sammankallande hvartannat år, och att man derföre sväfvar i en högst pinsam ovisshet om, på hvad sätt författningarne rörande provincial-ständernes införande skola förstås. Att sådan tolkning imedlertid måste vara möjlig, böra vi utan tvifvel med Professor David antaga, emedan det icke kan tänkas, att Konungen skulle vilja bryta sitt högtidligt gifna ord. Men liksom vi, och vi törs väl försäkra största delen af landets invånare lika med oss, icke kunna tänka oss en sådan tolkning, och derföre måste anse det önskligt, att regeringen, såsom Prof. David föreslagit, måtte offentligen yttra sig i detta afseende, lika så hade det säkerligen varit att foredraga att icke gripa till er slik tolkning, utan i stället sammankalla Ständerne, såsom folkets utbildade förstånd fattar förordningens ord: till sammankomst tvenne å! efter, sedan de sist varit samlade. Vi veta väl, alt man såsom skäl för att de icke sammankomma i år, anforer Konungens sjukdom och statsgöromålens deraf föranledda långa hvila; mer då regeringskollegierne icke hafva lidit af nåon annan sjukdom än den, som i alla fal är oskiljaktug från deras väsen, och de sålede: haft tillräcklig tid att bringa sakerna till nödvändig mognad, och IH. M. Konungen derjemte pu är så återställd till helsan, att han dagliger kan öfvervara truppernes mönstring och fler: timmar tager del i öfningarne på exercisfälten; så kan man icke fortänka folket, att det förmenar, att tiden väl medgifvit attierhålla H. M:s sanktion på de lagförslag och regerings-beslut, som skulle föreläggas ständerna vid deras förestående sammanträde. Om också den tolkning, man vill gifva åt förordningen om provincialständerne låt sig försvara, och icke vore lika sökt som den, hvarigenom man i bankoctroyen will förklara bort det lilla ordet der2genom, så kommer dock en sådan tolkning näppeligen att finna ingång hos folket. Det sunda vettet skall uppresa sig deremot, och det är att befara, att det moraliska förtroende, hvars bibehållande måste ligga regeringen så högt om hjertat, deraf skal! lida. Om det ock finnas de, som tro att man för dagen kan undvara detta förtroende, så borde de likväl betänka, att den tid kan komma, då man i högre grad än vanligt behöfver tillita det. Den tid kan komma förr än man tror, och när man di fordrar nya utomordentliga offer och kräfver frivilliga försakelser, dem blott den högsta resignation kan frambära, och för hvilkas erhållande man till och med måste fly till löften och smicker, då gäller det att pröfva om folkets förtroende till regeringen är oförsvagadt. Al denna grund är det i synnerhet som vi anse hvarje ryggande af äldre löften så högst foörderfligt, och när! vi derföre beklaga, att Ständerne ej blifvit sammankallade till den 1 Oktober, sker detta förnämligast i regerimgens eget välförstådda intresse. rr nn en