na tillhör det framtiden att lösa. Härvid är
lätt att förutse, att opinionen till en början må-
ste sönderfalla i en mängd olika nyanser, som
hvar och en fordra sin tid att utarbetas. Men
medan detta arbete påstår, och innan skälen för
och mot blifvit nog debatterade för att bringas
under några få hufvudprinciper, med den klar-
het, att hvar och en kan sluta sig till dem,
någon viss af dem med hela sin öfvertygelse,
är det gfvet att den stora massan, Som icke
har tillfälle att fördjupa sig sjelf i studinm af
ämnet, men vilja och hjerta och fosterlandssinne I!
nog för att önska välja det bästa, skola stå vill-
rådige om det parti de böra taga. Häraf upp-
står då en mel antid af skenbar liknöjdhet, då det I
för mångens ögon kan se ut som om det icke
jängesedan allmänt uppflammade nitet för repre-
sentationsreformen åter hade slockrat, och hela
saken vore bortglömd. Så är det likväl icke.
Folket: känsla sofver icke; den hvilar sig och
väntar på upplösningen.
Summa förhållande, som hos oss vid repre
sentationsfrågan , äger äfven för närvarande rum
med minga andra af de stora sociala och
politiska frågor, som agitera hela vår verldsdel.
Somlive, som i sin ungdom hade omfattat orden
frihet och jemlikhet endast för det siora i tan-
kan, måste naturligtvis finna sig afskräckta,
när de sågo dessa ord leda till skråckscener och
blo isutgjutelser , ifrån början orsakade deraf ,
att folkmassorna sjelfva styrdes af en vilseford
passionerad känsla för frihetsideerna, utan led-
ning af. en noggrann pröfning eller erfarenhet.
Att denna passionerade sinnesstämning äfven
hade smittat ifrån Sig till Sverige, visar sig
tydligt bland annat af exemplet med afsägelser-
va från adelskapet vid Rikscagen 1800; ty hvem
inser icke numera, att det cj ar det döda tinget,
en vapensköld eller ett von framför namnet,
utan de foöreträdesrättigheter som men velat fästa
vd dessa attributer, hvaraf samhällena varit för-
fördelade. Sådant insågo de svärmande frihets-
vännerne när ruset var förbi, men just derföre,
att de hade tagit skalet för kärnan och ej fått
reda på den sednare, hvilket man än i dag upp-
väcker af sofismerna i deras politiska skrifter
och anföranden, hastade de öfver till den mot-
satta ytterligheten. Sådan har ock händelsen
varit med många andra, som, när den första öf-
verdrifna inbillningsdrömmen om ett Utopien lider
något afbräck, af oförmåga att finna hvaruti fe-
let egentligen legat, söka en tillflykt från sina
misstag, en befrielse från att tänka och pröfva
såsom medborgare, och ett slags religiös tillfreds-
ställelse, uti en obegränsad förtröstan och blind
lydnad, som endast borde egnas åt den Allvise,
enligt första budet i lagen: Du skall inga an-
dra Gudar hafva för mig, men som svaga
själar, hvilka måste hafva något synlgt att till-
bedja och beundra, alltid äro böjde att gifva
åt den verldsliga makten.
Om vi hafve rätt i det föregående, så tor:
de det också medgifvas, att förändringar i
politisk öfvertygelse icke äro någon nödvän-
dig eller ens någon egentlig — foljd af en
ulltagande ålder och mognad hos individen ,
utan tvertom af bristen på denna mognad.
sastän verkan deraf förnäml gast visar sig på de
individer, som, i följd af sjelfva sin sjals- och
förstånds organisation icke äro mäktige att vid-
hålla någon egen konseqvens, utan, för ofrigt
måhända med den bästa vilja i verlden, alltid
måste sluta sig till någon starkare, eller låta
wumma sig af sofismer och taga intryck af hvar-
je tillfällig inverkan af dagens händelser på de-
o .
ras små passioner.
TTR