1005 MI aa I vw har inte sundt förstånd! Men kläd dig hur dull vill, det är inte min sak.v — Det är, min bästa Filip, icke mer mig sjelf, som jag gjort tilllt föremål för min fåfånga.v — Du har ett förträffligt hjerta, jag vet det, och du är långt!c bättre än jag; -.. men hvad gör du då! ... Du tar bort tiden med att samla ihop och lägga i ordning alla de der halsdukarne, fastän : klockan är 3 på 11. Kom då, Jenny, kom!l! alla flickor äro redan upptagna! De båda makarna förblefro tysta, under det de sutto i vagnen, som snart förde dem till balstället. Jeony var sorgsen och resignerad, Filip trumpen och otålig. Sedan han helsat på värd: folket, ledsagade han sin fru till det mest aflsgsna af rummen, hksom han rodnat öfver hennes föga elegans bland de rika dragter, mellan hvilka de framgingo. Sedan han qvarstannat hos henne några minuter, tydligen för att tillfredsställa sitt samvete, ty det tvungna uttrycket i hans anletsdrag bevittnade tillräckligt den ledsnad, uppfyllandet af denna äktenskapliga pligt förorsakade honom, aflägsnade han sig under någon förevänning och försvann bland molnet af dansörer. Den unga frun, som suckande följde honom med ögonen, torkade hastigt bort en hemlig tår, under en lätt skakning på hufvudet, liksom om hon sökt ur sitt sinne förjaga de sorgliga föreställningar, som trängdel sig på heune, och började betrakta der ena efter den andra af de toiletter, som gladt sväfva-! de förbi henne; men detta tvungna tidsfördrif upphörde snart att förströ henne, och hennes oroliga blickar började nu bespeja Filips återkomst bland de hvirflande hoparna. Den otacksamme var förmodligen lycklig på annat håll och glömde Jenny vid en koketts sida, och den stackars unga hustrun, öfvergifven oeh ensam, kunde icke för tårar, som fyllde hennes ögon, urskilja de anleten, som bekymmerslösa halkade förbi henne samt tycktes möta henne med hånande blickar. yHur finner ni balen,, sade nu en dam, som anländt en fjerdedels timma efter, sedan Filip gått bort, och hvilken, emedan hennes ålder förnekade henne att dela de nöjen, hon bivistade, ville hålla sig skadeslös med att utbyta epigrammer med sin unga granne. vÅh, charmant!, svarade Jenny med ett tvunget småleende. — Tycker ni? För dansörerne kanhända, ty de äro endast upptagna af sig sjelfva; men vi, som ointresserade åskådarinnor, vi kunna, enligt min tanka, vara litet mindre toleranta. — Det är visst, min fru, att det här nöjet roar mig ganska htet., — Nåväl, lät oss då göra som parterren, låt oss göra narr af de dåliga aktörerna och hvissla åt dem, som tråka ut oss. Det är kanhända orätt, att så der tala illa om sin nästa, men hvad vill ni väl, att en gammal . fru skall göra på en bal? Och ni, min fru, som ännu är så ung och vacker, och som har mera grundade anspråk att behaga, än alla de här damerna, ni måste hekrifta mina små smädelser, ty ni har ingen anledning till hvarken afand eller svartsjuka. — Min fru, ni är alltför god .. . — Godt, ni hämnas sålunda på förhand de unga fruntimmer, som jag ärnar kritisera. Det kan man kalla esprit de corps. Men hvarföre inkräktar ni på våra privilegier ? — Jag försäkrar, att jag setat här en lång stund.v — ,Huru, ni dansar då icke? — ;Hvarföre skulle jag det? Jag är gift.n — ,Så mycket snarare borde ni då dansa; eller är er man svartsjuk?2, — Nej, visst icke. — ,Så mycket sämre. — Hvarföre så?, — n,Litet svartsjuka skadar aldrig, utan hindrar herrarna ifrån att negligera 0ss.n — ,Men min man negligerar mig iutev — ,Verkeligen? Det är omöjligt! Men kalarne äro så besynnerbga. Men förlåt mig, att jag så här begår en indiskretion, i stället att tänka på att muntra oss båda.v — För ingen del, min fru; jag håller er tvärtom räkning för er artighet, ty, sanningen att säga, så har jag mera sorg än glädje af hela balen. — Stacars barn! sörja vid er ålder och med en figur, cådan som er, det är oförlåtligt!) — Jag gör likväl allt hvad jag kan, för att ... — nAldeles inte, ty i stället att blanda er i dessa yra grupper, att täfla i grace och elegans med alla dessa dansöser, som ni skulle fördunkla om ni ville, fördjupar ni er i den mörkaste vrån af salen bland de gamla fruarna, och kläder er som en liten mamma om fem och tretti år. Dansens liflighet skulle så förträffligt uppelda detta sköna, ehuru något bleka, anlete; en I en -— pp bet er buFA Mm re