med elt mildt Ulllytk, 2 500 a OO
till sig, — kom ihåg denna vers hos en af
våra största skalder:
v
P
,Vanära brottet gör, men ej schavotten. i
Vi få underkasta oss, hvad vi icke kunna l,,
förekomma, och låt oss i våra fjestrar visa oss!
lika lugna och värdiga, som vi skulle visat oss, !f
: fall vi måst gå till afrättning . .. Men ack, 4
bur skell jag stå ut med detta? Om jag dåna-y
de bort i hela allmänhetens åsyn!... Hvad y
man skulle njuta af denna min ofrivilliga svag-n
het, hur man för folket skulle utmåla det så- a
som ett bevis på nedslagenhet eller feghet!r
Förstår du, Alessandro mio, hvad det är somjs
ängslar mig i själen? ... Hur skulle det icke
göra mig tröstlös, i fall man finge anledning att!g
tvifla om mitt moraliska mod! om min fullkom- fi;
bga resignation! Folket dömer endzast efter (
hvad som synes; om det nu finge se mig blek- js
na, falla ibop! Man skulle säga: ,Se! han är: d
rädd, han darrar, den der Gonfalonieri! Hvad e
skulle han icke då gjort, om han måst gå till b
döden!, Och mitt namn skulle sålunda märkas a
med en flack, som alla deras vittnesbörd, hvil- e
ka känna mig, förgälves skulle söka utplåna! d
o
k
a
h
Hvilka nedriga och grofva smädelser och förtal
har man samlat öfver mitt hufvud! hvilka orim-
ligheter har man icke utspridt på min räkning!
Och ehuru man nu vet, att dessa förklenande
rykten endast varit en ärelös polismakts taktik, kb
skall likväl alltid något bli qvar i opinionen
hos så många lättrogna Milanesare . . - Ja,
jag tillstår det, om olyckan ville, att jag förlo- t
rade sansningen i alla dessas åsyn, skulle det:
vara för mitt hjerta ytterst påkostande. Ales- c
sandro, jag litar på dig, att du bevarar mig från e
en dyhk förödmjukelse; du skal! stödja och up-g
pehålla mig, är det icke så? Under de nära it
två år, jag varit gifven till pris åt Salviottis
tortyrer, har jag aldrig skänkt honom den gläd- c
jen att få se mig falla ur den fasthet och sjelf-lc
beherrskning, som jag föreskrifvit mig; hvarje g
öfverdrift, allt ordpråleri är mig förhatligt; men,
det värdiga uppförandet, det är mannen; ochin
om jag icke vore i stånd att iakttaga det nu ily
detta ögonblick, hvad skulle icke Salviotti få att!a
säga om mig, han som så afskyr mig? ... Låt 1
mig försöka ! — tillade han, i det han bjöd!j
ull att stiga upp på egen hand, — ,Ack, om
det blott berodde på min vilja att ge styrka 4
och hållning åt min kropp! men sjukdomen har 4
medtagit alla mina krafter . . Och han ha- 4
de knappt gjort ett par steg framåt, förrän han:
nödsakades fatta tag i en stol, för att icke fal- 1
12 omkull. a
Det var i denna belägenhet fångvaktaren,!l
som redan fulländat torfetten med Borsieri,
Castilla, Palavicini och Tonnelli, nu nalkades!s
grefven, med kedjor och klofvar i händerna. Sig-.a
nor conte,, — sade en af dem — tiden är in-i
ne; kommittcen har givit befallning att genast !1
föra de dömde till skampålen. — nJag är färdig:
— svarade Gonfalonieri och räckte fram sinaj;
händer, under det jag bakifrån stödde honoml
under armarna. Hvad? benen också? tillade
ban saktmodigt. Ja, signor conte, kedjan skail
fästas både vid benen och handlofven och tven-
ne hvarf lindas kring hfvet. — Fate pure!
(Gör så då!) sade min vän.
Nu är ordningen till er, signor Francese,
och sedan är allt färdigt, — Börja, när ni
vill!) — svarade jag, — men nej! vänta ännu
några sekunder!, Ty jag märkte i detsamma
någon oordning i min arma vän Gonfalonieris
klädsel och hår; jag skyndade att sätta äter i
lag hans toilett och ordna hans långa hår, som
lidandet i fängelsehvalfven hade grånat. Rörd
af min uppmärksamhet skakade han fjettrarna,
hvilka hindrade honom från att kasta sig i min
famn, och betraktade mig med en blick af så
mycken ömhet och erkänsla, att det gick mig
ända in i själen. Tiden skyndar; fort, signor
Francese! — På ögonblicket är jag till er
tjenst, men först låt mig ajustera mig litet!
Detta var gjordt på två sekunder, hvarefter kar-
larna grepo verket au med mig. Handklofvar-
na äro för trånga, — sade jag till en, som
trycktes vara anförare för truppen, — de göra
mig ondt. — Vi hafva inga flera till hands
för ögonblicket; — var svaret, -— natt söka
upp ett par vidare skulle taga för mycken tid,
och vi skola begifva oss af på minutea. Och
han aflägsnade sig, lemnande mig ett par klofvar
om nandlofven, efter hvilka jag sedan i lång tid
Har märken.
,Stöd dig på min arm! — sade jag till
Gonfalonieri, — frukta icke att jag skall bli