skiften eller så utan någon för mängden synbar orsak, att det nästan kunde gifva anledning till den slutsatsen, alt vissa h.rskande moder uppstå 1 opinioner, likasom i kläder och kostymer, utan att man egentigen vet hva: före. Detta är, i närvarande tidpunkt, sä deles märkbart, äfven inom Sverge. Ehuru oangenämt, kan man, sanningen lJikmätigt, icke undgå att erkänna, att kanske på flere tiotal af år frågorna om förbättringar i fo!kets stä!lving, så vidt de skulle bero af politiska och sociala reformer, aldrig varit mötta med så föga sympati af tonen för dagen, som i närvarande ögoublick. Är fågan om den ekonomiska stäl!ningen hos jordbrukaren, så erinrar man sig rogsamt, att det icke ar mer än 4 år, sedan en af regering:ns egna tidningar, Gianskaren, erkände, att den Svenske landtmann:n vore nedtryckt af bördor; flere bland konungens nuvarande rådgifvare hade, icke långt förut, inom rep esentationrn gjort en ganska dyster målning af tillståndet i landet, och ännu vid sista riksdag, i början af år 1835, hördes i detta afseende de mest högtidliga för klaringar från pluraiteten af representationen om landets oförmåga att betaa högre statsutgifter. Det torde, såsom exempel härpå, interessera läsaren att erfasa, hvad en af konungens n. v. rådgifvare, Hr v. Hartmansdo: ff, yttrade härom, endast vit eft tillfälle, utom vid många andra, under 1823 å:s riksdag: Den allmänna förlä-! gtnheten är så väl känd, sade han, matt den föga behöfver ytterligare vitsordas. En man, hvars diupa kunskap om Sverge är så allmänt bekant, Hr grefve von Platen, har erkänt den, och en regeringens ledamot har äfven gjort det., — — Det är då icke underligt, om fol-! kets representanter ängslas öfver utsigterna att. kunna fylla behofven; om de söka hvarje utväg, hvarigenom förlägenheten må kunna afhjelpas.. Det är beklagligt, att all ledning för Riksens Ständers åtgärder i sådant afseende saknas., —:! Att Hr v. Ha-tmansdorff vid det tillfället (det var under diskussionen om tillsättming af ett serskildt utskott den 26 Februai) icke heller ansåg förlägemheten bärröra af tilljälliga, o-saker, utan ifrån felaktiga in ättningat och och hushållning, visade hans följande yttrande vid samma tillfälle: nAnses förlägenheten till någon del harröra 2f nä ingstvånget, så hörer frågan till Ekonomi-Utskottet. Anses en aforsakerne, som bör undanrödjas, vara den osäkerhet i näringsdsiften, som härrör af regeringens envälde i den ekonomiska lagstiftningen, så bör saken remittcras till Konstitutions-Utskottet. — -— Beror för äg nhet:n äfven på ofullständigheten i författninga:na om inteckning och utmätning å fast egendom , så börer ämnet till Lag-Utskottet. Tror man den också bero på missförhå!landet mellan en oföränderlig sedelstock och en föränderlig varumängd, så hörer frågan tll Bankoutskottet. Finner någon den vara objelplig utan inskrönkniovg i embetsmennakorpsen och krigsmakten, hörer ämnet till Stats-utskottet, o. s. Vv. Men det är icke en, utan alla dessa orsaker tillsammans, som vållat den iråkade förlägenheten. Man finner således, att den fraktion af opipioneer, hvilken Hr von Hartmansdorff tillhörde vid 1823 års riksdag, och som då var den ojemnförligt rådande, på det mest oförbehållsamma vis erkände, att en allmän förlägenhet egde rum, samt härledde den från en gemensam verkan af päringstvåpg (hvad tänker Herr von Hartmansdorff nu i denna punkt 2) af Reg:s envälde i den ekonomiska lagstiftningen och deraf uppkommande osåakerhet; af origtigt fördelad eller för hög bevillmnog; af ofulständighet iförfattningarne om inteckning och utmätning, och att den vore ohjelplig utan inskränkning i embetsmannapersonalen och krigsmakten. Hvad en ledamot af Statsrådet, Grefve Hård, yttrade vid 1828 års riksdag, rörande samma ämne, hafve vi icke Jöngesedan anfört. — Hatva alla dessa orsaker nu mera upphört? Är något system infördt angående näringsfribeten? Utgifver regeringen icke mer ekonomiska författningar utan ständernas hörande? Hafva skattejemkningskomitens arbeten blifvit fullbordade och förevarit hos Representationen? Aro kreditlagarna fullkomnade? och framför allt hafva statsutgifterna blifvit nedsatta, eller embetsmannapersonalen och krigsmakten inskränkta? Visserligen icke. Men försök nu, höster 1837, at, när fråga blir om politiken, här hufvudstaden börja tala om dessa ämnen elle; erinra till och med om sådana framställningar, som hela reniesentatioren vid flera riksdagar geman