SKRÅVASENDET
eller
Svenska industriföreningens yttrande öfvse
Kommerse-kollegir förslig till
slöjde-förordning.
(Fors. från Lördagsbl.)
I slutet af artikeln förliden Lördag lemnad
vi et sammandrag af Indusriföreningens försla
att förvandla all slöjd i Sverige till ett slut
skrå med sina läro- och gesäll år m, m.; de
återstår att framställa motiverna.
Slöjdidkaren, påstår Indnstriföreningen, bö
såsom en annan embetsman hafva undergå!
lära och prof, och detta är nödvändigt fö
allmäuhetens säkerhet, för konstfärdighetens för
kofran, för naringsidkarns eget bästa.
Att det är nöd:gt för allmänhetens sä.
kerhet, styrker föreninger dels dermed att handt.
verkare, liksom embetsman, fört namn af amt
som kommer af ambuth och betyder ombuc
eller statens tjenare, samt att staten nödvändig
måste likaväl fordra prof af någons händighet
som af någons själsförmögenheter, dels dermec
att det äfven finuas inrättnicgar för att lärs
landtbruk, nemligen på Degeberg, Näs och
skogsinstitutet på Djurgården, ehuru, säger för-
eningen, landtbrukarns skicklighet ej är så nödig
som bandtverkarns, äfven derföre att råämnen
äro mycket lätta att til sin beskaffenhet bedoö-
ma. — Läsaren ser häraf, att slöjdidkarens liro-
år och prof äro nödiga för allmä:hetens säker-
het derfore — att de äro nödiga för allmänhe-
tens säkerhet, och man måste medgifva, att, om
det sednare är sant, så kan det förra ej gerna
bestridas. — Härledningen af ordet amt är en
likgiltig sak; vi anmärka dock, att handtverkare
på tyska ej benämnes amtman eller beamter,
men att amt är namnet på ett skrå, med dess
styrelse och patroner i himmelen eller på jor-
den. Jemfiörelsen af slöjdidkarns prof med em-
betsmannens examen, är ett mycket gammalt
argument och mycket tjenligt att förvilla den
enfaldige. Embetsmannen kan icke gå i lära i
embetsverket; man lär icke i Hofrätten att blif-
va domare, eller i tullverket att bli administra-
10r; universiteterne äro det enda ställe, der till-
gång på embetsmanna-undervisning med säker-
het kan påräknas. Universiteternas lärare haf-
va blifvit nämnde till examinatorer, men de ut-
märktaste, de fördomsfriaste af dessa hafva alltid
drifvit den satsen, att det är alldeles likgiltigt
hvar den studerande inbemtat sina kunskaper,
och påstått att han ej behöfver vistas vid univer-
sitetet mer än en dag, blott han kan ådagalägga
den kunskap examinatorn fordrar. Examen är till,
dels för att försäkra sig om ungdomens flit, dels
för att bespara embetsverken besväret alt un-
dersöka den nykomnes kunskaper), dels ockför
att ligga ett band på: de magtägandes håg
att skänka bort statens löner till fullkomli-
ga oduglingar, och i allmänhet för att försäkra
sig om att statens embetsmän äro bildade men-
niskor; den ger ock aldrig rätt till embete, den
ger endast rätt till att lära det. För sjelfva
embetet undergår han kvappt lära, än mindre
prof. Han gör embetets arbete, och när han
gjort det länge och väl, så kontraherar staten
med honom om sitt förtroende, d. V. S. staten
förtror honom icke lädret till ett par skor el-
ler tyget till ett par byxor, utan medborgarnes
välfärd och sin egen värdighet, och sätter taxa
å hans arbete. Annorlunda kontraherar staten
med slöjdidkarn eller entreprenörn, eller lef-
verantörn: den frågar icke, om denne kan gö-
ra det arbete, han åtar sig, den begär blott hor-
gen för en viss summa till skadestånd, och på
) Att examen vid embetsverket är en tom for-
malitet, torde för en del at industriföreningens
ledamzxea. 6 KAL ant