thar orätt, då han förblandar denna med staten, ! ssådan dena finnes, sådan den utgöres af svagalu (dödliga. Att förblanda dessa saker är alltid t! ffelet hos de spekulative heriarne, e 0 Men vår mening är icke ait göra en fullstän dig exposc af Hr A:s politik, än mindre att! n disputera med honom om hans teorier. Vi haf-In va blott for dem, som icke låst hans politiska spekulationer, velat antyda ett och annat af den grund, hvarpå han bygger sitt system. Lisaren bör icke glömma, att den målning, vi gjort at den tyska politiska filosofi, hvarur våra fosforister togo sitt kram, nu mera tål mycken inNågra gamla skriftställare, som sjorde sin bilduiag och uppträdde för trettio år sedan, äro oförämdradt sådana, som de då och straxt derefter blefvo; men ett nytt slägte har äfven i Tyskland uppstått. Det har begynt begripa, hvad andra länders praktiska statsminF och tänkare länge insett; men att dessa nyal! tyska patrioters bemödande är och troligen Jan( ge blifver fafängt, kommer ögonskeuligen af! hrad vi förut visat om Tysklands politiska ställning, Dat är förklarligt, att våra fosforister hata :essa libeala Tyskar häftigare, än de hata några an tra liberala: dessa Tyskar ropa dagligen till ie:n ett gönant memento mori, och påminna dem, huru de försofvit sig och icke följt med eus det lands bildning, som e tillegnat sig. Vill renlärigheten icke äga bes:ånd ens i Tyskland, hsart skola då dess håmnare taga vägen, för att få stöd och efterdömen? O ve! o ve! Hr Atterbom är ibland dem, som med munnen erkänna friheten, men utfar med ett verkligt raseri mot hvarje garnti för henne. Han I söker väl filosofiskt utveckla, att menniskan bör 1 vara fri, att hon är fri; men det är blott den i enhvar menniska under egen skepnad! individuerade andiishet och gudumliga kKal-! Ilse, hvarom han bekymrar sig. Fråga är! således endast om en andelig frihet, eller den!) samma, sem äfven en negerslaf kan äga. I politiken är deremot fråga om den y!tre menniskan ! och om dennas frihet att handla i den sinliga ! verlden, eller att icke tvingas at andra menniskors godtycke, endast at de af samhallet öfvenskomna !agar. Läser man Hr A:s och hans trosförvandters politiska skiifter, så ser man detta kapitel inller rättare bortkrångladt till den grad, att man långt derifrån och trakteras endast med skränkniog. n s s r I j ( Ommer andelig spis. For att icke visa fullkomlig obenäg: nhet mot !l! förbättringar i samhällsinrättniogen, finna våra! doktrnärer Sig föranlåtne att med munnen erkänna folkens rättighet derti!l; men de håna : sunda förnuftet med att vid emaucipatienen fär, hvilkas omöjlighet hvarje tänkande ! Folken skola t. ex. va-J för att kuona få henne. ! sta vilkor, menniska måste inse. ra mogna för friheten, Att ingen under ett systematiskt förtryck och I ofrihet kam mogna för frihet, det veta imed. ierti7 våra filosofer, så väl som någon annan; vi tillvita dem icke nog enfaldighet att, med den grekiske tölpen, tro sig kunna lära simma! atan att någonsin komma i vatten. En vetenskapernas vetenskap, en forskning i själens funkt oner, en undersökning af tingens g under och det ändligas sammanhang med dGet vändliga äro oafvisliga behof f.r hvarje tänkande varelse, och filosofi måste således finnas, så lange verlden står. Men filosofien är dock icke, såsom t. ex. de mathematiska vetenskaperna, oörände lig och ständigt den samma; detta erkänner ju sjelfve Hr Atterbom. Hvarje årbunårade, ja ofta hvarje decenrium har att uppvisa ett nytt system. Detta förhållande kan i det hela vara likgiltigt, emedan det icke egentligen är annat än filosoferandet, som menniskan nödvändigt behöfver, och emedan äfven den största tänkare i dessa ämnen slutligen måste erhävna, att han icke kan ansvara för sitt systems eallmängiltighet, ännu mindre för dess slmänna erkännande. I synnerhet så snart tilosofien söker tränga längre än till det formella och kritiska, eller vill höja sig till positf kunskap om det, som icke vidare bhfver åtkomligt för räsonnemang, utan måste sökas i en subjekuf handling, som de nyare filosoferna kalla å;skådning, då är filosofiea intet annat än en högre pvesi, en theogonisk och kesmogonisk dröm, mer och mindre skön allt efter filosolens snille och hvilande på ingen annan grund än detta. Den ständiga vexlingen af systemer är harpå det säkraste beviset. Men för våra verldsliga bestyr, för betryggandet af vira förhållanden i detta sublunariska, fordras oföränderligare grunder — vi säga icke nerklisare. tv filosoferne hafva visserligen så