mig med en bockning, dörren öppnades och jag
inträdde i en hög och djup sal, hvars utseende
vid första anblicken hade något ganska högtid
bgt; jag upptäckte, att det var ett gammalt ka-
pell, som jag skulle trott vara ännu ämnadt för
firandet af kyrkans ceremonier, så framt icke
en ofantlig spis, der en dugtig brasa fladdrade,
och närvaron af en åtta, tio gendarmer hade lå-
tit mig förstå att man tvifvelsutan förvandlat det
till ett förmak, der de till döden dömde höllos
bevakade före exekutionen. Ett par sängar sto-
do här uppbäddade, den ena i ändan af rum-
met, den andra närmare spisen. Midt i rum
met befann sig ett rundt, groft arbetadt bord,
och derbredvid en uslig personage, som g-
mig ett tecken att jag skulle nalkas. Har ni
några nipper på er? frågade han mig. Känn
efter! svarade jag och lät bonom undersöka
mina fickor. Ni kan sätta er! — återiog han
efter att ha försäkrat sig om att jag ieke hade
på mig någon knif eller något annat vapen,
hvarmed jag skulle sjelf kunna taga lifvet af mig. —
Jag tyckte mera om att vandra opp och ner,
min rörelse var alltför våldsam för att tillåta
mig förblifva på ett och samma ställe . . . Jag
började promenera af och an förbi gendarmer-
na, som oaflatligt hade sina ögon fästade på mig.
Det var em lång, en dödande väntan. Uttröt
tad till själ och kropp ville jag just kasta mig
på en af sängarna, då bullret af dörrar, som
flögo opp och slogos till, af skyndsamma steg
och blandade, mångfalldiga röster ådrog sig vår
uppmärksamhet.
,Det är grefven! — ropade en poliskommis-
sarie i det han hastigt trädde in; — han kom:
mer straxt, äro sängarna i ordning? Dessa ord
genljudade i mitt inre; en plötslig skölfning ge-
nomfor hela min varelse; med ögonen fästade
på dörren, och i en ängslan, för hvilken all an-
nan tanke eller känsla försvann, väntade jag
Gonfalonieri, denna olyckskamrat som blifvi
mitt hjerta så kär. . . s -
En man insvept i sin kappa, af en resiig
statur, ett imponerande utseende, visade sig
jändtligen i dörren, stödd på tvenne gendarmer.
Krapt hade jag väl igenkänt honom, förrän jag
störtade mig emot honom och skiljde de båda
karlarna åt, hvilka hjelpte honom att gå. Det
är mig det tillhör att stödja dig!, utbrast jag i
det jag kärleksfullt slog min arm om lifvet på
bonom. Det var också hög tid, ty jag kände
hur han svimmade af, och jag måste med till-
hjelp af en gendarm föra honom sanslös bort
till den vid spisen uppbäddade tältsängen. Med
nästan en sons hela ömhet för en far bemöda-
de jag mig nu att gifva hans kropp en beqväm
ställving, lyfte jag opp hans hufvud och löste
hans kläder öfver bröstet, på det han måtte kun-
na andas friare, samt tog af hans halsduk föi
att låta honom utan tvång sueka utsin smärta.
Med en af hans händer 1 mina, orubblig vic
hans hufvudgärd, för att genast hämma de di
och då påkommande konvulsiviska ryckningarne
i hela hans kropp, vakade jag sålunda öfver er
man, den jag trodde himlen låtit mig här ner
lära känna, endast för att i dödsstunden nec
honom ingå ett af dessa heliga brödraskap
hvilka i dylika ögonblick skinka hjertat moc
och tröst genom hoppet att i en annan verld fi
för evigt njuta af denna oupplösliga förening
som på jorden blifvit beseglad genom samme:
martyrdöd.
Slutande en krets kring detta smärtans läger
afvaktade våra fångenskapskamrater, med tårar
ögonen och häpnad målad i anletsdragen, utgån:
gen af denna nervösa kris, under det makten
handtlangare, af hvilka rummet var uppfyldt
betraktade oss med dum förvåning, huru vi slö-
sade våra omsorger på den olyckliga, som lå
der, kämpande med plågorna - . - Småningon
började ändtligen spasmerna bli mindre täta
mindre våldsamma — —
Lyft upp mig litet !, sade han till mig me
en ton, som uttryckte på samma gång hans er
känsla och hans rörande förtroende till en per
son, på hvilken han, enligt hvad allt sade ho
nom, kunde för alltid rakna. Paroxysmen skul
le kanske förnya sig, i fall jag förblefve i hel
och hållet liggande ställning, och jag har beho