ar stonessjukxe, an som Helga OF ro oro le
Pu sarne annu göra, än såsom af djefvulen be- til
såsom i våra heliga skrifter, och denna
svarar ännu, synes det nig, en af
som ids störste författare i Psychiatrien, Hewn-
oh; än äter som bjelplöst förlorade, för s:m- di
;alet vadliga menniskor, af hvilken mening än- li
pa den store Frank var, och mångs ännu äro. j(s!
Bo handbegon blef derefter. I det moderna ä!
as allehanda inrättningar till förlu- äl
te,
One Oo
Huropa inna
Lise och vöjen, allehanda solida sufielser och !8
välvöre hetsanstslter för kroppsligen sjuke, för ti
lytte, för eucivade, och fattige, theatrar ochla-1S
saretier. bo deller och kurhus, spelhus och in-
validipsättringar Oc SS. Vs: innan man ens på-
tänkt något mi nskligt till skydd och bjelp för
sinnessjuke Öfvergifne och utstötte från sam
hallet, fiuvo se ströfra omkring, drifue af sina
själsfrätende furier, och sjelfva furier för andra.
andiligen f rskaffade dem tidens förfining och
nervösa fvkhoslighet, hvad hvarken fornuft el-
ter medlidsaechet förmått — tak öfver hufvu-
det Mer huru! Man företog sig att bemäkti-
ga ig deras personer, såsom ob hauglige och
för allmsvua ordningen farlige, man betog dem
dessas frbet och inneslöt dem i usla hålor,
hviika ej stilan voro sämre försedda och mera
sadlan tilsedda än boskapsstall. Köld, svalt,
o-nyegher, törst, nakeuhet, bojor, stryk och
vortur blefso jemte regellösa affecter och namn-
iosa själslidenden deras dagliga umgäugelse, de-
lade met cem deras nattliga förpestade halm-
läger. Målniogen är rysig, men elter naturen.
Med hvad sött våldför man så en medmenni-
skas fri och rättigheter — eller upphöra alla
lagar för och till en sjuk? Må man ej finna
jemnförelser löjlig, om jag frågar: Hvad blef-
se af samhallet, om man på samma sätt utan
vidare undersökning, utan betankande, blott
derföre att han är sjuk och obehaglig för an-
dra, bemaktigade sig hvarje annan bjelplöst sjuk
och inkastade honom i arrest, obekymrad om
hen der förgås af nöd och plågor? Eller om
man, förgäten af all mensklighet, inhbommade
alla fattige i tjufkistor för att undandölja deras
smutsiga Sarfvor och deras uselhet för nerysva-
sa ögon och känslolösa bjertan, och tillät dem
förgås af hard medfart och brist på allt! Till
den grad har man dock våldfört de sinn ssjuke;
till dess i våra dagar Pinel gjorde den upp-
täckten, som iåg vära sinnen och hjertlai så nä-
ra, att galungar,) som de vanligen dels för-
akiligen, de:s med afsky och rysning benämnas,
äras sjuke, somlige botlige, andra ohjelplige,
ulldeles som andra sjuke, och så my ket me-
ra förtjent: af andras medlidande och hjelp,
som de mer än andra sjuke äro ur stånd
utt sörja för sig sJelf:a. Sverge gör häri-
från icke något undantag, tvärtom har den san-
na åsigten, den bättre andan här sednare än
onerstädes i Europa gjort sig gällande. Men
devia ligger i sakernas vanliga gång och orsa-
ken återfinnes i lagen för hvarje lifrörelse i den
Puropeiska bildningens organism. Vi befinne
oss deruti vid perilerien, men den skapande,
lifgifvande och bestämmande kraften utgår från
bildvingens centrum, från dess hjerta, och rå-
gra pulsslag behöfvas, innan den friska, hfvan-
ge blodvågen framtränger 1 den kalla extremite-
tess vasa minima.
I äldre tider och ända till 1824 intogos van-
sinnige uti länslasaretten, ibland ock i serski!da
4 kistor. Men om redan dessa iurattningar
voro i hög grad bristfälliga och oijenliga allt
ntill våra dagar, (då äfven de blifvit betydligt
or hättrade) så var och förblef de sinnessjukes
tillstånd derstädes, om möjligt, än sämre än an-
12 sjukes, isynnerhet som läka:ne merendel:
ielada allmänhetens tanklosa tro, att med då-
am ingenting var att företaga. Öppnandet a
tet nya kurhospitalet i Wadstena, såsom Eng-
sröm kallar deti sin beskrifning, införd 1 it
bandet af Sv. Läk. Sällskap. Handlingar, gÖö
epok i vår Psychiatris historia, och är en gräns
tinca emellan barbarism och humanitet. Dett
swedde egentligen 1829. er Engström, sot
redan gjort sig högt förtjent af den Svensk
psychiatrien, yttrar sin tanka öfver de gamle
au indragna hospitalerne sålunda: ,att sjuk
der tillbringat sin tid, utan någon egentlig elle
rationell, kanske ofta bård och högst menl
behandling, hvadan sjukdomen djupt rotat si
och ej sällan förstört hvarje gnista af mensk
livhet och förstånd.v Och på ett annat ställ
De fordna hospitalernas rysligheter hafva få
et mesta försvunnit. Man hör ej mer — dd
viostone aldrig som förr — dessa vilda skrär
I och högsaslalande klasoliud och hädelser, so!