nom. Det är der Hertigen af Nemours bodde,
sålunda mottagande gästfrihet af de turkiske
spaluss och infanteriets befälhafvare, samt den
presumtive i Beyen Konstantineh. Om du så
vill, käre Jasare, skola vi följa Jussuf i hans
boning.
Jag emottogs hos honom i en sal, af aflång
form, liksom alla turkiska oeh mohriska rum.
Ett fönster midt emot dörren lemnade utsigten
öppen åt torget. Det mest österländska jag
der såg, var flera rader pipor med långa skaft
och ambra-munstycken, samt ett vackert assor-
timent af yataganer och dolkar med silfverbe-
slagna slidor, ordnade i en viss symetri och
upphängda på vildsvins-tänder, instuckna i väg-
gen. Det skall likväl säkert öfverrarka läsaren,
lika myeket som mig, när jag tillägger, att jag
såg blygsamt placerad i eu vrå af salen - - -
gissa hvad! Ingenting mindre, än en af
dessa smånätta claveciner af 4 oktaver, hvarpå:;
våra mormödrar reade sig med att spela Ra-
meaus musik, och sedermera den gode Jean
Jaquess, när hans Devin gjorde en revelution
i konsten. Hvarifrån kommer detta instrument?
Och hvilken är den wvirtuos, som förstår fram-
locka några gnällande ackorder från dess, af vör-
dig ålderdom gulnade och urholkade tangenter?
Hvem, om icke Jussuf sjelf?
Denna krigets gissel, denne Achmet Beys
rival, sittsr således verkligen under sina lediga
stunder och klinkar påj en clavecin! Ack! om
våra vackia damer visste det, med huru många
sonater han skulle bestormas!
En del af hans hus är en, för den profanes
öga, egenomtränglig helgedom; den bebo: af
hams hustru. Jussuf har memligen, efter tusen-
de och ett äfventyr, hvaraf många skulle taga!
sig ganska väl ut i en modern roman, slutat, )
såsom många andra förförare, med att gifta sig.
på simpel prosa. Hans hustru är dotter till en.
inföding, som höll en mohrisk fonduk, d. v.
s. en karavanseralj, eller, om man så vill, ett
slags värdshus. Men hvad betyder det? Mar-
skalkar af Frankrike hafva gift sig med marke-
tenterskor och Jussuf är ännu icke marskalk af
Frankrike.
Han har, eller hade åtminstone på den tid,
hvarom jag talar, tvenne andra bordskamrater,
den ene ett slags pipbärare, en yogliog om 18
år, vid namn Ahmed, den andre är en brorson
till hans hustru, vid namn Ibrahim, en gosse
om 14 eller 15 år, soma plägar vara honom följ-
aktig på hans krigståg. Denne unge Ibrahim
är, på ett beundransvärdt sätt, tidigt utvecklad;
han tycker om blod och krutrök lika mycket
som någon fullväxt man. Han slåss med fär-
dighet, och vid 12 års ålder hade han redan
dödat en Beduin, såsom hvarje väl uppfostrad
yngling bör göra. Någon roade sig med att
låta honom i detalj beskrifva denna märkvärdiga
expedition. Då skulle man hafva hört denne
gosse, uppblåst af en naiv glädje och siolthet,
berätta, huru han, vid anfallet på en stam,
riktat aitt gevär mot en jättestor Arab, nedlagt
honom raklång för sina fötter, derefter stigit af
hästen, huggit af hans hufvud med sin lilla vac-
kra yatagan, hängt detta blodiga hufvud vid sin
Isadelknapp och fört det i triumf till Bona, der
hvar och en hade smekt, lyekönskat och afun-
dat honom, liksom en fåfäng moder skulle göra
hos oss, när hennes son återkomme från en jagt
under det faderliga taket och visade henne ett
stycke vildbråd, som det blinda ödet låtit falla
i en så skägglös Nimrods händer.
Och du,, sade en af oss till Ahmed, har
du aldrig dödat någon Beduin?,
vAck nej, svarade Ahmed med en djup suck,
Indet händer mig visst aldrig; men Ibrahim, han
ar alltid lycklig, han!
Fn
(Införes på begäran.)
FPA T TORRT A NIKO NT