EN SCEN UR GREFVE GONFALONIERIS LEFNAD. M. Alexandre Andryane, under 10 års tid en medfånge i Spielbergs fängelsekyffen till den olycklige grefve Gonfalovieri, som, så skröpligt behandlad af Julimonarkien, nu begifvit sig till Belgien för att derstädes söka den gästfrihet, som blifvit Franska folkets sympathier vägrad att lemna honom, har helt nyligen i Paris publicerat sina memoirer, derur en af de sist an lända tidningarna meddelar ett utdrag, hvilket, utom det att det lemnar en skildring af den ädle grefvens karakter i det måhända mest betydelsefulla ögonblick af hans lif, äfven i allmänhet uti flera afseenden är af högsta intresse. Vi lemna här utan alla reflexioner en öfversättning deraf åt våra läsare. Nå, ni der!) — ropade fångvaktaren till gendarmerna, — kom hit! för ner den hår och ledsaga honom till sin bestämmelse! En mängd sbirrer skyndade fram med facklor i händerna och följde mig ner ända till fängelsets portgång. Der befann sig tillreds en temligen talrik trupp fotsoldater jemte en poliskommissarie. Stig upp, min herre!, sade denne sednare till mig, i det han förde mig till ett väntande åkdon, på hvilket han tog plats bredvid mig. Det var en mörk och kylig natt. Vi färdades endast helt långsamt, eskorterade af kavalleri, Hvart skola vi fara? frågade jag min ledsagare. Han svarade icke härpå. Dröjer det länge innan vi komma fram?, Intet svar. Skall Castillia, min kamrat. följa med efter? Samma tystnad; mannen vände icke ens om hufvudet. Vårt åkdon började nu rulla på litet fortare; vi voro snart i staden, hvars ödsliga och tysta gator vi foro hastigt igenom. Hvilken folkmängd skall icke fylla dem om några timmar,, — sade jag för mig sjelf, — då man kommer att föra mig till afrättningen ! Efter några minuter anlände vi till porten af en vidsträckt byggnad; det var domstolens palats. En hel mängd soldater bevakade dess ingångar. Man lät mig stiga af vagnen, och, under eskort af flera gendarmer, med en fackla i ena handen och geväret i den andra, fördes jag nu opp och genomvandrade än stora salar, än trånga korridorer, af hvilka den sista slutade med en jernbeslagen dörr, utanför hvilken en post vaktade. Här tog den stumme kommissarien afsked a