TER personer, hvilka nyss styrde Frankrike, och som annu påstå sig styra det, våga framställa läran om folkets eviga underlägsenhet i moraliskt hänseende och om evigheten af dess lidanden. Det är i Frankrike, som de förebrå folket dess råa passioner, liksom om det allmänna sunda förnuftet icke redan länge der varit verksamt i undervismingen! liksom om det icke funnes mer af råa passioner hos lättingarna, än hos den idoge arbetaren! liksom om hela den del af samhället, hvilken man oförskämdt kallar den lägre, icke gåfve åt den högre exempel af alla dygder! Dessa jemmerliga försvarare af utdöda traditioner kalla oss, på sitt språk, återställare a! det gammalmodiga, emedan vi säga, att alll styrka ligger hos folket, att samhället blir stillastående och ofruktbart, om den hand, som sätter det i rörelse, icke nedtränger ända till dessl mest djupa och lefvande lager. Ja, vi äro återställare af det gammalmodiga; : vi uppbära villigt denna förebråelse, i den mening nemligen att vi samvetsgrannt sträfva att fullfölja vårt revolutionära verk; att icke låta någon af de länkar krossas, som förena detl förflutna med det närvarande, det mnärvaran-! de med det tillkommande. Vi äro verkI. ligen dömde att ofta återkalla redan gamla ord i deras minne, som utöfva ett så olyckligt inflytande på folkets öde. Encyklopedisternes i det adertonde seklet opinion var långt ifrån densamma som dessa lärda professorers, hvilka dock haft god tid att sedan dess begrunda sakerna och inhemta kunskaper. Under den gamla monarkien, 20 eller 30 år före vår första revolution, skref man på ett bättre språk, med något mera logik och mycket mera aktning för folket, än doktrinens högvise i dag göra. Man läser i Encyklopedien: De gamle, dem många icke alls studerat, fastän de skryta med historisk kunskap, fäste mycken vigt och betydelse vid folket. Hos dem gaf folket sin röst vid valen af de förnämsta embetsmännen och härförarne, i fråga om landsförvisningsbeslut eller segertåg, rörande regleringen af skatterna, i frågor om fred och krig, med ett ord, vid alla de angelägenheter, som angingo fäderneslandets stora intressen. Detta samma folk inträdde i tusental i de ofantliga teatrarna i Rom och Athen, af hvilka våra dagars icke äro annat än magra afbilder, och man ansåg detta folk kompetent att applådera eller uthvissla Sophokles, Euripides, Plautus och Terentius. Fordom ansågs folket i Frankrike såsom den nyttigaste, dyrbaraste och följaktligen den mest aktningsvärda delen af nationen. Man trodde då, att folket kunde intaga en plats i riksförsamlingen, och parlamenterna ansågo sin sak och folkets sak för en och samma. Idderna hafva sedermera förändrats; och dock, hvilka ansträngningar fordras ej hos den arbetande sam hällsmedlemmen, för att göra sig så aktad som han förtjenar! Arbetaren uppstår med solen, och utan att kasta afundsamma blickar på rikedom i de klasser, som äro öfver honom, spränger han våra grufvor, rödjer våra vägar, uttorkar våra träsk , sopar våra gator, bygger våra hus, tillverkar våra möbler; hungern inställer sig, och han håller till godo med hvad föda som helst ; dagen slutas, och han ictager sin hårda bädd, uttröttad af sina ansträngningar. Åkerbrukaren, också en man ur folket, ses, ännu innan solen stigit på fästet, sysselsatt att så vår jord, att odla våra fält, han får uthärda hetta, köld, tåla de rikas förmätenhet, att blifva bedragen af köpmännen och plundrad af förvaltarne. Han är nykter, ärlig, trogen, gudfruktig, utan att beräkna, hvad fördelar detta skall inbringa honom. Hvem skulle väl hafva trott, att man i våra dagar vågat komma fram med denna maxim af en infam politik, att sådane menniskor icke böra fara väl, om man vill att de skola arbeta och vara lydige? Om dessa statsmän i egen inbillning, dessa snillen så fulla af mensklighetskänsla, ville resa omkring i verlden, så skulle de finna, att industrien ingenstädes är så verksam, som i de länder, der det lägre folket mår väl, och att ingenstädes hvarje slags arbete bringas till den fullkomlighet som der. Man har aldrig sett och skall aldrig få se menoniskor använda alla sina krafter och all sin industri, om de se beskattningen uppsluka produkten af deras arbete; de skola inskränka sig att söka vinna nödtorftigt uppehälle för ett lif, som alltid är bekymmerfullt, utan att dessa bekymmer mildra: af deltagandet wo Ad Ma ann stt dacca reflevinner vore skrif