det, och folkens beundran och karlek ar derföre icke mindre, enligt hvad alla goda tidningar och alla officiella orationer kunna vitsorda. Men om man äfven gör full rättvisa — och vi göra det så väl som någon annan — åt det lyckliga valet af Orleanska Jungfrun, Kung Edvards söner, Pariserpojken och ännu flera, så uppväges detta på Djurgårds-teatern fullkomligt af Strozzi och Martino, Filip och Gustaf Wasa och den sednare har då likväl i sitt kredit ett saldo af Jovial, Smyghandlarne (som Kongl. teatern afven skjutit ifrån sig) jemte åtskilliga andra stycken, som publiken sett med nöje, samt den negativa, men alldeles icke oväsentliga förtjensten, att icke hafva gifvit några af de pjeser, som gått öfver Kongl. teaterns repertoir utan att qvarstanna derpå. I anseende till uppsättningen är det en iakttagelse, att ofta nog vid de stycken på den Kongl. teatern, hvarest en s. k. mise en scene behöfts, har den icke i större eller mindre mån saknats. Man finner granna kostymer — en och annan individuell lycklig uppfattning af en roll, men den ledande handens frånvaro röjes, der den bordt finnas. För att blott nämna ett enda stycke: Ornnästet, skulle man utan orättvisa kunna säga, att det förfelade största delen af sin effekt genom uppsättningens bristfällighet. Att åter Den Stumma haft så mycken framgång, får till en stor del tillskrifvas teaterpersonalens uppträdande i chören, och dess egen urskillning, hvarigenom folksceneraa futt ett lif och en rörlighet, som de icke förr ägt. Några nya dekorationer hafva under de sednare åren sällan gjorts. I anseende till personalen, dess val och behandling, har samma olycksöde hvilat öfver teatern, som i anseende till styckena. Det är ofta releveradt, att teaterdirektionen, efter att i halftannat år hafva innehaft sin befattning och sålunda bhfvit bekant med den och med teatern, lät gifva sig ett reglemente. — eller mottog det med erkännande ar dess användbarhet — som i detta blad kallades dödfödt; huru denna benämning väckte mycket missnöje och mycken skriftvexlizg ; huru hkväl det befanns, att, inovan det kunde träda i verksamhet, måste tjugutvå ändringar och modifikationer deri företagas, huru dessa ändringar och modifikationer ytterligare måste ändras och modifieras, samt det reglemente, som Kongl. Maj:t under den 14 December 1833 befallt skola tjena till framtida efterrättelse för verkets styrelse, förvaltning och drift, måste förvand-! las till ett nytt reglemente af den 6 September 1824; huru det ytterligare visat sig, att detta nya reglemente af år 1834 haft alldeles samma effekt, som det nya reglementet af år 1828, nemligen en ökad skuldsättning och åtminstone MM MM -—-— — mm -— HH HM mm —NA AA VM -HH mm mm KK KA mm mm FA mn Av ingen estetisk förbättring; huru den närmaste verkan var några förtjenta sujetters skiljande från scenen, för att betrygga dennas bestånd; buru samma bestånd ett år senare an-; sågs kräfva deras reengagerande; huru den ena af personalens utmärktaste medlemmar bortgår efter cen andra, eller hotar att snart bortgå, utan att) man synes betänkt på de toma rummens fyllaude; att ett par mindre behöfliga sujetter, Ar! Frodelius och Mamsell Danerus, blifvit i flera repriser engagerade, förafskedade och åter anställda; huru rollerna distribuerats, om man så. får säga, någon gång mer efter slump än efter berakning; huru det ges vissa sujetter, som i direktivnens ögon måste synas lämpliga till allting, emedan de användas till allting, och huru en annan tid inträffar, då de synas lämpliga till. ingenting, och regligeras eller förafskedas såsom öfverflödiga. — Man skulle vidare kunna anmärka, huru med den goda litteraturen äfven de goda litteratörerne dragit sig från teatern; buru denna numera fallit i händerne på vitterhetsidkare, om hvilka ingen förr hört talas, och vilka framtiden icke eller skall känna, samt ett perti leverantörer, som förse teatern med vittra iabrikater för godt pris, hvarföre dess räkenskaper också utvisa, att bland alla dess utgifter Aco auktors-andelarna — borde egentligen heta: öfversättare-arfvodena — den minst betungande och utgör icke en procent af det hela. Den Torslowska teatern har visserligen, på den korta tid den existerat och med sina knappa tillgångar, icke kunnat i estetiskt hänseende uträtta mycket; men hon har likväl uppfyllt allan rättfärdighet, då hon gjort allt hvad hon förmått och allt hvad man rimligen af henne kunnat begära. Vi ha redan talt om Gustaf Vasa och dess uppsättning, såsom ett förtjenstfullt verk, emedan detta stycke till så stor del beror på uppsättningen, och den kan kallas förMM ao om