rande heders ledamot, och sedan att den hedersleStats sekreteraren Hr Vv. dorff, en man, som aldrg aflast något p:of af kunskap i teknologien, men destomera :jort sig känd såsom en af dessa andefa tiga orgauisatödamo:en är rer, hvilka bearbeta samhället med passare och lineal, och tro sig kuuna omsluta menskliga faheten med en geometrisk spindelväf — Industiföreningen alltså har blifvit ett experimental fält för Hr v. Hartmansdorffs retograda statsasigt, och vi torde utan oiättvisa kunna autaga att denna hans asigt är den surdeg, som sali egoismen i jäsning, och frambragt förru.inelsens produkt, naringstvånget. Det bör då icke mer förundra a!lminheten att höra, det Industiiforeningen i sin tidskrift upptagit och forsvarat skråvaseudet och allt annat nävingstvång, och vwanske skall man icke heller finna det besynnerligt att detta försvar blifvit eu det mest oskickliga, det mest barnsliga, som ulläfventyrs allt hittils r vor et fram kläckt. et är likväl vår skyldighet att redogo a för denna barnoslighet och att även yttra oss om densamma, emedan vi i recensione ne öfver KommersKollegii förslager till väringsförfattvingar, råkat derom afgitva ett löfte, som wvisserligen tillkom i den förutsättning, att Industriforföreningen, hvars benigenhet för skråväsendet icke var någon hemlighet, skulle vara mäktig att producera ett värdigare ämne för kritiken, men som likväl måste uppfyllas. Till en början måste vi berätta, att Industriförevingen ansett sig befogad att lemna en opinionsyttr.ng ofver KommersKollegii förlidet år! afgifna och till trycket befordrade, samt i detta blad (Sept. och Okt. förl. år) recenserade forslag till Slöjdeforordning. För att tillvägabringa denna oponionsyttring hafva en del föreningens leda-: möter i hufvudstaden hållit åtskilliga sammanträden, hvarunder förslaget bhfvit läst och nödtorfteligen debatteradt, samt sedan åt eu kom mitE uppdragit att sammanfatta de särskilda omdömena. GUenuna kommitåsledamöter hafva varit Hr Aug. v. Hartmansdoiff ordförande, C. MM. Arrhevius. M. Grapengiesser, 1. Helsingius, L. P. Ihrmark, G. Klemiving, P. Lsgerhjem, L. Lamm, J. B. Liadroth, A. Oielberg, G. Scheu z, föreningens sekreterare, V. Sjoberg. princhorn, P. G. Welin. Det opus dessa berrar utarbetat måste altså galla såsom Industiföreningens opinion, utan alt vi vilja ansvara derför att pluralitetens mening bifvit efier riktiga grunder för dess urs:iljande uppfartad. Dernäst må märkas, att Industri Kvmmitcen icke t ott sig böra granska förslaget i recen sionsform, d. v. s. yttra sim opinou för eller emot hvarje af Kollegum föreslaget stadgande, utan funnit bäst att gå sin egen våg, alldeles så, som Kellgren rekommenderar för dem sam vilja taga det stora tyska språnget (. Olyckhgtvis måste vi afsäga oss en dylik frihet och låta oss behaga att till en början följa Industriföreningens kommitte på hala ne för att skåda hur gamma folk leker barn. Industrifö eningen börjar med en inledning, som athandlar 3 frågor, nemlgen: om och i hvad mån skilnad bör göras mellan landtmsnnaoch stadsmannanäringar? MHvilka ordningar böra gälla för nåvingar, som äro for land och stad gemensamma? Hvilka ordningar böra gälla för stadsmannanäringar serskildt? — Af dessa frågor besvaras blott den första och det med ja. Detta ja grundar sig derpå, att vissa näringar ej kunna med framgång drifvas i städerna, andra ej med framgång å landet, Här får således veta, att tegel, alun, m. m. ej kan med fr-mgång tillverkas i stad och att detj går an att trycka med sten å landet. Sådant är rätt kuriost; man skulle eljest tro, att der en naring dr fves med förmån eller vinst, der drvifves hon ock med framgång Emellertid är det roligt och bor serskildt anmärkas, alt Industriföreningen undat skilnaden emellan stadsoch landunannanäring, icke på något privilegium, utan på sjelf vs vilkoren för näringarnes bedrivande med framgång, samt att föreningen alltså på f rhand förklarat, att all föreskrift för en närings bedrifvande på ett visst bestämdt ställe är en galenskap. Sedan nu inledningen bejakat, alt det ar skilnad emellan landtoch stadsmanuanäring (hvilken i parentes sagdt ej är serdeles märkbar i vissa af våra småstäder), så kommer foremmngen till frågan om städer behöfvas. Pretta tyckes väl vara att nkasta jästen i ugnen,, men må så mycket hellre passera, som älven d-nna fråga blifvit lyckligen och med ja besvarad, prisaa vare föreningens pluraltet, som icke beslöt att städerne skulle rifvas. Om lösarn nu vill veta hva:före städer hehöfvas, sa är det derföre oo Pr LE JA Hartimaaos: decnas henägenhet att stader ech der uppbhlomStrat, I