SKRÅVASENDET eller Svenska industriföreningens yttrande öfvse Kommerse-kollegir förslig till slöjde-förordning. (Fors. från Lördagsbl.) I slutet af artikeln förliden Lördag lemnad vi et sammandrag af Indusriföreningens försla att förvandla all slöjd i Sverige till ett slut skrå med sina lärooch gesäll år m, m.; de återstår att framställa motiverna. Slöjdidkaren, påstår Indnstriföreningen, bö såsom en annan embetsman hafva undergå! lära och prof, och detta är nödvändigt fö allmäuhetens säkerhet, för konstfärdighetens för kofran, för naringsidkarns eget bästa. Att det är nöd:gt för allmänhetens sä. kerhet, styrker föreninger dels dermed att handt. verkare, liksom embetsman, fört namn af amt som kommer af ambuth och betyder ombuc eller statens tjenare, samt att staten nödvändig måste likaväl fordra prof af någons händighet som af någons själsförmögenheter, dels dermec att det äfven finuas inrättnicgar för att lärs landtbruk, nemligen på Degeberg, Näs och skogsinstitutet på Djurgården, ehuru, säger föreningen, landtbrukarns skicklighet ej är så nödig som bandtverkarns, äfven derföre att råämnen äro mycket lätta att til sin beskaffenhet bedoöma. — Läsaren ser häraf, att slöjdidkarens liroår och prof äro nödiga för allmä:hetens säkerhet derfore — att de äro nödiga för allmänhetens säkerhet, och man måste medgifva, att, om det sednare är sant, så kan det förra ej gerna bestridas. — Härledningen af ordet amt är en likgiltig sak; vi anmärka dock, att handtverkare på tyska ej benämnes amtman eller beamter, men att amt är namnet på ett skrå, med dess styrelse och patroner i himmelen eller på jorden. Jemfiörelsen af slöjdidkarns prof med embetsmannens examen, är ett mycket gammalt argument och mycket tjenligt att förvilla den enfaldige. Embetsmannen kan icke gå i lära i embetsverket; man lär icke i Hofrätten att blifva domare, eller i tullverket att bli administra10r; universiteterne äro det enda ställe, der tillgång på embetsmanna-undervisning med säkerhet kan påräknas. Universiteternas lärare hafva blifvit nämnde till examinatorer, men de utmärktaste, de fördomsfriaste af dessa hafva alltid drifvit den satsen, att det är alldeles likgiltigt hvar den studerande inbemtat sina kunskaper, och påstått att han ej behöfver vistas vid universitetet mer än en dag, blott han kan ådagalägga den kunskap examinatorn fordrar. Examen är till, dels för att försäkra sig om ungdomens flit, dels för att bespara embetsverken besväret alt undersöka den nykomnes kunskaper), dels ockför att ligga ett band på: de magtägandes håg att skänka bort statens löner till fullkomliga oduglingar, och i allmänhet för att försäkra sig om att statens embetsmän äro bildade menniskor; den ger ock aldrig rätt till embete, den ger endast rätt till att lära det. För sjelfva embetet undergår han kvappt lära, än mindre prof. Han gör embetets arbete, och när han gjort det länge och väl, så kontraherar staten med honom om sitt förtroende, d. V. S. staten förtror honom icke lädret till ett par skor eller tyget till ett par byxor, utan medborgarnes välfärd och sin egen värdighet, och sätter taxa å hans arbete. Annorlunda kontraherar staten med slöjdidkarn eller entreprenörn, eller lefverantörn: den frågar icke, om denne kan göra det arbete, han åtar sig, den begär blott horgen för en viss summa till skadestånd, och på ) Att examen vid embetsverket är en tom formalitet, torde för en del at industriföreningens ledamzxea. 6 KAL ant