SR OF nolikt vinna afgång äfven i Sveriga. HISTORISKA ANEKDOTER. Mamsell Senntag och Machinisten. Den vackra tyska sångerskan M:ll Sonntag regerade i Warschau år 1829. Hennes melodiska spira tvingade, likt en trollstaf, hela hof vet och staden, oaktadt den öfverdrifoa sommarhettan, att begifva sig till spektaklerna. Der vanliga inkomsten för hvarje dag steg till 12,000 Rdr bko. Teaterdirektören, Dmuszewski, gal de öfriga dagarna beneficer för sina aktörer, som icke dermed voro synnerligen belåtne, emedan de då spelade för toma väggarna. En stackars polsk machinist, far till en talrik familj och hvars måttliga lön på sin höjd räckte till att lifnära honom, emotsåg med bäfvan dagen iill sin recett. Han hade lofvat at med inkomsten deraf honorera några skulder och ofvertalat kreditorerne att vänta. — Dessa skulder voro icke mer än 500 floriner, men detta var mycket nog för den som ägde ingenting. Han umgicks redan med dystra planer de föregående dagarna, under det han emellanåt lyssoade till M:ll Sonntags melodiska sång, ehuru det var hennes närvaro i staden, som tog brödet ur munnen på honom. Dagen före hans benefice spelade M:ll Sonntag och sjöng den vackra Tyrol-arian: Stech nur auf ete.. med sådan framgång, att hon försatte alla åhörarne i furore. Handklappningarna och bravoropen voro så starka, att hon var helt rörd och nästan förvirrad när hon gick ut från scenen. I detta upprörda tillstånd stötte hon foten emot ett trästycke, som tillhörde en kuliss, med sådan häftighet, att hon höll på att falla ned i en lucka å golfvet, som just hade blifvit öppnad för någon scenförändring, då en karl skysdade fram emellan henne och faran, och ryckte upp henme, men i detsamma bröt armen af sig sjelf. Detta var machinisten. Alla omgåfvo honom nu och slösade omsorger på honom, och M:ll Sonntag var icke den senaste härvid. Hon visste ej huru bon skulle uttrycka sin erkänsla, då hon fick höra alla säga, att han skulle hafva recett dagen derpå. Hvilken lyckal sade hon; då skall jag vara med och vi skola spela samma pjes som i dag. vÄr det möjligt, ropade machinisten. Ack! madame, det är för mycket, jag får lof att bryta andra armen af mig med, innan jag kan betala en sådan godhet. I hänryckningen tog han och kysste hennes båda händer; något, som alla de kringstående rätt mycket afundades honom. Dagen kom, och recetten uppfyllde allt hvad deraf kunde väntas. Kreditorerne bugade sig djupt för machinisten och försäkrade om sin tjenstaktighet, i fall han behöfde deras hjelp vidare. Han sjelf, med armen i band, hörde och såg och tänkte icke på något annat än sin välgörarirna, och har alltsedan dagligen gnolat på Steh rur auf, steh nur auf, leber Schweizerbub! Kejsaren Nicolaus var just då i Warschau och bivistade representationen. Han skickade M:ll Sonntag ett präktigt garnityr, och på hennes svar, alt alla dagens inkomster tillhörde den stackars machinisten, lät Kejsaren till honom utbetala värdet af juvelerna. Efter spektaklet kom en adjutant och befallde, på Kejsarens vägnar, Grefvinnan Rossi (M:ll Sonntag blef, som bekant är, gift med en Grefve Fossi), till supå på slottet. Jå hon begaf sig från teatern, omgafs hon af folkmängden, som, under utropen: Lefve Sonntag! foljde hennes vagn ända till sjelfherrskarns palats. Der presenterades hon under namnet Fru Grefvinnan Rossi. En hög hofdam, för att plåstra öfver bjudningen, sade till och med helt högt: Det är ej sångerskan, som är bjuden ibland oss, det är Grefvinnan. Efter supen, som var etiketitmässig och trög, försökte Furst R... att muntra sällskapet med att tala om spektaklet och om den vackra Tyrol-arian, och uttryckte sin önskan att få höra den ännu en gång. Alla gästerna och äfven Kejsaren sjelf förenade sig i en anhållan, att hon måtte sjunga detta stycke. Hon steg då upp, med den värdighet som hon förstod iakttaga, och sade: nSire! det är Grefvinnan Rossi, som har blifvit befalld till Ers Maj:t; tillåt derföre M:ll Sonntag att få taga afsked, hvarefter hon neg vördnadsfullt och for bort. (Ur DC Aspic, en Fransytk tidskrift för konst och litteratur).