skiften eller så utan någon för mängden syn-
bar orsak, att det nästan kunde gifva anledning
till den slutsatsen, alt vissa h.rskande moder
uppstå 1 opinioner, likasom i kläder och kosty-
mer, utan att man egentigen vet hva: före. Det-
ta är, i närvarande tidpunkt, sä deles märkbart,
äfven inom Sverge. Ehuru oangenämt, kan
man, sanningen lJikmätigt, icke undgå att erkän-
na, att kanske på flere tiotal af år frågorna om
förbättringar i fo!kets stä!lving, så vidt de skulle
bero af politiska och sociala reformer, aldrig
varit mötta med så föga sympati af tonen för
dagen, som i närvarande ögoublick. Är fågan
om den ekonomiska stäl!ningen hos jordbruka-
ren, så erinrar man sig rogsamt, att det icke
ar mer än 4 år, sedan en af regering:ns egna
tidningar, Gianskaren, erkände, att den Sven-
ske landtmann:n vore nedtryckt af bördor; fle-
re bland konungens nuvarande rådgifvare hade,
icke långt förut, inom rep esentationrn gjort en
ganska dyster målning af tillståndet i landet,
och ännu vid sista riksdag, i början af år 1835,
hördes i detta afseende de mest högtidliga för
klaringar från pluraiteten af representationen om
landets oförmåga att betaa högre statsutgifter.
Det torde, såsom exempel härpå, interessera
läsaren att erfasa, hvad en af konungens n. v.
rådgifvare, Hr v. Hartmansdo: ff, yttrade härom,
endast vit eft tillfälle, utom vid många andra,
under 1823 å:s riksdag: Den allmänna förlä-!
gtnheten är så väl känd, sade han, matt den
föga behöfver ytterligare vitsordas. En man,
hvars diupa kunskap om Sverge är så allmänt
bekant, Hr grefve von Platen, har erkänt den,
och en regeringens ledamot har äfven gjort
det., — — Det är då icke underligt, om fol-!
kets representanter ängslas öfver utsigterna att.
kunna fylla behofven; om de söka hvarje utväg,
hvarigenom förlägenheten må kunna afhjelpas..
Det är beklagligt, att all ledning för Riksens
Ständers åtgärder i sådant afseende saknas., —:!
Att Hr v. Ha-tmansdorff vid det tillfället
(det var under diskussionen om tillsättming af
ett serskildt utskott den 26 Februai) icke hel-
ler ansåg förlägemheten bärröra af tilljälliga,
o-saker, utan ifrån felaktiga in ättningat och
och hushållning, visade hans följande yttrande
vid samma tillfälle: nAnses förlägenheten till
någon del harröra 2f nä ingstvånget, så hörer
frågan till Ekonomi-Utskottet. Anses en afor-
sakerne, som bör undanrödjas, vara den osäker-
het i näringsdsiften, som härrör af regeringens
envälde i den ekonomiska lagstiftningen, så bör
saken remittcras till Konstitutions-Utskottet. — -—
Beror för äg nhet:n äfven på ofullständigheten i
författninga:na om inteckning och utmätning å
fast egendom , så börer ämnet till Lag-Utskottet.
Tror man den också bero på missförhå!landet
mellan en oföränderlig sedelstock och en för-
änderlig varumängd, så hörer frågan tll Banko-
utskottet. Finner någon den vara objelplig u-
tan inskrönkniovg i embetsmennakorpsen och
krigsmakten, hörer ämnet till Stats-utskottet,
o. s. Vv. Men det är icke en, utan alla dessa
orsaker tillsammans, som vållat den iråkade för-
lägenheten.
Man finner således, att den fraktion af opi-
pioneer, hvilken Hr von Hartmansdorff tillhörde
vid 1823 års riksdag, och som då var den o-
jemnförligt rådande, på det mest oförbehåll-
samma vis erkände, att en allmän förlägenhet eg-
de rum, samt härledde den från en gemensam
verkan af päringstvåpg (hvad tänker Herr von
Hartmansdorff nu i denna punkt 2) af Reg:s en-
välde i den ekonomiska lagstiftningen och deraf
uppkommande osåakerhet; af origtigt fördelad
eller för hög bevillmnog; af ofulständighet iför-
fattningarne om inteckning och utmätning, och
att den vore ohjelplig utan inskränkning i em-
betsmannapersonalen och krigsmakten. Hvad
en ledamot af Statsrådet, Grefve Hård, yttrade
vid 1828 års riksdag, rörande samma ämne,
hafve vi icke Jöngesedan anfört. — Hatva alla
dessa orsaker nu mera upphört? Är något system
infördt angående näringsfribeten? Utgifver rege-
ringen icke mer ekonomiska författningar utan stän-
dernas hörande? Hafva skattejemkningskomitens
arbeten blifvit fullbordade och förevarit hos Re-
presentationen? Aro kreditlagarna fullkomnade?
och framför allt hafva statsutgifterna blifvit ned-
satta, eller embetsmannapersonalen och krigs-
makten inskränkta?
Visserligen icke. Men försök nu, höster
1837, at, när fråga blir om politiken, här
hufvudstaden börja tala om dessa ämnen elle;
erinra till och med om sådana framställningar, som
hela reniesentatioren vid flera riksdagar geman