mig med en bockning, dörren öppnades och jag inträdde i en hög och djup sal, hvars utseende vid första anblicken hade något ganska högtid bgt; jag upptäckte, att det var ett gammalt kapell, som jag skulle trott vara ännu ämnadt för firandet af kyrkans ceremonier, så framt icke en ofantlig spis, der en dugtig brasa fladdrade, och närvaron af en åtta, tio gendarmer hade låtit mig förstå att man tvifvelsutan förvandlat det till ett förmak, der de till döden dömde höllos bevakade före exekutionen. Ett par sängar stodo här uppbäddade, den ena i ändan af rummet, den andra närmare spisen. Midt i rum met befann sig ett rundt, groft arbetadt bord, och derbredvid en uslig personage, som gmig ett tecken att jag skulle nalkas. Har ni några nipper på er? frågade han mig. Känn efter! svarade jag och lät bonom undersöka mina fickor. Ni kan sätta er! — återiog han efter att ha försäkrat sig om att jag ieke hade på mig någon knif eller något annat vapen, hvarmed jag skulle sjelf kunna taga lifvet af mig. — Jag tyckte mera om att vandra opp och ner, min rörelse var alltför våldsam för att tillåta mig förblifva på ett och samma ställe . . . Jag började promenera af och an förbi gendarmerna, som oaflatligt hade sina ögon fästade på mig. Det var em lång, en dödande väntan. Uttröt tad till själ och kropp ville jag just kasta mig på en af sängarna, då bullret af dörrar, som flögo opp och slogos till, af skyndsamma steg och blandade, mångfalldiga röster ådrog sig vår uppmärksamhet. ,Det är grefven! — ropade en poliskommissarie i det han hastigt trädde in; — han kom: mer straxt, äro sängarna i ordning? Dessa ord genljudade i mitt inre; en plötslig skölfning genomfor hela min varelse; med ögonen fästade på dörren, och i en ängslan, för hvilken all annan tanke eller känsla försvann, väntade jag Gonfalonieri, denna olyckskamrat som blifvi mitt hjerta så kär. . . s En man insvept i sin kappa, af en resiig statur, ett imponerande utseende, visade sig jändtligen i dörren, stödd på tvenne gendarmer. Krapt hade jag väl igenkänt honom, förrän jag störtade mig emot honom och skiljde de båda karlarna åt, hvilka hjelpte honom att gå. Det är mig det tillhör att stödja dig!, utbrast jag i det jag kärleksfullt slog min arm om lifvet på bonom. Det var också hög tid, ty jag kände hur han svimmade af, och jag måste med tillhjelp af en gendarm föra honom sanslös bort till den vid spisen uppbäddade tältsängen. Med nästan en sons hela ömhet för en far bemödade jag mig nu att gifva hans kropp en beqväm ställving, lyfte jag opp hans hufvud och löste hans kläder öfver bröstet, på det han måtte kunna andas friare, samt tog af hans halsduk föi att låta honom utan tvång sueka utsin smärta. Med en af hans händer 1 mina, orubblig vic hans hufvudgärd, för att genast hämma de di och då påkommande konvulsiviska ryckningarne i hela hans kropp, vakade jag sålunda öfver er man, den jag trodde himlen låtit mig här ner lära känna, endast för att i dödsstunden nec honom ingå ett af dessa heliga brödraskap hvilka i dylika ögonblick skinka hjertat moc och tröst genom hoppet att i en annan verld fi för evigt njuta af denna oupplösliga förening som på jorden blifvit beseglad genom samme: martyrdöd. Slutande en krets kring detta smärtans läger afvaktade våra fångenskapskamrater, med tårar ögonen och häpnad målad i anletsdragen, utgån: gen af denna nervösa kris, under det makten handtlangare, af hvilka rummet var uppfyldt betraktade oss med dum förvåning, huru vi slösade våra omsorger på den olyckliga, som lå der, kämpande med plågorna . Småningon började ändtligen spasmerna bli mindre täta mindre våldsamma — — Lyft upp mig litet !, sade han till mig me en ton, som uttryckte på samma gång hans er känsla och hans rörande förtroende till en per son, på hvilken han, enligt hvad allt sade ho nom, kunde för alltid rakna. Paroxysmen skul le kanske förnya sig, i fall jag förblefve i hel och hållet liggande ställning, och jag har beho