sten. Staten må vara hvad som haldst, vara uppkommen hur som häldst, bafva hvilket ändamål som häldst inför spekulationens ögon; inför den ej filosoferande, från sin rättskänsla utgående statsborgarens är han ett af erfarenheten uppfattadt fenomen, som, om det skall vara en välgerning, ej en ferbannelse, måste inrättas och röra sig efter hvad erfarenhet och vanligt menniskoförstånd gifva vid handen. Vi underkänna icke filosofiens höga betydelse, för det att vijs fordra, det hon icke måtte nedsätta sig sjel! med att förvirra, hvad som dagligen göres oss behof, genom en sammanblandning af det enkla lo oföränderliga och för vanligt förstånd fattliga med det spekulativa, som har, enligt filosofernas eget medgifvande, den olyckan att tidt och ofta förändras. Vissa eviga grunder för rätt och menniskovärde finnas, dem den spitsfundigaste filosof aldrig kan utrota ur menvniskosimnet. För detta är staten icke ett mysterium, utan en förening af menniskor, som stifta legar for tryggande af sin personliga frihet och ägande-rätt, som söka förljufva sin tillvaro genom ömsesidigt bistånd, som (och medgifsvom filosoferna denna punkt) bilda och uppfostra hvarandra. i en inbillvingen, att staten är ett mysterium, ja ett psakrament, har just frambragt mängden af de gelenskaper, hvarmed statsläran blifvit förvirrad, blifvit ett experimentalfält för skapelselystna filosofaster, ifrån att vara en allmänt fattlig och på oafvislig känsla grundad vetenskap. Desse drömmare halva ryckt med sig i sina systemers meteorlika uppflygt, hkasom i deras skinnpälslika fall, hvad som icke bör vara, icke i sjelfva verket är tvister och tydningar underkastadt. Man affekterar att le åt tanken på ett oförvilladt, sundt menniskoförstånd, som, utan filosofisk dressering och konstruktion, förmår skilja mellan rätt och orätt, mellan sanming och osanning i de saker, som ligga under empirens område; men är man icke alldeles bortsufisticesad och förhärdad, så måste man dock inom sig erkänna, att ett dylikt förstånd finnes, och att det ljust grundlägger teorierna om hvad som göres RR me — rr nt menniskor behof till betryggande af deras rät-. tigheter och trefnad. Hsfaernas bok ligger öppen; och det behöfves icke någon trausscendental filosofi, för att ur denna bok se, huru! vissa statsinrättningar fört till vissa följder, huru vissa regeringssätt och institutioner grundlagt medborgerlig dygd, rättvisa, frihet och lycka, då avdra föranledt motsatsen, Hos menniskan ligger en naturlig känsla af rättvisa och bilhghet; och denna känmslas anspråk kurna icke nedtystas hos den stora pluraliteten, om än vissa sofisticera sig derifrån. Låtom oss framtaga och skärskåda en bland hundrade af Hr A:s drömmar om samhallet. nVi tänka ossv, säger han (i sina Studier till I Phitosophwens Historia och System), ett samhälle styråt eiter och i kraft af Guds vilja (hvilken esomo!tast är en helt annan än folkIymassornas), genom eti väl ordnadt urval af Iynationens sannskyldiga ädlingar och vise, häldst under ledning al en Herskare, som sjelf är lvaf de vise den visaste Huru vackert låter Inu icke detta! och hvad har man att invända; emot en sådan dröm? hvem skulle icke vara: färdig att önska sig ett dylikt Utopia? Men forskar man efter dess sanna mening, så är: den sannerligen ingen; hela den granua grunden för stat företer, vid närmare påseende, ingenting annat än postulater och suppositio-. ner, hvarutur, då saken ses praktiskt, resultatet blilver jJemnt o0, eller kanske rättare xy: man har fått antingen intet värde, -leller ock ett nytt problem i stället för en lösning af det första; och så går det i oändlighet. tl Orsaken är, att hela den stora visheten reduI I cerar sig till en evig rad af om och huru. Så 2 ledes finner sig den, som icke nöjes med obeI I stämda ord, föranlåten att fråga: huru vet Hr -A., twilken Guds vilja är? huru upptäckas naItionens sannskyldiga ädlingar och vise? Om S herskaren är af de vise den visasten, så är Hr tl A:s styrelsesätt forträffligt; men 07: motsatsen a I skulle inträffa, huru hänger det då tillsamman -I med detta styrelsesätt? och huru skall man iutlrätta, för att få den visaste till herskare? — Dylika små betänkligheter öfverhoppas behänI digt af vår filosof; såsom hvar man kan se i nlalla hans politiska skrifter, löser han slutligen knuten ganska knapphändigt och betraktar alla -lJödda ädlingar såsom sannskyldiga, alla herdlskare såsom de visaste af de vise. Det lönar verkligen icke mödan att söka neka detta factum; med alla transscendentala svängnimgar lyckas det dock icke förr, än man visar oss några garanbör