sina kedjor skramla; wastlllld, 2000 SES
dem långsamt med sig; Borsieri bar sig ovigt!.
åt med fötterna och höll på a!t ramla öfverän-
da med buller och dån; derefter kommo vi i!
vår ordning, gående tätt slutna intill hvarandra,
på det min vän battre skulle kunna stödja sig
på mig. En gendarm erbjöd sig alt bjelpa
homom, men Gonfalonieri afslog hans tillbud.
nJag skall nog,, — sade han sakta till mig, l!l
— jag orkar allt fram. Vi gingo stegl!
för steg ner för stentrappan, der man redan
tydligare urskiljde det imposanta gnyt af den I!
utanför väntande folkmassan. Till höger och !
Å
l
4
venster om oss i trapporna, i portgången såg
man redan fullt med embetmän, officerare af
alla grader och vapen, till och med fruntim- :
mer, som på ett eller annat sätt skaffat sig den
synnerliga ynnesten att få vara de första till att
beskåda de arma offren för en oinskränkt
styrelse. Se der är Gonfealonieri! der är Gon-
falonieri! utropades rundtomkring oss. Min
Gud, hvad han är blek! Och belt ängslig, ka-,
stade jag i detsamma min blick på hans ansigte,
darrande för att der upptäcka något förebud till
en nervattack, men ban lugnade mig med en.
blick, ett sakta ord och en tryckning af sin I
arm. Den der, som ledsagar honom,) — sade
en vacker dame till en af sina grannar, — vär I
den unga Fransosen Vi Sugnora! intöll jag.
ock gjorde en lätt bugning med hufvudet, som
kom den sköna, till hvilken denna helsving var.
addresserad, att helt förfårad spritta till, liksom
hade hon fruktst att bli anklagad för att vara
bekant med en brottsling sådan som jag.
Det ungerska infanteriet bildade en hay, bi-
trädd af hussarer, hvilka med möda förmådde
tillbakahålla folkmassan, som trängde sig fram
på vår sida, alit eftersom ropet: se der äro de!
I der äro de!v flög från mun till mun. Det var
len sådan förfärlig rörelse, att den trånga passa-
gem vi hade att vandra fram till skampålen väl
tio gånger var nära att afbrytas och fyllas med
folk. Hussarerne vände då sina hästar bakut, mot
de första lederna af massan, vräkte folket huller I
om buller, trampade ner en mängd, och tusen.
genomträngande röster höjde sig från alla kanter. :
Hur är det med dig? — frågade jag Gonfalo-
nieri mer är en gång i detta rysliga tumult, —!
vill du att vi skole stanna och hema andan ett:
ögonblick? — ,Yej, nej!) — svarade han —
låt oss gå på! gjorde jag ett uppehåll, skulle?
jag kanske snarare duka under, — Nå så låt oss
gål utropade jag efter honom, men min fruk-
tan för att ett tu tre se honom afsvimma ste-
grades till den grad, att jag knappt tordes an-
Idas. nÅnnu några steg!v — hviskade jag till
honom —och vi äro framme vid schavotten.
j Denna var uppförd emot palatsets mur. Dala-
i vicini och Borsieri klefvo redan upp för den
höga stegen af den trånga trappan, som ledde
dit och hvilken tillät endast en i sender att
stiga upp. Knappt hade de med sina hufvuden
nått några fot upp öfver massan, förran ett sll-
mänt utrop lät fornimma sig, efterträdt nästan
lika hastigt af en fullkomlig tystnad. Inom tio minu-
ter voro de uppe på schavotten, der de motto-
gos af en fåmgknekt, som fästade dem med ryggarna
vända emot muren och ansigtena mot folket, vid stora
ljernringar, inslagna i stenarna med korta mel-
llanrum. Castillia och Tonnelli stego derefter
lupp. Nu är ordningen hos er! yttrade med
i förakthg ton en ungersk grenadierkapten till
Gonfalonieri. Jag ljungade på den tilltalande
, Jett stolt ögonkast, hvarpå jag släppte grefvens
larm och ärnade stiga upp före hovom, då jag
i detsamma märkte på muskelspelet i hans an-
Iletsdrag, hvilka ansträngningar han gjorde för att
.! hålla sig uppe på benen, och derföre hviska-
I de helt tyst till honom: Stig upp, du först!
Istig på utan fruktan! Jag skall vara tillreds
II bakom dig för att understödja dig. Han be-
I gaf sig åstad, men vid hvart steg höllo benen
å att falla tillsamman under honom, hans an-
I
)
dedrägt blef allt mera kort och tung, och jag
frågade mig sjelf i en dödlig ängslan: , Skall
I han kunna orka ända upp?
Så fort han blef synlig för mängden, hörde
I man fån alla håll: Gonfalonieri, Gonfalonieril
-I men allt vardt åter genast tyst. Fa cuorel
- I (fatta mod!) — sade jag till honom i det jag
4
i
5
r
r
n tog plats bredvid honom, — och hvila nu dir
aiarm på min! Det svåraste är nu förbi.n — Jag
s hoppas det!s — svarade han; — ,är jag myc-
alket blek? — Nej, åhnej! allt skall gå bra.
Jag vände nu mina blickar åt den öppna plat-
hi sen och de angränsande gatorna, der manm ickt
ir! upptäckte annat än tusentals mot oss riktad
di hufvuden, under det alla fönster i de tillstötan
dn or 7