EN SCEN UR GREFVE GONFALONIERIS
LEFNAD.
M. Alexandre Andryane, under 10 års tid
en medfånge i Spielbergs fängelsekyffen till den
olycklige grefve Gonfalovieri, som, så skröpligt
behandlad af Julimonarkien, nu begifvit sig till
Belgien för att derstädes söka den gästfrihet,
som blifvit Franska folkets sympathier vägrad
att lemna honom, har helt nyligen i Paris pu-
blicerat sina memoirer, derur en af de sist an
lända tidningarna meddelar ett utdrag, hvilket,
utom det att det lemnar en skildring af den
ädle grefvens karakter i det måhända mest bety-
delsefulla ögonblick af hans lif, äfven i allmän-
het uti flera afseenden är af högsta intresse.
Vi lemna här utan alla reflexioner en öfversätt-
ning deraf åt våra läsare.
Nå, ni der!) — ropade fångvaktaren till gen-
darmerna, — kom hit! för ner den hår och
ledsaga honom till sin bestämmelse! En mängd
sbirrer skyndade fram med facklor i händerna
och följde mig ner ända till fängelsets portgång.
Der befann sig tillreds en temligen talrik trupp
fotsoldater jemte en poliskommissarie. Stig
upp, min herre!, sade denne sednare till mig,
i det han förde mig till ett väntande åkdon, på
hvilket han tog plats bredvid mig. Det var
en mörk och kylig natt. Vi färdades endast
helt långsamt, eskorterade af kavalleri, Hvart
skola vi fara? frågade jag min ledsagare. Han
svarade icke härpå. Dröjer det länge innan
vi komma fram?, Intet svar. Skall Castillia,
min kamrat. följa med efter? Samma tystnad;
mannen vände icke ens om hufvudet. Vårt
åkdon började nu rulla på litet fortare; vi voro
snart i staden, hvars ödsliga och tysta gator vi
foro hastigt igenom. Hvilken folkmängd skall
icke fylla dem om några timmar,, — sade jag
för mig sjelf, — då man kommer att föra mig
till afrättningen !
Efter några minuter anlände vi till porten af
en vidsträckt byggnad; det var domstolens pa-
lats. En hel mängd soldater bevakade dess in-
gångar. Man lät mig stiga af vagnen, och, un-
der eskort af flera gendarmer, med en fackla i
ena handen och geväret i den andra, fördes jag
nu opp och genomvandrade än stora salar, än
trånga korridorer, af hvilka den sista slutade med
en jernbeslagen dörr, utanför hvilken en post vak-
tade. Här tog den stumme kommissarien afsked a