ket lugn till den andre, och höll tillika skutan opp mot vinden, så mycket han kunde, för attunderlätta gossens arbete i masttoppen. Medan vår gamle vän med sitt fartyg befann sig i denna vådliga ställning, rådde ombord på slupen ett allmänt jubel. Man hede genast varseblitvit och beräknat hela den fördel det lyckade skottet medförde i det flyktingen hindrades att gå öfver udden och kanske till och med kunde up; seglas, nan han kun de iordningställa den skadade gaffeln, och piädjen öf ver denna första seger framlockade, i samma stunt seglet föll, punschbuteljen och glaset till en tu kring laget. En skål för mitt skott och för mera vind i din: segel. min bror,? ropade Löjtnanten, som stod vid för-rickan och nu emottog det fulla glaset, till er vän och embetskamrat, som skötte rodret, fäll, fall! vi skola segla opp gymnarn innan han blir klar igen se aur han drifvrei ned. Den fördömda engeln der itoppen, svarade den ne, biir färdig, förrän vi tro, Se han klifver net redan. Öiver vdden låta de bli att gå likväl. Fon i mig, ropade Löjtnanten, står icke han: bomsegel åter lika grant som förut, Om han biot velat hålla sig några minuter oklar än. Men jag slå vad att jag skjuter honom sank. Kanonen laddades; Löjtnanten fattade luntan och intog sin plats, Ehuru Jurendrejerens jakt snarar venn, än !örlorade i fart på den lugna sjön, tyckte dock de båda fartygen komma hvsrandra närmare, den mån de mellån dem hvälfvande vågornas höj minskades, och snart vände sig för hvarje Öga oså kerheten af v:det på styrmannens sida, Nu nådd även slupen den jemna vattenytan. Den aivaktad st.nden var inne; rågra hastigt gifna och hastig verkställda kommando-wd fixerade kusten. En döds tystnad rådde bland besättningen ombord. Man dro knappt andan, men röjde lif blott genom de blickar folla sf orclig väntan, dem man mellan segel, tåg oc! mast, hvarhelst en Öppning fanns, sände efter de flyende jakten. Nu kunde icke skottet fela. Löjt nanten höjde luntan. — I samma ögonblick fläktad ett glest ökmoln kring lurendrejarens båt, en knapp hörbar smäll iöljde detta, och dess verkan var i det ssmma spord på slupen; ty med fälld hand och sjun ket hufvud neddignade Löjtnanten i famnen på der matros, som laddat kanonen. Hens anlete var blod stänkt, ett fint lod haduv krossat hana panna, Lurendrejaren, som nu öfvervunnit sin förföljare bersgnade sig af den allmänna bestörtning, som råd. de bland besättningen på slupen, och landsatte lyckligen sira varor.