelf råkar komma
in midt under eden. Han åtskiljer med vrede
de älskande, för med egen hand sin brorsdot-
ter ut genom den na dörren, och låter sin
vakt genom den andra kasta ut riddaren af al-
nen,, som han hånligt kallar honom, på gatan.
— Å nyo rummet hos borgmästaren. Såsom
en ordentlig stadens sty esman, är han genast
underättad om hvad som sker i staden, och
foljaktligen om hvad som hän :t hans son. En
annan far skule möjligtvis kunnat fortryta det
ta och tagit sonens parti emot aristokraten;
men gubben Sternberg har för god ton härtil.
Den som Tilly kört på porten, den kan icke
eller han behålla qvar inom sin port, utan Max
bortvises äfven fån fädernehuset. Maria är till-
städes med sin mor och syster: sorg, tårar, för-
låtelse, en packa vexlar af fadren , ridån faller
och prologen är färdig.
Nu kommer sjelfva pjesen. Två år äro förflut-
na. Tily sitter vid sitt bord, likasom gubben
Sternberg setat vid sitt, och funderar liksom
han. Vid tältdörren ligger en sofvande person, j
som är ingen annan, än Borgmästarens yngre
son, hvilken Tilly tagit till page. Denne Ge-
nersl förstod sålunda bide att risa och lisa,
och den Sternbergska slägten är, som man ser,
en mycket lojal och mycket forsonlig slägt.
Gubben Tilly håll:r ett långt tal för sig sjelf
om hvad han gjort illa och väl, och ingen är
naturligtvis behörigare domare deröfver, än han.
Det Magdeburgska brölloppet spökar 1 hans
håg, och han gör derföre en bön vid madon-
vans bild, för att fördrifva de onda tankarna.
Sedan denna bon är väl förrättad, väcker han
sin page, hvilken skall laga i ordning hästarna
till em morgocpromenad. General ÄAltringer
inkommer, för att få förhållnings-otder och om-
talar, att fienden börjat anfalla, och går åter sin
väg. Pagen kommer tillbaka för att berätta, att
höstarna äro sadlade. Men den dumma pojken!
han har tagit den grå skymmeln, som Tilly red
på vid Leipzig, och som derföre är honom en
afsky; en annan häst! men pagen, som är en-
visare än gubben, föreställer honom, att den
svarta är halt, och som den fatuge Tilly san-
nolikt icke har mer än två hästar, nemligen en
halt och en som han ej will rida på, så ofver-
talar pagen honom, att ändå taga den förha!li-
ge gråskymmeln, hvilken han förmodligen tyc-
ker kunde vara god nog åt honom. Faltherrn.
lyder, sedan han åter hållit tvänne tal, först ett
till pagen och sedan ett till sin värja, allt me-
dan man hör kanonskotten. Första akten är
slut.
I den andra en bro-skans vid Lech. Gu-
staf Wrangel står midt på scenen, för att kom-
mendera ett par plutoner: Skyldra gevär, på
axel gevär o. s. v., hvaraf inhemtas, att de nu
moderna kommando-orden voro hrukliga redan
i Gustaf Adolt den Stores tid. Konungen in-
kommer, åtfoljd af Hertig Beruhard af Sachsen
Weimar samt flere Svenska fältherrar. Bern-
bard ger honom en tjenlig föreställniog att fa-
ra va ligt fram i Tyskland, men lofvar att än-
då följa med, hvart det må bära af. Kungen
och krigshären falla på knä och afsjunga en
psalm, hvarefier debegifva sig åstad emot Tilly.
Wrangel, hvilken här i stycket fungerar såsom
en passopp åt Max Sternberg, som nu avance-.
rat till en stålklidd Svensk Ryttmästare, blir
qvar med denne i batteriet, för att, medan de
andre börja striden, tala om hans ka lek och
hans olycka att halva blifvit körd på porten
af Tillys Man bör dock ej föreställa sig, att
de, midt under hetaste slagtningen, stodo der
endast af sådan orsak? nej, Hr Bahrdt förstår
att slå två flugor i en smäll, ty sedan Maxs
SA I i Vr Dn I