RR nn
yttring i så uppenbart anti-österrikisk anda.
Detta är ett erkännande, som jag är lycklig att i
dag få lemna såsom en gärd åt Milanos inne-
vånare. I
Några minuter hade förlupit under detta ty -
sta åskådande, då allmänna uppmärksamheten
plötsligen vändes mot en balkong, som befanns
placerad till vänster om oss något högre upp,(
och på hvilken flera personvager nu visade sig,
af hvilka en, klädd i uniform, höll en pappers-
rulla ati handen. Tystnaden blef ännu djupare.
Den allmänna väntan var stegrad till sitt yttersta. :
Och då utroparen nu med en i början icke all- 17
deles säker röst började uppläsa domarna, skul-(
le man trott, att hvar och en af åskådarne haft
bland oss en bror, en frände, en vän, hvars
beklagansvärda öde han äntligen skulle förnim
ma. Knappt hade man hört dessa ord: Ma
con somma clemenza di sua maestå la pecna
capitale e stata commutata pet conte Gon-
falonieri in quella del carcere duro wn vita
nella fortezza di Soielberg, (ull följe af H.
M:ts outtömliga mildhet har dödsstraffet etc.n)
kvappt, säger jag, hade man hört dessa ord,
förrän ett plötsligt mummel, ett allmänt, ener-
giskt och uthållande sorl tillkännagaf, hwviken
vidrig verkan denna akt af den suveräna mild-
heten gjorde på mängden. Allas ögon fästades
på Gonfalonieri, liksom för att egna henom en
gård af medlidande och förtrytelse öfver hans
öde. Då ordningen kom till mig, och man er-
for, att äfven jag för lifstiden var dömd till
Sprelbeag, lät ett nytt utrop höra sig, och flera
qvinnoröster utropade mångfaldiga gånger: Po-l
rvero giovine! . . povero giovine! (stackars
yvgliog!) Medlidsam : a ord, som gingo mig)
djupt till hjertat, så mycket mer som de en-
dast ännu lifligare påminde mig om de dyrbara
vänners ängslan och förtviflan, hvilkas bilder
jag hittills sökt i detta kritiska ogonblick förja-
ga ur mitt sinne, af fruktan att annars icke va-
ra herre öfver min rörelse.
I Det inträdde nu en minut, under bvilken
Gonfalonieri, den jag aldrig förlorade ur sigte,
hopslöt sina ögon, lutande hufvudet mot sitt;
bröst ... En skälfoimg genomfor mig. Jag!
såg icke, tänkte icke mer på något annat än j
honom, hans smärtsamma tillstånd och den möj-
liga händelsen, att man skulle anse hans van-j
makt för nedslagenhet och modlöshet. ,Federi-
go, Federigo! sade jag till honom, fatti ani-
mo! (fatta mod!) Det är endast en dom qvar
att läsa; ännu några ögonblick, och allt är slut.n !
Han upplyfte åter mödosamt hufvudet och vän-
de mot mig sitt 1 kallsvett alldeles badande an-
I sigte: Jag trodde nästan jag skulle bli sjuk,,
I svarade han med svag röst, men med Guds!
-
hjelp skall jag nog också kunna gå tillbaka.n ;
0, från hvilken ryslig tyngd jag kände mitt bjer-
ta lättadt! Segern, ty en seger var det att icke;
bli till ett åtlöje för våra ovänner, syntes oss!
Inu mera säker än någonsin, och en stråle afj
I glädje kunde ännu i detta svåra ögonblick ge-
I nomflyga min själ.
Domarna voro upplästa; menniskomassan, allt
2 mer och mer påträngande, allt mer och mer
, otålig att komma oss närmare, skulle slutat med
latt drifva undan de utplanterade trupperna, så
framt man velat framhärda i att låta oss stå der
loch förevisas så långe som kommittcen befallt;
polisen, orolig öfver dessa yttringar från folkets
sida af intresse för oss, tog derför på sig att
låta oss stiga ned från skampålen några minu-
ter före den bestämda tiden. Fångknektarne
löste oss således från muren, och vi begåfvo oss
tlned i samma ordving som vi uppstigit; och det
Ivar icke utan att folket, hos hvilket instinkten
tl om det rätta, i sådana förhållanden som detta,
s gäller mer än opinionen i de högre klassernas
salonger, lät höra i den momang, då Gonfalo-
, Ilonieri försvann, en af dessa långa suckar, som
bevisade, att den nogsamt visste beklaga en mans
g öde, som uppoffrat sig för sitt fädernesland.
I Kedjorna, med hvilka man belastat våra händer
och ben, gjorde våra rörelser så svåra och mö-
dosamma, att jag aldrig förstått, hur min arma
vän, i det tillsiånd af kroppslig svaghet, hvari
han befann sig, verkligen kunde komma ner
utan att falla omkull. Försynen, som icke till-
fåter den ondskefulla att ständigt triumfera i si-
na planer, ville icke, att Gonfalonieris oförsonli-
ge fiende skulle njuta af en sådan seger.
Nere på trappan stannade Gonfalonieri, för
att hemta andan. Stumma betraktade vi der
hvarandra; och våra blickar, vårt omarkliga små-
leende uttalade bättre än ord och utrop den
glädje, vi inbördes hyste, att hafva som segrare
utgått ur detta hårda prof.
AP bg Kg bs
mL ee -
URXx 7 IV mm Mu 3
1 ge BE ga