betydelse, oaktadt den pikanta lättsinnighet de låtsa antaga, svarade den unga frun, till hälften tankspridd. ,Gud bevars från, att jag skulle taga er på ordet! Låt mig försöka distrahera er; det är ändå jag, som blir skyldig er erkänsla.n Härvid borjade Jennys förbindliga granne att, i några listiga och snillrikt öfverdrifna drag, teckna några silhuetter af karlar eller fruntimmer, som ett ögonblick stannade framför dem. Hvad som ännu mera uppmuntrade henne, att rikta sin satirs batterier emot de förbigående, var det nästan glada leende, hon fann stundom sväfva på den unga fruns läppar. Hastigt började Jenny darra; hon såg sia man midt i en kadrill, dansande med ett af de elegantaste fruntimmer på balen, som hon ofta sett honom förr utmärka. Han tycktes helt och hållet hafva glömt den stackars Jenny, hvars hjerta våldsamt klappade. Han tänkte icke ens på att dölja den hyllning, han hembar det nyal föremålet för sin beundran, och Jenny, som förstulet betraktade den, kände hvarje ord af smicker och artighet, han syntes adressera till. henne, med centnertyngd falla på sitt hjerta. ,Det är ett vackert par, balens konung och drottning,, hviskade den gamla damen Jenny i örat; för den här gången lägger jag ned mina vapen, ty epigrammet har ingen udd mot en så förbländande sylfid eller en så fullkomlig kavaljer. Om vi likväl gräfva oss igenom denna poetiska yta, hvad finna vi väl i bådas hjertan? lögn och pligtförsätenhet. Men hvad fattas er, mitt barn? Hvad ni blir blek! värmen här i salen indisponerar er kanhända? Vill ni, att vi gå i ett annat rum?, vÅh nej, jag tackar er, det ger sig väl,, svarade Jenny och tvang sig att småle. Hvad ni sagt intresserar mig lifligt, och jag ber er fortfara.n Nå väl då! Den der damen, med hvilken ni med mycken fördel skulle täfla, om ni vill göra er den mödan, är det fullständigaste mönster af förföringskonst och skenbara behag. Men under detta granna och bräckliga skal finnes ingenting, hvarken själ, hjerta eller förstånd. Hela denna qvinnas Hf ligger i hennes småleende, i hennes blickars rigtning, i hennes åtbörder, i hennes hållning. Det är en vacker doc ka, som drar till sig alla karlar, emedan de äro slafvar af den utvärtes skönheten. De hafva på sätt och vis rätt deruti, men de borde vara mindre ensidiga, ty det finns fruntimmer, som förena allt; ni t. ex. min frun ,Smickra mig inte, jag vet min plats, och att mörkret och obemärktheten är hvad som bäst anstår mig.n Och hvad skall väl då jag företaga, om fruar af er ålder börja så der slå sig på reformerna? I hvilket invalidhus skall man då sätta enkorna? Ni har verkligt behof af mina råd, och om jag vore er mor, så . . .M Tala till mig som till en af era döttrar, jag ber er derom, och skall bli lifligt erkänsam derför!, Nå väl, låt oss då fortsätta vår examen. INyss var dansösen på tapeten, nu skall det bli kavaljeren. Om jag inte misstar mig, heter han Filip Lehons., Jenny kastade härvid en skarp blick på den gamla damen; men som hon på hennes anlete icke märkte hvarken tvekan eller spår af någon hemlig afsigt, förmodade hon, att hon icke var känd, och fortfor derföre att höra henne med nedslagna ögon. Han än, fullföljde den malitiösa tecknarinnan, en ung advokat af mycket hopp, väl känd 1 operans foyer, och som utför ganska klyftiga mål på balen och knyter sin halsduk med en beundransvärd framgång. Vet mi väl hvad han för närvararande kurtiserar hos den sköna fru Mirval? Det är hennes engelska spetsklädning och espritn, som hon bär på hufvudet. Skratta inte, ty jag afskyr alla calembourgser. Ja, jag försäkrar er, att det är endast åt hennes kläder han hembär sin hyllning. Hvad vill ni också han skall göra? Han har, som det sägs, en förtjusande äkta hälft, men en köksa endast och allenast.n vErt skämt är alltför bittert., nJag skämtar alldeles icke. För att återkomma till herr och fru Lehons, så tror jag, att skulden får sökas hos dem båda två. Deras historia är i korthet följande: Före sitt giftermål var fru Jenny ryktbar för sin naiva och anständiga grace, för den lugna poesi, som ut —-— A m Mm MH PMA MA len mm mt fm me ce