rande heders ledamot, och sedan att den hedersle-
Stats sekreteraren Hr Vv.
dorff, en man, som aldrg aflast något p:of af
kunskap i teknologien, men destomera :jort sig
känd såsom en af dessa andefa tiga orgauisatö-
damo:en är
rer, hvilka bearbeta samhället med passare och
lineal, och tro sig kuuna omsluta menskliga
faheten med en geometrisk spindelväf — Indu-
stiföreningen alltså har blifvit ett experimental
fält för Hr v. Hartmansdorffs retograda statsasigt,
och vi torde utan oiättvisa kunna autaga att
denna hans asigt är den surdeg, som sali egois-
men i jäsning, och frambragt förru.inelsens
produkt, naringstvånget.
Det bör då icke mer förundra a!lminhe-
ten att höra, det Industiiforeningen i sin tid-
skrift upptagit och forsvarat skråvaseudet och
allt annat nävingstvång, och vwanske skall man
icke heller finna det besynnerligt att detta för-
svar blifvit eu det mest oskickliga, det mest barns-
liga, som ulläfventyrs allt hittils r vor et fram
kläckt. et är likväl vår skyldighet att redo-
go a för denna barnoslighet och att även yttra oss
om densamma, emedan vi i recensione ne öfver
KommersKollegii förslager till väringsförfattvin-
gar, råkat derom afgitva ett löfte, som wvisserli-
gen tillkom i den förutsättning, att Industrifor-
föreningen, hvars benigenhet för skråväsendet
icke var någon hemlighet, skulle vara mäktig
att producera ett värdigare ämne för kritiken,
men som likväl måste uppfyllas.
Till en början måste vi berätta, att Industri-
förevingen ansett sig befogad att lemna en o-
pinionsyttr.ng ofver KommersKollegii förlidet år!
afgifna och till trycket befordrade, samt i detta
blad (Sept. och Okt. förl. år) recenserade forslag till
Slöjdeforordning. För att tillvägabringa denna
oponionsyttring hafva en del föreningens leda-:
möter i hufvudstaden hållit åtskilliga samman-
träden, hvarunder förslaget bhfvit läst och nöd-
torfteligen debatteradt, samt sedan åt eu kom
mitE uppdragit att sammanfatta de särskilda om-
dömena. GUenuna kommitåsledamöter hafva varit
Hr Aug. v. Hartmansdoiff ordförande, C. MM.
Arrhevius. M. Grapengiesser, 1. Helsingius, L.
P. Ihrmark, G. Klemiving, P. Lsgerhjem, L.
Lamm, J. B. Liadroth, A. Oielberg, G.
Scheu z, föreningens sekreterare, V. Sjoberg.
princhorn, P. G. Welin. Det opus dessa
berrar utarbetat måste altså galla såsom Indu-
stiföreningens opinion, utan alt vi vilja ansva-
ra derför att pluralitetens mening bifvit efier
riktiga grunder för dess urs:iljande uppfartad.
Dernäst må märkas, att Industri Kvmmitcen
icke t ott sig böra granska förslaget i recen
sionsform, d. v. s. yttra sim opinou för eller
emot hvarje af Kollegum föreslaget stadgande,
utan funnit bäst att gå sin egen våg, alldeles
så, som Kellgren rekommenderar för dem sam
vilja taga det stora tyska språnget (.
Olyckhgtvis måste vi afsäga oss en dylik fri-
het och låta oss behaga att till en början följa
Industriföreningens kommitte på hala ne för att
skåda hur gamma folk leker barn.
Industrifö eningen börjar med en inledning,
som athandlar 3 frågor, nemlgen: om och i
hvad mån skilnad bör göras mellan landtmsnna-
och stadsmannanäringar? MHvilka ordningar böra
gälla för nåvingar, som äro for land och stad
gemensamma? Hvilka ordningar böra gälla för
stadsmannanäringar serskildt? — Af dessa frågor
besvaras blott den första och det med ja. Det-
ta ja grundar sig derpå, att vissa näringar ej kun-
na med framgång drifvas i städerna, andra ej
med framgång å landet, Här får således
veta, att tegel, alun, m. m. ej kan med fr-m-
gång tillverkas i stad och att detj går an att tryc-
ka med sten å landet. Sådant är rätt kuriost;
man skulle eljest tro, att der en naring dr fves
med förmån eller vinst, der drvifves hon ock
med framgång Emellertid är det roligt och bor
serskildt anmärkas, alt Industriföreningen un-
dat skilnaden emellan stads- och landunanna-
näring, icke på något privilegium, utan på sjelf
vs vilkoren för näringarnes bedrivande med fram-
gång, samt att föreningen alltså på f rhand för-
klarat, att all föreskrift för en närings bedrifvan-
de på ett visst bestämdt ställe är en galenskap.
