TER
personer, hvilka nyss styrde Frankrike, och som
annu påstå sig styra det, våga framställa läran
om folkets eviga underlägsenhet i moraliskt hän-
seende och om evigheten af dess lidanden. Det
är i Frankrike, som de förebrå folket dess råa
passioner, liksom om det allmänna sunda för-
nuftet icke redan länge der varit verksamt i un-
dervismingen! liksom om det icke funnes mer
af råa passioner hos lättingarna, än hos den
idoge arbetaren! liksom om hela den del af
samhället, hvilken man oförskämdt kallar den
lägre, icke gåfve åt den högre exempel af alla
dygder!
Dessa jemmerliga försvarare af utdöda tradi-
tioner kalla oss, på sitt språk, återställare a!
det gammalmodiga, emedan vi säga, att alll
styrka ligger hos folket, att samhället blir stil-
lastående och ofruktbart, om den hand, som sät-
ter det i rörelse, icke nedtränger ända till dessl
mest djupa och lefvande lager.
Ja, vi äro återställare af det gammalmodiga; :
vi uppbära villigt denna förebråelse, i den me-
ning nemligen att vi samvetsgrannt sträfva att
fullfölja vårt revolutionära verk; att icke låta
någon af de länkar krossas, som förena detl
förflutna med det närvarande, det mnärvaran-!
de med det tillkommande. Vi äro verk- I.
ligen dömde att ofta återkalla redan gamla
ord i deras minne, som utöfva ett så olyck-
ligt inflytande på folkets öde. Encyklope-
disternes i det adertonde seklet opinion var
långt ifrån densamma som dessa lärda profes-
sorers, hvilka dock haft god tid att sedan dess
begrunda sakerna och inhemta kunskaper. Un-
der den gamla monarkien, 20 eller 30 år före
vår första revolution, skref man på ett bättre
språk, med något mera logik och mycket mera
aktning för folket, än doktrinens högvise i dag
göra. Man läser i Encyklopedien:
De gamle, dem många icke alls studerat,
fastän de skryta med historisk kunskap, fäste
mycken vigt och betydelse vid folket. Hos dem
gaf folket sin röst vid valen af de förnämsta
embetsmännen och härförarne, i fråga om lands-
förvisningsbeslut eller segertåg, rörande regle-
ringen af skatterna, i frågor om fred och krig,
med ett ord, vid alla de angelägenheter, som
angingo fäderneslandets stora intressen. Detta
samma folk inträdde i tusental i de ofantliga
teatrarna i Rom och Athen, af hvilka våra da-
gars icke äro annat än magra afbilder, och man
ansåg detta folk kompetent att applådera eller
uthvissla Sophokles, Euripides, Plautus och
Terentius.
Fordom ansågs folket i Frankrike såsom den
nyttigaste, dyrbaraste och följaktligen den mest
aktningsvärda delen af nationen. Man trodde
då, att folket kunde intaga en plats i riksför-
samlingen, och parlamenterna ansågo sin sak
och folkets sak för en och samma. Idderna
hafva sedermera förändrats; och dock, hvilka
ansträngningar fordras ej hos den arbetande sam -
hällsmedlemmen, för att göra sig så aktad som
han förtjenar!
Arbetaren uppstår med solen, och utan att
kasta afundsamma blickar på rikedom i de klas-
ser, som äro öfver honom, spränger han vå-
ra grufvor, rödjer våra vägar, uttorkar våra
träsk , sopar våra gator, bygger våra hus, till-
verkar våra möbler; hungern inställer sig, och
han håller till godo med hvad föda som helst ;
dagen slutas, och han ictager sin hårda bädd,
uttröttad af sina ansträngningar. Åkerbrukaren,
också en man ur folket, ses, ännu innan solen
stigit på fästet, sysselsatt att så vår jord, att
odla våra fält, han får uthärda hetta, köld, tåla
de rikas förmätenhet, att blifva bedragen af
köpmännen och plundrad af förvaltarne. Han
är nykter, ärlig, trogen, gudfruktig, utan att
beräkna, hvad fördelar detta skall inbringa ho-
nom.
Hvem skulle väl hafva trott, att man i våra
dagar vågat komma fram med denna maxim af
en infam politik, att sådane menniskor icke bö-
ra fara väl, om man vill att de skola arbeta och
vara lydige? Om dessa statsmän i egen inbill-
ning, dessa snillen så fulla af mensklighetskän-
sla, ville resa omkring i verlden, så skulle de
finna, att industrien ingenstädes är så verksam,
som i de länder, der det lägre folket mår väl,
och att ingenstädes hvarje slags arbete bringas
till den fullkomlighet som der. Man har aldrig
sett och skall aldrig få se menoniskor använda
alla sina krafter och all sin industri, om de se
beskattningen uppsluka produkten af deras ar-
bete; de skola inskränka sig att söka vinna nöd-
torftigt uppehälle för ett lif, som alltid är be-
kymmerfullt, utan att dessa bekymmer mildra:
af deltagandet
wo Ad Ma ann stt dacca reflevinner vore skrif-