nom. Det är der Hertigen af Nemours bodde, sålunda mottagande gästfrihet af de turkiske spaluss och infanteriets befälhafvare, samt den presumtive i Beyen Konstantineh. Om du så vill, käre Jasare, skola vi följa Jussuf i hans boning. Jag emottogs hos honom i en sal, af aflång form, liksom alla turkiska oeh mohriska rum. Ett fönster midt emot dörren lemnade utsigten öppen åt torget. Det mest österländska jag der såg, var flera rader pipor med långa skaft och ambra-munstycken, samt ett vackert assortiment af yataganer och dolkar med silfverbeslagna slidor, ordnade i en viss symetri och upphängda på vildsvins-tänder, instuckna i väggen. Det skall likväl säkert öfverrarka läsaren, lika myeket som mig, när jag tillägger, att jag såg blygsamt placerad i eu vrå af salen gissa hvad! Ingenting mindre, än en af dessa smånätta claveciner af 4 oktaver, hvarpå:; våra mormödrar reade sig med att spela Rameaus musik, och sedermera den gode Jean Jaquess, när hans Devin gjorde en revelution i konsten. Hvarifrån kommer detta instrument? Och hvilken är den wvirtuos, som förstår framlocka några gnällande ackorder från dess, af vördig ålderdom gulnade och urholkade tangenter? Hvem, om icke Jussuf sjelf? Denna krigets gissel, denne Achmet Beys rival, sittsr således verkligen under sina lediga stunder och klinkar påj en clavecin! Ack! om våra vackia damer visste det, med huru många sonater han skulle bestormas! En del af hans hus är en, för den profanes öga, egenomtränglig helgedom; den bebo: af hams hustru. Jussuf har memligen, efter tusende och ett äfventyr, hvaraf många skulle taga! sig ganska väl ut i en modern roman, slutat, ) såsom många andra förförare, med att gifta sig. på simpel prosa. Hans hustru är dotter till en. inföding, som höll en mohrisk fonduk, d. v. s. en karavanseralj, eller, om man så vill, ett slags värdshus. Men hvad betyder det? Marskalkar af Frankrike hafva gift sig med marketenterskor och Jussuf är ännu icke marskalk af Frankrike. Han har, eller hade åtminstone på den tid, hvarom jag talar, tvenne andra bordskamrater, den ene ett slags pipbärare, en yogliog om 18 år, vid namn Ahmed, den andre är en brorson till hans hustru, vid namn Ibrahim, en gosse om 14 eller 15 år, soma plägar vara honom följaktig på hans krigståg. Denne unge Ibrahim är, på ett beundransvärdt sätt, tidigt utvecklad; han tycker om blod och krutrök lika mycket som någon fullväxt man. Han slåss med färdighet, och vid 12 års ålder hade han redan dödat en Beduin, såsom hvarje väl uppfostrad yngling bör göra. Någon roade sig med att låta honom i detalj beskrifva denna märkvärdiga expedition. Då skulle man hafva hört denne gosse, uppblåst af en naiv glädje och siolthet, berätta, huru han, vid anfallet på en stam, riktat aitt gevär mot en jättestor Arab, nedlagt honom raklång för sina fötter, derefter stigit af hästen, huggit af hans hufvud med sin lilla vackra yatagan, hängt detta blodiga hufvud vid sin Isadelknapp och fört det i triumf till Bona, der hvar och en hade smekt, lyekönskat och afundat honom, liksom en fåfäng moder skulle göra hos oss, när hennes son återkomme från en jagt under det faderliga taket och visade henne ett stycke vildbråd, som det blinda ödet låtit falla i en så skägglös Nimrods händer. Och du,, sade en af oss till Ahmed, har du aldrig dödat någon Beduin?, vAck nej, svarade Ahmed med en djup suck, Indet händer mig visst aldrig; men Ibrahim, han ar alltid lycklig, han! Fn (Införes på begäran.) FPA T TORRT A NIKO NT