1005 MI aa I vw
har inte sundt förstånd! Men kläd dig hur dull
vill, det är inte min sak.v — Det är, min bä-
sta Filip, icke mer mig sjelf, som jag gjort tilllt
föremål för min fåfånga.v — Du har ett för-
träffligt hjerta, jag vet det, och du är långt!c
bättre än jag; -.. men hvad gör du då! ...
Du tar bort tiden med att samla ihop och läg-
ga i ordning alla de der halsdukarne, fastän :
klockan är 3 på 11. Kom då, Jenny, kom!l!
alla flickor äro redan upptagna!
De båda makarna förblefro tysta, under det
de sutto i vagnen, som snart förde dem till bal-
stället. Jeony var sorgsen och resignerad, Filip
trumpen och otålig. Sedan han helsat på värd- :
folket, ledsagade han sin fru till det mest af-
lsgsna af rummen, hksom han rodnat öfver
hennes föga elegans bland de rika dragter, mel-
lan hvilka de framgingo. Sedan han qvarstan-
nat hos henne några minuter, tydligen för att
tillfredsställa sitt samvete, ty det tvungna ut-
trycket i hans anletsdrag bevittnade tillräckligt
den ledsnad, uppfyllandet af denna äktenskap-
liga pligt förorsakade honom, aflägsnade han sig
under någon förevänning och försvann bland
molnet af dansörer. Den unga frun, som suc-
kande följde honom med ögonen, torkade ha-
stigt bort en hemlig tår, under en lätt skakning
på hufvudet, liksom om hon sökt ur sitt sinne
förjaga de sorgliga föreställningar, som trängdel
sig på heune, och började betrakta der ena ef-
ter den andra af de toiletter, som gladt sväfva-!
de förbi henne; men detta tvungna tidsfördrif
upphörde snart att förströ henne, och hennes
oroliga blickar började nu bespeja Filips åter-
komst bland de hvirflande hoparna. Den otack-
samme var förmodligen lycklig på annat håll
och glömde Jenny vid en koketts sida, och den
stackars unga hustrun, öfvergifven oeh ensam,
kunde icke för tårar, som fyllde hennes ögon,
urskilja de anleten, som bekymmerslösa halka-
de förbi henne samt tycktes möta henne med
hånande blickar.
yHur finner ni balen,, sade nu en dam, som
anländt en fjerdedels timma efter, sedan Filip
gått bort, och hvilken, emedan hennes ålder
förnekade henne att dela de nöjen, hon bivi-
stade, ville hålla sig skadeslös med att utbyta
epigrammer med sin unga granne.
vÅh, charmant!, svarade Jenny med ett tvun-
get småleende. — Tycker ni? För dansö-
rerne kanhända, ty de äro endast upptagna
af sig sjelfva; men vi, som ointresserade åskå-
darinnor, vi kunna, enligt min tanka, vara
litet mindre toleranta. — Det är visst,
min fru, att det här nöjet roar mig ganska
htet., — Nåväl, lät oss då göra som par-
terren, låt oss göra narr af de dåliga aktö-
rerna och hvissla åt dem, som tråka ut oss.
Det är kanhända orätt, att så der tala illa om
sin nästa, men hvad vill ni väl, att en gammal .
fru skall göra på en bal? Och ni, min fru, som
ännu är så ung och vacker, och som har mera
grundade anspråk att behaga, än alla de här
damerna, ni måste hekrifta mina små smädel-
ser, ty ni har ingen anledning till hvarken af-
and eller svartsjuka. — Min fru, ni är alltför
god .. . — Godt, ni hämnas sålunda på för-
hand de unga fruntimmer, som jag ärnar kriti-
sera. Det kan man kalla esprit de corps.
Men hvarföre inkräktar ni på våra privilegier ?
— Jag försäkrar, att jag setat här en lång
stund.v — ,Huru, ni dansar då icke? — ;Hvar-
före skulle jag det? Jag är gift.n — ,Så myc-
ket snarare borde ni då dansa; eller är er man
svartsjuk?2, — Nej, visst icke. — ,Så mycket
sämre. — Hvarföre så?, — n,Litet svartsjuka
skadar aldrig, utan hindrar herrarna ifrån att
negligera 0ss.n — ,Men min man negligerar mig
iutev — ,Verkeligen? Det är omöjligt! Men
kalarne äro så besynnerbga. Men förlåt mig,
att jag så här begår en indiskretion, i stället
att tänka på att muntra oss båda.v — För in-
gen del, min fru; jag håller er tvärtom räkning
för er artighet, ty, sanningen att säga, så har
jag mera sorg än glädje af hela balen. — Stac-
ars barn! sörja vid er ålder och med en figur,
cådan som er, det är oförlåtligt!) — Jag gör
likväl allt hvad jag kan, för att ... — nAlde-
les inte, ty i stället att blanda er i dessa yra
grupper, att täfla i grace och elegans med alla
dessa dansöser, som ni skulle fördunkla om ni
ville, fördjupar ni er i den mörkaste vrån af
salen bland de gamla fruarna, och kläder er
som en liten mamma om fem och tretti år.
Dansens liflighet skulle så förträffligt uppelda
detta sköna, ehuru något bleka, anlete; en
I en -— pp bet er bu- FA Mm re