sådane når jorden i en förut oupptagen trakt vi börjar oclas., Man kan tinka hvad föreningen de blifvit storögd öfver denna uppliäckt. Skada att en ett så djup nnigt samfund icke gatt ett steg länel ge och blott uppkastat den frågan, hvarest stätri derna hastigast uppbl.mstrat: under trihet eller im under tvång? Det är emellertid glädjande att be hufvudfrågan blifvit lyckl gen afejord, till beel kräftelse på hvad euhvar i sin barndom las t). ide Sedan föreningen nu antagit att s aderne äga h ett slags naturnödvändighet i handelas och slöj-sk ja Matt Uv NjBBSe städer, så frågar h kommitteen vidare, om städer kunna bestå I . . i utin fö faltningar och förnviner, som sam m minhåls och ordna näring irae, Oo h som)s5 bygga åt deras idkare breda en vinst hvar gnom d städernas styrelse och allmän: unrä Unasar in kunna underhå as, och denna fråga besvarar !d kommitiesa mel nn ;, men öfverlåter valbetävkt i bevisuiogen åt Kommersekollegium, hv:rs förslag a föreningen hä cterar. Formodligen har för nin jo gen funuit att det skulle falla sig för mycket stöih tande, att på ett och samma ställe fiana först stadernas vvillzorliga uppkomst gnom handel fl och slöjder, autagen såsom ett axiom, och seik dan deras best nd sasom beroende af förfa tningar is som åt haudel och slöj er bereda vims:, men fören:s g foljande fråga förklarar denna cirkel. Dealyder så: Äro siäderna af der vt för landet, att t i . i jlandi man: ee. bör underkasta sig inskränkI ningar och försakels:r genom dem 1 vissa hänrseenden Ör att vinna i andrai och t det 4 hela? Foreningen säger, att man ej kan an-! taga de föregående frsgorne utan att antaga äfven den sista. och öfverlåter resten åt Kommers kollegium. Alltså bor först skilnad göras mellan landt: och stadsmaunanäring, emedan man har både : land och stad: dernäst måste man bygga städer för att få slöjd och handel, och sedan måste man : bereda vivst åt slojd och handel för att få städer, och slutligen bör landtmannen underkasta sig f rsakelser for att — få cirkeln fullkoml g. :Jeruäst kommer i ordningen att bestämmas, hvilken slöjtl och hvilken handel bör få idkas å landet, d. wv. s. hvilken slöjt och handel bör få vikas i stad. Detta är ingen cirkel; läsaren hehöfver blott erinra sig att foren. redan antagit: 1:0 att det måste vara skilnad mellan stadsoch landtimannanäringar och 2:0o att städer äro nodvändiga, hvilket naturligvis icke gäller om handel och slöjd: dessa sednare måste derföre åtnöjas med den plats foresingeh kan nana for godt att anvisa dem, — I detta stycke har f ren. gjoct skilnad mellan haadtverk och fabrik. Med den seduare forstår för n. sådane )slbjdanstalter, som begagna machiverier i storre omfång, samt flera arbetares färdigbet i oika sl jder, och hufvudsakligen tillverka i stor mangi samt för verldsbandeln, och hvilka vanligen foru:satta större kapitaler, och for tillverkningen särskildt anlagda eller utes!utande inredda byggnader. Olriga slojdanstalter äro handtverk, så vida idkarn ej tar sina verktyg med sig och utfvar sitt handtverk hemma hos kunden; då är det bara gerni.g och icke handtverk. Och fer att nu komma till foren:s svar på sina frågor, så må 1) inga handtverkare alls finnas på landet; 2) Af gerningsmän endast Glasmästare, murare, skomakare, skråddare och smeder, (stolar, bord, åkerredskap och allt annat bohag måste hemtas från staden; 3) Af fabriker får tinnas en hel hop, ända till och med porslinsfabriker, nålabriker, sockerfabriker, vaddfabdriker, glassliperier, machinverkstäder fabriker för lerkärl, somicke tillh ra kakelugnsmavareyrket. F reningen har således hugna: landet me! åtskill ga fabriksyrken, som natul gen tillh ra st iderne, t. e porslinsfabrixer, sockerrafliaaderier, trädarbetens tillverkning med machinerie och d. som otvitvelaktigt tilihora stäterna elier des: nå: maste grauskap. Vi kuuna dertill ej finn: annat skäl, än att föreningens ledamöter, elle de som dela deras intres-en, äro ägare af dylik f.briker på landet. — Att diifva finsmide elle förfärdiga åtskilliga tradvaror utan machineri, tyc kes vara alldeles natuliga slöjder landet men förmodligen hafva föreningens fabrikanter e för ansett mödan vardt attreklamera dem, utan ä :elino digt lemnat dem ät fören:ns handtverkare. — Hva sjöfarten betreffar, har fören. medgifvit, attlandt manen bör få färdas till sjos emellan hamnar ne på landet, samt emellan dessa och staden men icke mellan stad och stad, hvilket blott e stads skeppa:e kan göra. Man tror ait förer kommit till detta beslut från jemförelsen emel fon 2) Kommiitcen hade tjenligen kunnat erinra, a a 32 cisam clälla hand