Sedan nu inledningen bejakat, alt det ar
skilnad emellan landt- och stadsmanuanäring
(hvilken i parentes sagdt ej är serdeles märk-
bar i vissa af våra småstäder), så kommer for-
emmngen till frågan om städer behöfvas. Pretta
tyckes väl vara att nkasta jästen i ugnen,, men
må så mycket hellre passera, som älven d-nna
fråga blifvit lyckligen och med ja besvarad, pri-
saa vare föreningens pluraltet, som icke beslöt
att städerne skulle rifvas. Om lösarn nu vill
veta hva:före städer hehöfvas, sa är det derföre
oo Pr LE JA
Hartimaaos- :
decnas henägenhet att
stader ech der uppbhlomStrat, I
sådane når jorden i en förut oupptagen trakt vi
börjar oclas., Man kan tinka hvad föreningen de
blifvit storögd öfver denna uppliäckt. Skada att en
ett så djup nnigt samfund icke gatt ett steg län- el
ge och blott uppkastat den frågan, hvarest stä- tri
derna hastigast uppbl.mstrat: under trihet eller im
under tvång? Det är emellertid glädjande att be
hufvudfrågan blifvit lyckl gen afejord, till be- el
kräftelse på hvad euhvar i sin barndom las t). ide
Sedan föreningen nu antagit att s aderne äga h
ett slags naturnödvändighet i handelas och slöj-sk
ja Matt Uv NjBBSe
städer, så frågar h
kommitteen vidare, om städer kunna bestå I
. - - . i
utin fö faltningar och förnviner, som sam m
minhåls och ordna näring irae, Oo h som)s5
bygga
åt deras idkare breda en vinst hvar g- nom d
städernas styrelse och allmän: unrä Unasar in
kunna underhå as, och denna fråga besvarar !d
kommitiesa mel nn ;, men öfverlåter valbetävkt i
bevisuiogen åt Kommersekollegium, hv:rs förslag a
föreningen hä cterar. Formodligen har för nin jo
gen funuit att det skulle falla sig för mycket stö- ih
tande, att på ett och samma ställe fiana först
stadernas vvillzorliga uppkomst gnom handel fl
och slöjder, autagen såsom ett axiom, och se- ik
dan deras best nd sasom beroende af förfa tningar is
som åt haudel och slöj er bereda vims:, men fören:s g
foljande fråga förklarar denna cirkel. Dealyder så:
Äro siäderna af der vt för landet, att t
i . - i -
jlandi man: ee. bör underkasta sig inskränk- I
ningar och försakels:r genom dem 1 vissa
hänrseenden Ör att vinna i andrai och t det 4
hela? Foreningen säger, att man ej kan an-!
taga de föregående frsgorne utan att antaga
äfven den sista. och öfverlåter resten åt Kom-
mers kollegium.
Alltså bor först skilnad göras mellan landt- :
och stadsmaunanäring, emedan man har både :
land och stad: dernäst måste man bygga städer för
att få slöjd och handel, och sedan måste man :
bereda vivst åt slojd och handel för att få stä-
der, och slutligen bör landtmannen underkasta
sig f rsakelser for att — få cirkeln fullkoml g.
:Jeruäst kommer i ordningen att bestämmas,
hvilken slöjtl och hvilken handel bör få id-
kas å landet, d. wv. s. hvilken slöjt och han-
del bör få vikas i stad. Detta är ingen cir-
kel; läsaren hehöfver blott erinra sig att foren. re-
dan antagit: 1:0 att det måste vara skilnad mel-
lan stads- och landtimannanäringar och 2:0o att
städer äro nodvändiga, hvilket naturligvis icke
gäller om handel och slöjd: dessa sednare må-
ste derföre åtnöjas med den plats foresingeh kan
nana for godt att anvisa dem, — I detta styc-
ke har f ren. gjoct skilnad mellan haadtverk
och fabrik. Med den seduare forstår för n. så-
dane )slbjdanstalter, som begagna machiverier i
storre omfång, samt flera arbetares färdigbet i
oika sl jder, och hufvudsakligen tillverka i
stor mangi samt för verldsbandeln, och hvilka
vanligen foru:satta större kapitaler, och for till-
verkningen särskildt anlagda eller utes!utande
inredda byggnader. Olriga slojdanstalter äro
handtverk, så vida idkarn ej tar sina verktyg
med sig och utfvar sitt handtverk hemma hos
kunden; då är det bara gerni.g och icke handt-
verk. Och fer att nu komma till foren:s svar
på sina frågor, så må 1) inga handtverka-
re alls finnas på landet; 2) Af gerningsmän en-
dast Glasmästare, murare, skomakare, skrådda-
re och smeder, (stolar, bord, åkerredskap och
allt annat bohag måste hemtas från staden; 3)
Af fabriker får tinnas en hel hop, ända till och
med porslinsfabriker, nålabriker, sockerfabriker,
vaddfabdriker, glassliperier, machinverkstäder fa-
briker för lerkärl, somicke tillh ra kakelugnsmava-
reyrket. F reningen har således hugna: landet me!
åtskill ga fabriksyrken, som natul gen tillh ra
st iderne, t. e porslinsfabrixer, sockerrafliaaderier,
trädarbetens tillverkning med machinerie och d.
som otvitvelaktigt tilihora stäterna elier des:
nå: maste grauskap. Vi kuuna dertill ej finn:
annat skäl, än att föreningens ledamöter, elle
de som dela deras intres-en, äro ägare af dylik
f.briker på landet. — Att diifva finsmide elle
förfärdiga åtskilliga tradvaror utan machineri, tyc
kes vara alldeles natuliga slöjder landet
men förmodligen hafva föreningens fabrikanter e
för
ansett mödan vardt attreklamera dem, utan ä :elino
digt lemnat dem ät fören:ns handtverkare. — Hva
sjöfarten betreffar, har fören. medgifvit, attlandt
manen bör få färdas till sjos emellan hamnar
ne på landet, samt emellan dessa och staden
men icke mellan stad och stad, hvilket blott e
stads skeppa:e kan göra. Man tror ait förer
kommit till detta beslut från jemförelsen emel
fon
2) Kommiitcen hade tjenligen kunnat erinra, a
a 32 cisam clälla hand