ar stonessjukxe, an som Helga OF ro oro le Pu sarne annu göra, än såsom af djefvulen betil såsom i våra heliga skrifter, och denna svarar ännu, synes det nig, en af som ids störste författare i Psychiatrien, Hewnoh; än äter som bjelplöst förlorade, för s:mdi ;alet vadliga menniskor, af hvilken mening änli pa den store Frank var, och mångs ännu äro. j(s! Bo handbegon blef derefter. I det moderna ä! as allehanda inrättningar till förluäl te, One Oo Huropa inna Lise och vöjen, allehanda solida sufielser och !8 välvöre hetsanstslter för kroppsligen sjuke, för ti lytte, för eucivade, och fattige, theatrar ochla-1S saretier. bo deller och kurhus, spelhus och invalidipsättringar Oc SS. Vs: innan man ens påtänkt något mi nskligt till skydd och bjelp för sinnessjuke Öfvergifne och utstötte från sam hallet, fiuvo se ströfra omkring, drifue af sina själsfrätende furier, och sjelfva furier för andra. andiligen f rskaffade dem tidens förfining och nervösa fvkhoslighet, hvad hvarken fornuft elter medlidsaechet förmått — tak öfver hufvudet Mer huru! Man företog sig att bemäktiga ig deras personer, såsom ob hauglige och för allmsvua ordningen farlige, man betog dem dessas frbet och inneslöt dem i usla hålor, hviika ej stilan voro sämre försedda och mera sadlan tilsedda än boskapsstall. Köld, svalt, o-nyegher, törst, nakeuhet, bojor, stryk och vortur blefso jemte regellösa affecter och namniosa själslidenden deras dagliga umgäugelse, delade met cem deras nattliga förpestade halmläger. Målniogen är rysig, men elter naturen. Med hvad sött våldför man så en medmenniskas fri och rättigheter — eller upphöra alla lagar för och till en sjuk? Må man ej finna jemnförelser löjlig, om jag frågar: Hvad blefse af samhallet, om man på samma sätt utan vidare undersökning, utan betankande, blott derföre att han är sjuk och obehaglig för andra, bemaktigade sig hvarje annan bjelplöst sjuk och inkastade honom i arrest, obekymrad om hen der förgås af nöd och plågor? Eller om man, förgäten af all mensklighet, inhbommade alla fattige i tjufkistor för att undandölja deras smutsiga Sarfvor och deras uselhet för nerysvasa ögon och känslolösa bjertan, och tillät dem förgås af hard medfart och brist på allt! Till den grad har man dock våldfört de sinn ssjuke; till dess i våra dagar Pinel gjorde den upptäckten, som iåg vära sinnen och hjertlai så nära, att galungar,) som de vanligen dels förakiligen, de:s med afsky och rysning benämnas, äras sjuke, somlige botlige, andra ohjelplige, ulldeles som andra sjuke, och så my ket mera förtjent: af andras medlidande och hjelp, som de mer än andra sjuke äro ur stånd utt sörja för sig sJelf:a. Sverge gör härifrån icke något undantag, tvärtom har den sanna åsigten, den bättre andan här sednare än onerstädes i Europa gjort sig gällande. Men devia ligger i sakernas vanliga gång och orsaken återfinnes i lagen för hvarje lifrörelse i den Puropeiska bildningens organism. Vi befinne oss deruti vid perilerien, men den skapande, lifgifvande och bestämmande kraften utgår från bildvingens centrum, från dess hjerta, och rågra pulsslag behöfvas, innan den friska, hfvange blodvågen framtränger 1 den kalla extremitetess vasa minima. I äldre tider och ända till 1824 intogos vansinnige uti länslasaretten, ibland ock i serski!da 4 kistor. Men om redan dessa iurattningar voro i hög grad bristfälliga och oijenliga allt ntill våra dagar, (då äfven de blifvit betydligt or hättrade) så var och förblef de sinnessjukes tillstånd derstädes, om möjligt, än sämre än an12 sjukes, isynnerhet som läka:ne merendel: ielada allmänhetens tanklosa tro, att med dåam ingenting var att företaga. Öppnandet a tet nya kurhospitalet i Wadstena, såsom Engsröm kallar deti sin beskrifning, införd 1 it bandet af Sv. Läk. Sällskap. Handlingar, gÖö epok i vår Psychiatris historia, och är en gräns tinca emellan barbarism och humanitet. Dett swedde egentligen 1829. er Engström, sot redan gjort sig högt förtjent af den Svensk psychiatrien, yttrar sin tanka öfver de gamle au indragna hospitalerne sålunda: ,att sjuk der tillbringat sin tid, utan någon egentlig elle rationell, kanske ofta bård och högst menl behandling, hvadan sjukdomen djupt rotat si och ej sällan förstört hvarje gnista af mensk livhet och förstånd.v Och på ett annat ställ De fordna hospitalernas rysligheter hafva få et mesta försvunnit. Man hör ej mer — dd viostone aldrig som förr — dessa vilda skrär I och högsaslalande klasoliud och hädelser, so!