na tillhör det framtiden att lösa. Härvid är lätt att förutse, att opinionen till en början måste sönderfalla i en mängd olika nyanser, som hvar och en fordra sin tid att utarbetas. Men medan detta arbete påstår, och innan skälen för och mot blifvit nog debatterade för att bringas under några få hufvudprinciper, med den klarhet, att hvar och en kan sluta sig till dem, någon viss af dem med hela sin öfvertygelse, är det gfvet att den stora massan, Som icke har tillfälle att fördjupa sig sjelf i studinm af ämnet, men vilja och hjerta och fosterlandssinne I! nog för att önska välja det bästa, skola stå villrådige om det parti de böra taga. Häraf uppstår då en mel antid af skenbar liknöjdhet, då det I för mångens ögon kan se ut som om det icke jängesedan allmänt uppflammade nitet för representationsreformen åter hade slockrat, och hela saken vore bortglömd. Så är det likväl icke. Folket: känsla sofver icke; den hvilar sig och väntar på upplösningen. Summa förhållande, som hos oss vid repre sentationsfrågan , äger äfven för närvarande rum med minga andra af de stora sociala och politiska frågor, som agitera hela vår verldsdel. Somlive, som i sin ungdom hade omfattat orden frihet och jemlikhet endast för det siora i tankan, måste naturligtvis finna sig afskräckta, när de sågo dessa ord leda till skråckscener och blo isutgjutelser , ifrån början orsakade deraf , att folkmassorna sjelfva styrdes af en vilseford passionerad känsla för frihetsideerna, utan ledning af. en noggrann pröfning eller erfarenhet. Att denna passionerade sinnesstämning äfven hade smittat ifrån Sig till Sverige, visar sig tydligt bland annat af exemplet med afsägelserva från adelskapet vid Rikscagen 1800; ty hvem inser icke numera, att det cj ar det döda tinget, en vapensköld eller ett von framför namnet, utan de foöreträdesrättigheter som men velat fästa vd dessa attributer, hvaraf samhällena varit förfördelade. Sådant insågo de svärmande frihetsvännerne när ruset var förbi, men just derföre, att de hade tagit skalet för kärnan och ej fått reda på den sednare, hvilket man än i dag uppväcker af sofismerna i deras politiska skrifter och anföranden, hastade de öfver till den motsatta ytterligheten. Sådan har ock händelsen varit med många andra, som, när den första öfverdrifna inbillningsdrömmen om ett Utopien lider något afbräck, af oförmåga att finna hvaruti felet egentligen legat, söka en tillflykt från sina misstag, en befrielse från att tänka och pröfva såsom medborgare, och ett slags religiös tillfredsställelse, uti en obegränsad förtröstan och blind lydnad, som endast borde egnas åt den Allvise, enligt första budet i lagen: Du skall inga andra Gudar hafva för mig, men som svaga själar, hvilka måste hafva något synlgt att tillbedja och beundra, alltid äro böjde att gifva åt den verldsliga makten. Om vi hafve rätt i det föregående, så tor: de det också medgifvas, att förändringar i politisk öfvertygelse icke äro någon nödvändig eller ens någon egentlig — foljd af en ulltagande ålder och mognad hos individen , utan tvertom af bristen på denna mognad. sastän verkan deraf förnäml gast visar sig på de individer, som, i följd af sjelfva sin sjalsoch förstånds organisation icke äro mäktige att vidhålla någon egen konseqvens, utan, för ofrigt måhända med den bästa vilja i verlden, alltid måste sluta sig till någon starkare, eller låta wumma sig af sofismer och taga intryck af hvarje tillfällig inverkan af dagens händelser på deo . ras små passioner. TTR